Hur tar man av sig offerkoftan

Det har nu gått 1år och tre månader sedan jag blev ”lämnad” för sista gången och jag hade en förhoppning att livet skulle ha vänt för mig och att jag hade sett ljust på framtiden igen. Tyvärr känner jag att min syn på mig själv bara blir mörkare och mörkare, jag har stängt in mig själv mer och mer. Jag tror att alla runt mig ser mig som en misslyckad människa som inte kunde ha kvar mina barns pappa i mitt liv och att jag borde väl förstå att ingen skulle vilja leva med en sån som mig.
Jag har den största offerkoftan på mig och den tynger mer och mer. Min fundering är: Hur får jag av mig den gräsliga koftan och hur sätter jag på mig något nytt som visar upp den fantastiska person jag tror finns där djupt in i garderoben.
Tacksam för svar och funderingar :hugs:

7 gillningar

Först och främst. Jag är övertygad om att den personen finns därinne, och säkert inte ens så långt in som du kanske tror:)

Men sen beror det lite på hur man tänker sig termen offerkofta. För mig innebär den termen att man känner en slags njutning i att tycka synd om sig själv, så att säga. Jag brukar se det som människor som gärna VILL se sig själva som världens mest förorättade offer, och som därför nästan blir beroende av att hålla kvar den bilden av sig själv. Mitt ex-ex var en sådan person. Han ältade alla oförrätter som han blivit utsatt för under hela sitt liv, och han var övertygad om att han var den mest otursförföljda människan i hela väääärlden. Om någon däremot sagt till honom att det faktiskt finns de som har haft det värre, och att han har ett ansvar att försöka hantera sitt liv ändå hade han blivit vansinnigt kränkt.

Men det du beskriver låter nästan mer som en depression? En depression som kanske också bottnar i negativa tankemönster om dig själv? Men jag får intrycket av att du ändå vill framåt, och att du önskar ta dig upp ur det mörka hål du befinner dig i?

Och i så fall tror jag att det mest handlar om att identifiera varför du känner som du gör. Är det för att du låter ditt ex definiera dig? Det vill säga, att du låter hans agerande definiera dig istället för att definiera honom? Eller har du alltid till och från brottats med en negativ självbild, och att ditt ex egentligen bara blev en katalysator? Hur upplever du om folk säger något gott om dig? Tänker du att de ljuger/tagit fel, eller kan du tillåta dig själv att växa och må bra av komplimanger?

Jag funderar alltså på om detta alltid varit ett personlighetsdrag hos dig, eller om det istället blivit en slags stressreaktion på traumat att bli lämnad.

Oavsett vad hjälper det säkert att prata med en professionell. Men det förutsätter också att du är beredd att tillåta dig själv att må bättre och gå vidare

2 gillningar

Jag har alltid haft en dålig självbild och trott att jag inte är värd så mycket, men efter att ha blivit lämnad av samma man dryga 20!!! gånger har bilden av mig själv blivit katastrofal. Jag önskar inget hellre än att få gå vidare med huvudet högt och om ingen annan gör det så vill jag kunna älska mig själv även fast jag måste gå genom livet utan någon partner att bli gammal med.
Jag har väldigt svårt att ta till mig om någon säger något bra om mig samtidigt som jag drar åt mig som ett tvättsvamp om någon säger något mindre bra om mig,

2 gillningar

Detta är en tanke som tar upp mycket av min tid. Den sitter rätt bekvämt och den är inte hittepå - snarare tvärt om. Ett riktigt mentalt och praktiskt övergrepp skapade den :man_shrugging:t2:.

Över 5 år nu. Det mentala har jag nått acceptans med. Men det praktiska är värre. Att börja om ekonomiskt vid 40 tar tid att återställa och slår hårt på livsdrömmar och vardagen.

Att vara fast i en landsända utan närmsta familjen och vänner tär. Jag vet inte hur man ska komma vidare. Det jag med säkerhet kan säga och veta samt planera för är att när barnen lämnar boet flyttar jag hem och förverkligar min dröm. Man får se åren mellan 40-55 som en parantes. Hoppas mamma och pappa lever då så man får vara med sista tiden.

