Hem | Så här skiljer du dig | Skriv bodelningsavtal | Juridik | Sök advokat | Träffa psykolog | Artiklar

Hur slutar krisen? - min dagbok 2021

Som jag skrivit i tidigare trådar släppte min sambo och pappan till vår då 1,5 åriga son bomben att han inte älskar mig och inte har några känslor för mig längre. Men han har inte tagit steget till att separera vilket han säger är pga att han inte vill förstöra vår sons liv. Tanken var att vi under hösten skulle försöka för att se om han kunde få tillbaka känslor om han inte hade det när hösten var slut skulle vi separera. Nu är hösten slut för länge sen och inget har hänt, han vet fortf inte vad han vill. Han vet inte om gräset är grönare på andra sidan eller inte. I början av hösten var han dock alltid sur, deppig, kall och kylig mot mig. Nu är han oftare glad och på bra humör och mer kärleksfull mot mig. Men de få gångerna vi pratar om vår situation (när jag bryter ihop med jämna mellanrum) säger han alltid att han inte har några känslor och att han inte ser någon framtid med mig men han beter sig som om han har känslor… och han kan prata om att renovera köket, eller vad vi kan göra när vår son är större. Men han ser ändå ingen framtid ihop när frågan kommer upp. Han förvirrar mig totalt. Hösten har varit ett känslomässigt helvete för mig och jag har konstant gråtit och det enda mitt liv handlat om har varit att han ska må bättre och försöka ta så mycket ansvar som möjligt så att han kan foksuera på det enda han säger ger honom någon glädje i livet - att spela golf. Att umgås med mig och vår son ger honom ingenting. Kan även tillägga att när vår son föddes blev han annorlunda och det eskalerade under 1,5 års tid, misstänker att han fick någon kris eller depression då.

Vi har nu börjat gå i parterapi, har varit där 2 av 10 ggr och terapeuten lovar att när vi är klara hos henne kommer vi ha kommit fram till vilken riktning det här kommer sluta i. Hon tycker att vår son är så liten och att om vi klarar av det rekommenderar hon att vi bor under samma tak tills han är åtminstone 3 år, vilket är i början av 2022. Jag har alltså 1 år framför mig i denna ovisshetens-helvete. Därefter måste min sambo bestämma sig för om han vill satsa på oss eller om vi ska separera. Ett år framför mig när jag måste spela mina kort rätt för “tyvärr” älskar jag honom fortfarande oändligt. Jag tänker att jag under året ska skriva dagbok här för att kunna gå tillbaka och se hur saker varit och kanske kan det ge tröst åt någon annan i liknande sitaution.

3 gillningar

Jag har just läst ett par artiklar i SvD om “kanske-män”. Det känns som om din sambo har glidit över i att bli en “kanske-man” från att ha varit en stabil man.

Mitt råd till dig är att satsa på dig själv. Bygg dig själv, prioritera dig själv, planera för dig själv. Det har två goda effekter. Dels mår du bättre och är bättre förberedd på vad än framtiden ger. För det andra blir du mer attraktiv för andra, sannolikt både din sambo och andra. Kanske kan det leda till att han kommer på andra tankar, men det är inte därför du ska göra det. Du ska göra det för att må bra själv. Du kan ju inte längre luta dig mot honom, för han vill inte ta emot.

9 gillningar

Varför ska det vara upp till din sambo?
Har inte du också rätt att bestämma vad DU vill?
Vill du leva i ovissheten?
Det är jättebra att du väljer att ha en “pysventil” i form av forumet men du måste även bestämma dig för hur du ska klara av den här krisen.

Och du då?
Ska inte du få må bra?
Vad är meningen med att låta honom få bete sig som ett barn och få bara göra det som är roligt när du själv går under?
Att hitta tillbaka till sin partner handlar inte om att slippa ansvar, det handlar om att ta ansvar. Att spela golf är inte att ta ansvar, det är att fly!

Att du går hemma och går genom ett helvete och gråter är inte vad du behöver nu. Tänk efter på vad du behöver, behöver du gå på massage? Gå en lång promenad i skogen? Träna?Träffa vänner?
Gör det!
Prata tillsammans med din sambo och förklara att oavsett vad så är ni två i det här och ni behöver båda två göra saker som gör att ni mår bra.

