Tack @Masai, 
1 gillning
Ta med dessa ord i fortsättningen, för någon gång kommer en tung dag igen, det har alla människor, med den stora skillnaden att man vet om att de små glädjeämnen som finns i vardagen kommer igen, och för varje gång du är deppig så kommer solskenet snabbare desto längre tiden går. Spara dessa solskenshistorier u ditt hjärta.
5 gillningar
Sedan jag skrev sist har något hänt i mitt psyke. Jag känner inte längre en desperation i min ensamhet och har börjat se att jag är allt annat än ensam. Det finns många runt mig i många olika forum sin får mig att må bra och känna att jag är värdefull.
Det som håller mig tillbaka är att jag bara väntar på att den här bubblan ska spricka och ta mig tillbaka till det djupaste av mörker igen. Att den här känslan bara är ett luftslott.
Men det är otroligt skönt att ha hängt undan offerkoftan ett tag iaf 
12 gillningar
Det var verkligen glädjande att höra @Solis 
!
Jag känner igen din känsla om att bubblan ska spricka när ngt väl flyter på. Jag tror det är någon slags överlevnadsinstinkt att vi ska alltid förbereda oss på det värsta. Är man van vid att ha haft det jobbigt under lång tid, så tror jag detta sker naturligt när det väl börjar vända. Man tänker att nu vänder det säkert snart igen.
Låt de bara komma och gå dessa tankar, tror det är helt naturligt. Du är på rätt väg 
2 gillningar
Bra gjort av dig, du är på god väg 
Försök verkligen att trycka bort ovanstående tankar direkt de visar sitt fula tryne. Så fort du mentalt närmar dig den känslan/tanken så förströ dig omedelbart med något annat, eller bara tvångsmässigt tänk på något annat, what so ever så du inte marginaliserar och tar udden av de bra stunderna som alltmer är på intåg, för att sjunka tillbaka och dväljas i ett elände som är och förblir borta
2 gillningar
Det går alltid upp och ned, och ibland slängs man tillbaka till ruta ett igen.
Men dessa backlash brukar komma mer och mer sällan med tiden, och det låter verkligen som om du börjar komma ut ur tunneln
3 gillningar
Jag tror inte det är enbart ett luftslott, men visst kan det hända att man backar tillbaka en del och blir ledsen igen. Men oftast blir det färre och kortare tid än tidigare.
Vet att du klarar det, men kanske inte helt på det sättet man vill och tror.
Jag tänkte lite på det med offerkofta som för många känns konstigt. Jag själv reagerar inte att du har på dig den och är ledsen över livet, för det är inte något du själv valt att ha. Du skulle vilja ha ett helt förhållande.
Det jag däremot reagerar på är tex politiker eller facebookkommentarer (nu ska vi inte dra in själva sakfrågor utan psykologiska sättet de gör det på) som först lägger in ett hatiskt påstående, och sedan när de får mothugg lägger på sig offerkoftan för att man ska tycka synd om förövaren. Där har du aldrig varit.
Så var inte ledsen över att ha offerkofta på ibland.
Ta vara på dig!
2 gillningar
Det går upp och det går ner. Jag känner ofta att jag är så otroligt misslyckad som inte har kunnat vara kvar i kärnfamilj och ännu mer misslyckad att inte komma vidare i livet 1år och 8månader efter att ha blivit lämnad för sista gången.
Den tyngsta känslan är paniken att leva ensam i resten av mitt liv. Jag vill så gärna få älska någon som älska mig tillbaka med hela sitt hjärta och att få vara trygg i att inte bli lämnad och ensam igen… men, kommer jag våga OM det skulle finnas någon som skulle vilja ta mig till sig?!
7 gillningar
Måste det vara i en kärleksrelation? Funkar inte vänners kärlek osv? De lämnar ju en dessutom inte
Iom att ditt allra största problem verkar vara “att vara ensam”… så är min tro att det behöver du bearbeta med någon professionell.
En ny partner, som med all sannolikhet kan riskera att bli vilken tok som helst av ren desperation för att slippa vara ensam… är INTE lösningen på din innersta fasa. Den lösningen finns inom dig och inte genom den ena efter den andra dysfunktionella relationen.