Och jag ser ju att hela texten osar offerkofta. Men det va ju ämnet :joy:

Edit. Och blir extra svårt när man är världigt kärnfamiljorienterad. Just genomlidit en ensam jul. Va ingen höjdare. Tvärt om den person man är, blir man smått hatisk mot alla familjebilder på fb. Och när man under ensam promenad ser in i hus med glada familjer och släkt. Fint för dem ju och väl unt - inte för mig att tycka nått om :man_shrugging:t2:

10 gillningar

Du har ju ändå kommit långt genom att se att ditt liv just nu bara är en parantes @Johan40.
Jag hejar på dej i din resa och jag hoppas du får fina år med dina föräldrar när den tiden kommer :pray:

3 gillningar

Ser nu att vi har lite olika ingång i ämnet. I ditt fall gällande självbild har jag nog bara ett råd. Skaffa en bra terapeut och jobba på det. Små vitamininjektioner kan iofs vara att dejta lite för att få lite uppmärksamhet, bekräftelse och uppmuntran. Små steg framåt. Och man får fortsätta simma. Till slut når man andra sidan. Blöt och kall men finns inga alternativ :man_shrugging:t2::heart:

7 gillningar

Jag skulle gärna vilja dejta, men när man själv ser sig som fet och ful är det svårt att göra reklam för sig själv på en dejtingsajt. Jag har varit ute på två olika och jag upplever att jag har blivit bekräftad i min syn på mig själv tyvärr så det är nedlagt :see_no_evil:

3 gillningar

Jag förstår att det blir jobbigt då. Skit i dejter för nu. Att vara mullig är det många som är. Fler än som inte är. Men det spelar ingen roll i ditt fall när självbilden är låg. Du vet det finns personer som strålar av livsglädje och är så attraktiva och sexiga - trots extra vikt. Du måste jobba med din mentala självbild och mående. Och det behöver man oftast hjälp med.

9 gillningar

Att vara attraktiv och känna sig fin, sitter i ögon och leendet :heart:

Edit. Det är fan ett underverk att jag får ligga :joy::see_no_evil:

6 gillningar

Då har jag kanske en chans ändå, för glad och positiv mot mina medmänniskor är jag som oftast iaf :hugs:

7 gillningar

Bra start! Men du måste även känna samma mot dig själv. Det är det som speglas utåt.

3 gillningar

Det här är nog min favoritråd. Jag har blivit bekväm i min offerkofta och myst i den i 3 år. Jag inser hur oattraktiv den är. Skulle aldrig dejta migsjälv. Ingen duger, allt jämförs med den drömda potentialen min livsdröm bar på. Ingen vill gå bredvid mig när jag bara rynkar på näsan åt allt, här på isberget. Berätta nu, hur är livet utan offerkofta? Är det morgongymnastik och bortsuddade sura miner?!

4 gillningar

Den är ju bra go och mysig ju :joy::heart: Kan vara en av de viktigaste trådarna med :man_shrugging:t2:

2 gillningar

Hahaha… Det är precis det jag undrar också och framförallt tips på hur man tar av dig den tjocka trygga koftan :joy::see_no_evil:

1 gillning

Jag skulle nog behöva en livsstils-coach. Någon som nyktert inventerar det jag har. Och vilka möjligheter jag har. Och som gör en to-do lista samt fyller min kalender med god balans. Det ska finnas plats för tacksamhet samt ordentligt med nyttig mat. Och träning. Sedan behöver jag nog börja dejta. Och så vill jag få guldstjärnor av coachen och massa bekräftelse och beröm.

4 gillningar

Om du hittar denna coach någonstans skulle jag väldigt gärna ta del av dennes kontaktuppgifter. Jag hoppas också att hen skulle slösa med guldstjärnorna på minsta lilla framgång :innocent:

1 gillning

Något säger mig att det sitter djupt i dig om du lät samma man trampa på dig 20 gånger. Dina problem går nog ända tillbaks till barndomen. Kanske respekterade dina föräldrar inte dig. Och körde över dig gång efter annan. Det låter som att din självrespekt är icke existerande. Det finns hjälp att få. Endast en ny man räcker nog inte i ditt fall.

3 gillningar

Undrar jag med, offerkoftan ska bort från mig.
….

2 gillningar

Jag tror du vet att den fantastiska personen finns där. Men du är rädd att visa den för du är rädd vad andra tänker om dig.
Och så målar du upp skräckscenario av folks åsikter. Men om det är någon som har dessa tankar och åsikter om dig, är det någon som du vill ha i ditt liv?

Släng av dig koftan, ta fram den lilla svarta och ut och njut av livet!

3 gillningar

Här slog du huvudet på spiken. Det viktigaste för mig i alla tider har varit vad ANDRA tycker om mig. Det är som att jag anser att det andra tycker är SANNINGEN och om trodde något annat var/är det FEL

2 gillningar