Jag är ingen expert men jag utgår ifrån min egen erfarenhet. När min man kraschade vårt äktenskap in i värsta krisen tvingades jag att fatta vissa beslut ganska snabbt. Beslut gällande vad jag ville här och nu. Jag insåg direkt att om vi skulle rädda vårt äktenskap krävdes enormt engagemang och hårt jobb. Det mesta skulle ligga på honom i början men jag insåg att jag var tvungen att göra något också. Jag började ta mig tid till att gå på massage och behandlingar som jag behövde, jag tog min träning på mer allvar (boxning när man bara vill vara hemma och gråta är otroligt skönt!) och jag såg till att ha ett samtalsstöd för egen del. Någonstans på vägen började jag även att ta extra hand om mitt yttre. Jag hamnade i frisörsstolen och kapade av mitt långa hår.

Vad jag försöker säga är att du kan inte ge upp allt och vänta på honom. Du måste älska dig själv och ta hand om dig själv i första hand. Först då kommer du att ha ork att kunna orka att vänta in arbetet på er relation.

7 gillningar

Jag vet inte jag.
Tror jag hellre är ensam än att vara tillsammans med någon som kanske älskar mig, som sätter sig själv och sina egna intressen före ett “oss” och “vi”

Föredrar en djup och seriös relation där båda aktivt vill välja varandra och aktivt strävar efter en ömsesidig gemenskap där paret stöttar, bär och bryr sig om varandra, där vi båda känner oss trygga och kan blotta våra känslor och brister i förtroende och tillit utan att den ene kommer att utnyttja det mot eller dra sig undan från den andre.

Det ska finnas ett givande och tagande, en lyhördhet för varandras behov. Samtidigt som det ska finnas egen tid och tid för egna intressen och utveckling ska man samtidigt stötta varandra i det, ta del av och uppmuntra varandra.

Flyktig kärlek är ingenting för mig. Ska jag gå in i en relation ska det från båda sidor finnas ett allvar och en strävan efter ett djup och en varaktighet så länge som det bara går. Sedan händer livet men kanske-vill jag vara med dig är inget för mig. Satsar jag i en relation ska det vara långsiktigt och seriöst, inte till något annat eller bättre dyker upp.

@ledsenuppgiven90 Ser han ingen framtid med er så bryt efter den 10 gången.

Börja redan nu planera för ett eget liv. Ingen idé att hänga kvar och låsa er båda vid något som redan är dött från hans sida. Eller tänker han att hans ska kunna leva sitt liv oberoende av er fast ni bor under samma tak för barnets skull?

Skulle du kunna tänka dig det, att han går vidare med sitt, kanske träffar andra, medan ni bor i hop?

Det klart att det är praktiskt att ha hemhjälp och en barnflicka som kan hjälpa till med diverse projekt som rör bostad och hem, att vilja göra saker tillsammans med er, kanske t o m älska, så han kan ha kakan och ändå ha den kvar, leva livet fritt och obundet på jakt efter fåglarna i skogen och ändå ha en i handen.

Vad skulle hända om han träffade en ny som han vill flytta ihop med? Kastar han ut dig då?
Bättre att förekomma än förekommas. Kanske-relationer är inget att bygga på. Det är den första fasen när man först lär känna varandra och vill se åt vilket håll det kan utvecklas, om det finns något att bygga vidare på.

Så långt som ni har kommit så tycker jag att om han säger att han inte ser någon framtid så bryt och ha så lite gemensam kontakt som möjligt. Jag tillhör dem som inte tror på att leka familj och göra saker tillsammans när man väl valt att separera, i synnerhet inte om den ene har känslor kvar och den andra bara vill ha lusten och inte ta ansvaret.

10 gillningar

@ledsenuppgiven90
Det är väldigt ledsamt att läsa din historia, men jag ska ändå försöka att uttrycka mig tydligt, även om det kanske låter lite brutalt.

En kanske-man = nej-man.
Och då menar jag inte hans nej, utan ditt nej.

Ni har ett gemensamt litet barn, och det betyder att både du och barnet behöver hans närvaro och engagemang. Det är naturligtvis inte fel att få egentid och komma ut ur huset ibland, men familjens behov måste komma först och möjligheten till egentid måste delas jämnt mellan föräldrarna. Det beteende du beskriver från hans sida är inte schysst, och det borde vara lika med ett “nej” från din sida.

Risken är att du kommer att ta slut som människa om du dels ska orka bära det största lasset hemma medan han är ute och golfar, och dels även ska orka hantera all den känslomässiga berg- och dalbana som du nu tvingas att leva i.

