Hur vet man?

Lämnare
21

Nej, i mitt fall har jag inga känslor kvar alls för min fru. Jag respekterar henne som en bra mor till våra barn, men inget mer.

Sedan som övriga skriver ska man ju såklart inte bara ge upp hur lätt som helst, om det finns en chans att rädda förhållandet. Däremot anser jag inte att man skall hålla ihop till varje pris, oavsett. Har man gått och varit olycklig i förhållandet en längre period och inte har några känslor kvar alls för sin partner, då bör man fundera på att bryta tycker jag. Inte bara för sin egen skull, men även för sin partners och barnens skull. Hur sjyst är det mot resten av familjen att leva i en lögn och i en vardag med total avsaknad av ömhet och passion?

1 gillning
22

Hej, så klart går saker sönder tillfälligt för er alla om ni bryter upp. Men sen kommer något nytt ta plats där istället. håller 100 % med tidigare som påpekat att det inte är juste mot din partner. Ni måste PRATA. Upp med sanningen i ljuset. Det är inte juste varken mot dig eller honom att gå och bära detta. Ni måste tillsammans börja titta på situationen som den är. Det kräver mod att berätta vad du känner, men har du gått och burit på dessa tankar och känslor i fem år och inget sagt är det inte en dag för tidigt. Om ni landar i att bryta upp kommer livet förändras för era barn och för er, det är korrekt, det går liksom inte att göra något åt. Men det behöver inte bli sänre eller värre. Ge både dig och din partner chansen till ärlighet. Jag förstår att det är tunga och svåra känslor. Men det kommer inte bli bättre om du väntar.

23

Tänk om alla som går runt o bär på hemligheter gjorde detta istället!!
Mitt ex hade funderat på att gå i 1,5 år men när jag frågade så var det inget eller att felet låg hos mig eftersom jag åt antidepp och börjat gå i terapi…

Prata med din partner exakt vad du känner och tänker och se var det tar vägen för din och din mans skull!

1 gillning
24

Vi har haft många samtal, gått i terapi ihop och gick därefter isär under en period . För ett halvår sedan blev vi ett par igen och bestämde att vi skulle ge det ett nytt försök på bådas initiativ. Men nu står jag här igen med samma känslor som förra gången vi gick gick isär.

25

Jag känner ett så stort misslyckande om vi skulle gå isär. Det gör ont i hjärtat för barnens skull, särskilt då vi redan varit isär en gång under ett halvår och dom fick bo på två ställen.

Känner också en oro för framtiden om jag är ensamstående med två barn. Ekonomiskt och det känns tomt

Med honom vet jag vad jag har iallafall

1 gillning
26

Ja men då vet du ju hur det är att vara separerad och att barnen har vv-boende. Det är ett misslyckande men det kommer man över efter ett tag. Du har bara ett liv, ta dig en rejäl funderare och sen commita till det du kommer fram till.

Om din man skulle säga att “nu vill jag att vi separerar” - skulle det kännas lättare?

27

Jag vet inte om det skulle kännas lättare om han sa det. Jag vet att han anstränger sig nu när vi ger det ett nytt försök, men jag kan inte förmå mig att anstränga mig mer.

Han säger ofta jag älskar dig, visar kärlek osv och det kommer inte komma från honom att vi ska separera igen.

28

Känns ju inte heller så värst schysst mot honom att stanna för att få hjälp med ekonomin, rädsla för det okända samtidigt som du eg inte vill ha det välkända och därmed så sällan som möjligt har du barmhärtighetssex med honom trots medföljande ångest inom dig… bara för att han ska fortsätta vara välvilligt inställd och för att du vet vad du har, men inte vad du får…

Jag tror du måste lägga korten på bordet med honom, så han faktiskt får veta hur du känner på riktigt och sen får en möjlighet att ta ett medvetet beslut för sig själv. Kanske kan det landa i att ni båda upplever att ni är villiga att ha en platonisk relation, för att det ni har därutöver är så mkt mer värt?!

Den som anstränger sig för relationens skull men som ändå lever i ovisshet/parallell verklighet, men kanske ändå anar diffust att dina känslor inte känns helt rätt, han behöver ju också få en chans att få veta, fundera och göra ett eget val. Inte bara vara en ovetande bricka i någon annans (dvs i ditt) emotionella grubbel/dubbelspel… även det är ju ett svek lika illa som vilket annat som helst, otrohet eller what ever. Vilket inte otroligt kan vara nästa steg mtp hur du beskriver dina känslor för din man.

Men anledningen till att du inte berättar är väl inte för att du vill skona din man, utan det är väl för att du är rädd att han isf inte vill fortsätta att fungera som ekonomisk garant, random sällskap i TV-soffan osv.