Du behöver börja adressera grundorsaken, inte symptomen
1 gillning
@Noomi och @Lisa0987, ni har helt rätt båda två i era reflektioner. Jag har bara haft EN riktig relation och i den blev jag lämnad över 20 ggr. Allt grundar sig i otroligt dålig självkänsla och dåligt självförtroende, det vet jag, men jag vet inte hur jag ska känna mig tillfreds med att tro att jag är oälskvärd för någon man och att aldrig få uppleva en ömsesidig kärlek och respekt. Kunna vara lugn och harmonisk utan att hela tiden undra när jag ska bli lämnad nästa gång. Jag har gått länge nu hos psykolog, men jag kommer liksom inte vidare. Psykologen säger att jag utvecklat ptsd efter min destruktiva relation, så på sätt och vis är jag LIVRÄDD att gå in i en eventuell ny relation.
2 gillningar
Det är ju tveklöst helt utmärkt att du har tillgång till professionell hjälp så fortsätt hos din terapeut för att bearbeta traumat och komma vidare
Men du är självklart INTE oälskvärd, där ligger första motsägelsen… men det är såklart just sådant som du håller på att bearbeta tillsammans med din terapeut
1 gillning
Ikväll skulle jag ut och äta och dricka gott med mina arbetskamrater, men av stress, utmattning och en tajt offerkofta, blev det till att bli hemma och fulgrina 
Inga kläder hade jag som skulle passa att klä sig lite finare i och OM jag hittade något som såg bra ut så såg det för bedrövligt ut på min minde fina kropp.
Jaja… det kommer bättre dagar… hoppas jag 
2 gillningar
Jag har också en offerkofta på ikväll så jag relaterar.
Och att vara hemma pga stress och utmattning är en bra anledning. Ibland behöver vi helt enkelt rensa systemet och fulgråta, eller ja, jag behöver det.
Det kommer bättre dagar, du har så rätt. Men det är inte alltid så enkelt att se eller ta till sig i känslan, även fast man vet att det är sant.
3 gillningar
Offerkoftan åker av när du förlåter den som gjort dig till ett offer. Då menar jag inte ordagrant att du ska be om ursäkt, men förlika dig med tanken att hen fucked up men gjorde så gott hen kunde givet sina problem. Ja och förlåt dig själv med på samma gång, ibland blir man lurad och också grundlurad. Det är liksom inte värt att hålla på att lägga energi på.
1 gillning
En vacker dag @Solis … En vacker dag händer det. Då offerkoftan är borta
Hur det blir vet ingen, så önskar dig en känsla av nyfikenhet för framtiden. Vi har många oskrivna blad kvar i livet.
Jag arbetar i natt så jag är inte heller ute någonstans.
Sov gott.
2 gillningar
Nu har jag varit iväg med min yngsta dotter till Uppsala för att hälsa på min äldsta dotter. Vi var var bara borta drygt ett dygn, men det var alldeles för länge. Mina döttrar går inte alls ihop, dom är så otroligt olika så dom kan inte mötas på något plan 
När jag försökte tala om att jag hade sett fram emot att träffas och umgås och att jag tyckte dom kunde bjuda till lite, fick jag till svar att det är jag som fått dem att bli så här.
Jag förstår mer och mer att det är jag som är problemet. Hur jag än gör så är det alltid mitt fel och min närvaro som gör att andra mår dåligt och beter sig illa.
Enklast vore att ta farväl för alltid, men jag är samtidigt alldeles för feg för att ta steget.
Men jag vill inte att andra ska må dåligt för att jag är jag.
Vad är det du ska bjuda till lite?
Du försöker att ta till dem till vänskap även om de inte funkar tillsammans. Hur gamla är dem?
Är dem för bortskämda??
Ja dom är för bortskämda. Jag har gett den allt jag kunnat med min ekonomi och unnar aldrig mig själv något. Dom är 18 och 21.
När jag var med deras pappa var det oftast jag som skulle handla mat och se till så att barnen hade det dom skulle ha.
Om vi skulle resa någonstans fick jag betala för mig och barnen för att han skulle följa med överhuvudtaget.
Jag vill inte att dom ska ha det sämre för att inte deras pappa vill vara tillsammans med deras mamma mer och dom har inte mycket kontakt med sin pappa vad jag vet, så dom får inte mycket därifrån. Yngsta dottern bor med mig fortfarande medan äldsta dottern bor och pluggar i Uppsala.
När vi var ifrån varandra tidigare har jag aldrig fått något underhåll och skulle jag begära det skulle jag få se på hel*ete.