Det kanske kan kännas som om en separation vore det värsta som kunde hända.
Men det tror jag inte.
Att leva i ovisshet är oftast värre!

Och P.S. läs @Rulle inlägg om och om igen

1 gillning

Tack alla för så många kloka svar!
Jag är inte ute efter en kanske-man men ja, jag inser också att min sambo kanske är det. Mina tankar snurrar hela tiden mellan att stanna (om han inte väljer att separera) men kanske aldrig få det familjeliv jag drömmer om. Jag vill gärna ha 1-2 barn till, hus och ett aktivt liv tillsammans. Jag vill inte att han ska ha sina aktiviteter och jag mina. Jag älskar att hitta på saker tillsammans hela familjen, (vilket just nu främst blir barnaktiviteter då vår son är så liten - gå till lekplatser, 4h-gårdar, träffa andra barnfamiljer osv) men han får inte ut något av det just nu och uppskattar inte alls det. Vill såklart att vi ska ha egna aktiviteter också men inte BARA. Tänker ofta att om vi separerar kan jag kanske träffa någon som vill leva samma familjeliv som jag vill och vill ha en större familj. Men vår son är mitt allt och om jag separerar för att ev. kunna träffa någon annan väljer jag även bort honom på halvtid vilket gör oändligt ont i mig att tänka. Han kom till via IVF då jag har/haft en sjukdom och han var oändligt efterlängtad. Jag skulle kunna överväga att välja bort min sambo men inte att välja bort min son. Den person min sambo var innan vi fick barn älskar jag högt och jag ser ibland små glimtar av honom vilket gör att jag hela tiden tänker att han kanske kan komma tillbaka.

tack för ditt svar!
Mina intressen har alltid varit att träna och att umgås mycket med vänner. Träna ihop, äta brunch, middag osv. Allt det är svårt att göra pga Corona och det blir att jag är mycket hemma. Jag prioriterar även tid med sonen då han i veckorna är långa dagar på förskolan. Men du har helt rätt, jag måste börja prioritra mig själv mer.

Hur har det gått för dig och din man?

7 jan.
Igår åkte vi hem från julfirandet och det var när vi åkte samma sträcka i somras som det gick upp för mig att min sambo inte vill leva med mig längre. Gjorde ont att tänka på vilken höst jag har bakom mig och att vi är i samma situation fortfarande. Även om stämningen mellan oss är bättre, han är inte konstant sur utan för det mesta på bra humör och visar mig mer kärlek. Vi har inte pratat om oss sen vi var hos terapeuten senast vilket var veckan innan jul så jag vet inte vad han känner inombords. Hemma beter vi oss som om det är som vanligt, han pratar om vad han vill renovera i lägenheten… pratar som om vi har en framtid ihop. Jag vill bara att han ska säga att han känner något för mig för det är så han beter sig men samtidigt så rädd för de hemska orden att känslorna fortf är borta.

Ja den här Corona pesten förändrar väldigt mycket. För mig och min man kan vi nog säga att det har varit en stor räddning för oss. Vi har fått möjlighet att lägga ofantligt mycket tid på vårt förhållande då han har jobbat hemifrån.
Hur det har gått för mig och min man? Vi lever ihop, vi älskar varandra och vi jobbar på att återuppbygga det som som går att återuppbyggas och bygga nytt där det krävs. Hela historien kan du läsa i min tråd “Välja att stanna kvar”. Jag hade väl tur i oturen för han ville göra allt för att rädda oss och gjorde (gör) det också.

Jag skrev innan att jag tvingades fatta snabba beslut. Det var snabba beslut precis den dagen jag konfronterade honom. Beslutet var om jag skulle gå där och då eller stanna och jobba på vårt äktenskap och kravet jag hade på honom. Jag ställde krav att vi skulle stanna under samma tak (vi fortsatte att sova i samma säng också, ingen flyttade ut i gästrummet) om vi skulle ha en chans att rädda vårt äktenskap. Han la till många punkter själv, engagemang från hans sida, att han skulle göra vad som helst och en massa annat som dök upp under tiden.

Så här med blicken i backspegeln kan jag säga att hade han inte gjort alla förändringar och inte varit så engagerad så hade jag inte varit kvar. Man kan inte “vänta och se” om något händer. Man måste arbeta aktivt för att något ska ske.

Som sagt, jag är ingen expert, men det är så jag känner.

Har du pratat något mer med din sambo om er situation?

1 gillning

Hur går det för dig, @ledsenuppgiven90?