Vill du behandla en människa som du har barn med och som du ändå ter dig uppskatta högt i väldigt många allmängiltiga avseenden på det sättet?

3 gillningar
29

Lustigt hur man (jag) kan misstolka skriven text… fick en tydlig känsla att detta med parterapi och tid isär låg liiite längre bak i tiden… samt att jag misstolkade även “tid isär” som att ni trots allt betraktade er som ett fortsatt par under den tiden… men behövde “jobba isär”… inte för att det i sak ändrar min uppfattning… snarare stärker den…

Ursäkta, men din sambo jobbade med sig själv under tiden isär… men jag får en tydlig känsla, inte för att vara elak, absolut inte, att du inte tog tiden i anspråk för att jobba med antingen dig själv, eller dina känslor för din sambo (givet att du under så lång tid innan funderat på er som par, dina känslor för din sambo), eller hur landa i att vara ensam, och ha barnen en “mindre” tid, ekonomi…

Nää, det kommer troligtvis inte komma från din sambo, inte i närtid. Varför?

För han säger ju att han älskar dig, han vill uppenbarligen tillbringa tid tillsammans med dig, han vill ha någon form av intimitet, han vill ha någon form av ett rimligt, fungerande sex-och samliv, tillsammans med dig (!).

Du vill ingetdera… egentligen…

Möjligen kommer det komma från hans sida… den dagen han får känslor, får upplevelser av att du inte längre är intresserad av han som individ, att det inte längre känns som att ni har en kärleksrelation. Att du hellre umgås med en vän, är för dig själv, styr undan från umgänge som din sambo tar initiativ till, drar dig undan från intimitet (inte nödvändigtvis sex är det jag syftar till här - man kan vara intim utan att det måste leda till eller innebära sex…)

Och det, helt ärligt, tycker inte jag känns helt och hållet schysst… definitivt inte mot din sambo…

men återigen, för att balansera upp, inte så schysst mot dig själv heller… att bära dessa tankar och känslor helt för dig själv…

Jag är inte person att svara på om kärleksfulla känslor kan komma tillbaka. Efter fem år. Jag anser att det kan uppstå svackor i en mångårig relation, t o m att det kan vara vanligt (!). Men en och samma grundläggande känsla i fem år ser jag inte som en svacka…

Det jag vet dock är; att det kommer inte falla manna från himlen i form av något rosa skimrande kärlekspulver… eller flyga nystekta sparvar i luften och det är bara att passivt gapa så är man mätt och belåten på kärlekskontot igen…

ain’t gonna happen!!

4 gillningar
30

Jag har jobbat på förhållandet mycket under alla våra år ihop. Jag är den som fixat och planerat och gjort romanistiska saker för oss och planerat saker med hela familjen och varit projektledare i familjen. Men efter många år där jag gav allt och kände att jag blev tagen för givet så hjälper det inte nu när han anstränger sig.

Men av någon anledning så kan jag efter så många års grubblande inte ta något beslut om jag ska lämna eller inte. Det är så definitivt och livsavgörande och det ger mig panik och jag har fastnat i någon slags freeze.

Ingenting känns bra eller rätt , varken lämna eller stanna. När jag pratar högt om hur jag känner med en vän eller skriver här så känns det ibland overkligt.

Jag älskar honom som människa, men varför vill jag inte umgås med honom, prata med honom, eller ens se på tv ihop och vara intim ? Jag kan inte komma vidare med vad jag ska göra .

4 gillningar
31

Jag föreslår att du frågar dig själv allt detta tillsammans med en terapeut.

32

Barnen är ju en känslig punkt men som jag förstår det så finns det ingen forskning som visar att barn till separerade föräldrar skulle må sämre annat än initialt så länge föräldrarna har en god relation.

När det gäller skam över att inte lyckas hålla ihop äktenskapet så läste jag en bra sägning: ”Bättre att erkänna att du gick in genom fel dörr än att tillbringa ditt liv i fel rum”.

33

Även jag tror att du behöver lite professionell hjälp med att gräva på djupet i dig själv :+1:

Själv tror jag att ni har vuxit ifrån varandra, eller kanske egentligen att du har “vuxit” ifrån honom.

Jag tror egentligen inte att det finns någon återvändo, oavsett hur mkt du älskar honom som person och människa. Er tid låter som att den är över och ni har varit tillsammans från tonåren så det är eg inget konstigt, för mkt händer med en människa från 18 års ålder och 18 år framåt.

För mig låter det som att om ni kan starta separationen i tid, innan du (eller han) har träffat någon annan så finns det goda chanser för en välvillig separation där ni prioriterar och sätter varandra och era barn främst under en rejäl tid framöver och era egna önskemål lite åt sidan under en väsentlig övergångstid.

Du har redan dina barn så du behöver inte stressa in i nåt nytt vilket på sitt sätt är en välsignelse. Prioritera varandra i en separation där ni är tydliga med att partnerlivet är över, men föräldraskapet och vänskapen består för evigt.

Bara mina tankar :+1:

2 gillningar
34

Jag tror jag kan förstå dig, åtminstone delvis. Även jag har dragit hela lasset, det praktiska i hemmet, all organisation, det känslomässiga, alla läkarbesök, all omsorg om barnen. Plus mycket ansvar på jobbet. Kommer precis från eget läkarbesök och han slog bakut, sa att mina besvär i magen mycket väl kan bero på min orimliga arbetsbörda. Så, det här vi skriver om ojämlikheten hemma, det är ingen barnlek, ingen pinne i statistiken, den stjälper på riktigt! Både förhållanden och hälsa.

Även jag drog på det i många, många år… Kanske fem, kanske mer. Men nu är stenen rullad och separationen är igång. Den långa tiden av tvekan och funderingar tär på beslutsförmågan. Inget känns självklart, för man har ju gått och dragit på det så länge. Varför just nu? Det går ju att skjuta på det lite till… och lite till… Till slut vet man knappt vad man vill. Och hur mycket ens eventuella vilja egentligen är värd.

Min vändpunkt fick jag av att skriva här. Det var något jag skrev om att inte vilja leva i lögn, och att jag inte kan vänta tills barnen flyttar, för då är jag över 60… Det fick mig till slut övertygad. Nu ångrar jag mig inte, känner mig stolt över mitt beslut. Väntar på att han ska flytta ut…

2 gillningar
35

Jag har gått i terapi på egen hand och även med honom. Jag känner mig själv väl numera skulle jag säga. Och jag känner att vi har växt ifrån varandra, eller där vi utvecklats på olika sätt, och där jag nästan bara känner vänskap och föräldra känslor gentemot honom.

Men om någon frågar vad jag skulle vilja ha i en ny man så har jag svårt att sätta fingret på det.

1 gillning
36

Det här er jag som ytterst sunt och normalt (i den bästa av världar iaf) för du har levt med samma man sedan du var gymnasiengdom… så hur ska du då kunna veta vad du vill ha, behöver osv i ett numera vuxenliv. Du har ju aldrig levt själv som vuxen människa.

Bli nu din egen bästa vän, trivs med dig själv och dina barn, ordna ett tryggt och stabilt liv för er tillsammans. På sikt kommer framtiden att utkristallisera sig så skynda dig inte in i nåt nytt utan känn noga efter vad ett eget vuxenliv på egen hand innebär.

Forma det nya livet efter dina och dina barns egna önskemål och DÅ vet du iaf en sak… och det är vad du faktiskt HAR tillsammans med dina barn :muscle: :v: :revolving_hearts:

2 gillningar
37

Exakt så känner jag med. Jag har senaste åren fått flera fysiska problem som är stressrelaterade. Magproblem med mera. Och han har inte tagit mitt mående på allvar och jag har fortsatt slita på med jobb och barn och sköta hela hemmet. Det är först efter vi gick isär och sen ihop igen som han har insett och börjat förändra, men tyvärr hjälper det inte. Det är försent och jag kan inte tvinga fram mina känslor. Han gör allt för att det ska bli bättre men mina känslor hänger inte med

2 gillningar
38

@Ylvaer vet du jag känner exakt som du…

39

Kan det vara så enkelt att när känslorna är med spelar arbetsbördan inte så stor roll. När känslorna inte är riktigt där så söker vi anledningar? Nä, förstår att det inte är så enkelt och att känslorna påverkas av mängder av olika ting… men, vi är fortfarande till viss del inprogramerade som savanndjur/grottmänniskor. Med maktbalanser, med drifter mm mm. Vissa män sköter hushållet och mängder av ting men kvinnan går ändå. Jag tror du är klar med ditt förhållande och skall gå vidare. Det finns säkert en annan hanne som passar bättre men som någon skrev, skynda långsamt.

40

Jag tror svaret på varför du inte klarar vara med honom är att du inte känt dig respekterad och hörd under lång tid.
Jag tror inte sånt går att laga tyvärr. Ingen mängd hushållsarbete eller terapi kommer förändra det faktum att du känner ett visst förakt mot honom.
Jag har varit där själv och funderade länge på att lämna, men precis som du och många andra så står man och väger under lång tid för barnens skull.

Nu efter separation så mår jag redan bättre och det har gett mig insikter hos mig själv som jag aldrig skulle fått annars.

Ta dina symtom och känslor på allvar och se separationen som något snällt för er båda. Han kommer förmodligen aldrig ta steget.