Hur slutar krisen? - min dagbok 2021

Min historia
1

Som jag skrivit i tidigare trådar släppte min sambo och pappan till vår då 1,5 åriga son bomben att han inte älskar mig och inte har några känslor för mig längre. Men han har inte tagit steget till att separera vilket han säger är pga att han inte vill förstöra vår sons liv. Tanken var att vi under hösten skulle försöka för att se om han kunde få tillbaka känslor om han inte hade det när hösten var slut skulle vi separera. Nu är hösten slut för länge sen och inget har hänt, han vet fortf inte vad han vill. Han vet inte om gräset är grönare på andra sidan eller inte. I början av hösten var han dock alltid sur, deppig, kall och kylig mot mig. Nu är han oftare glad och på bra humör och mer kärleksfull mot mig. Men de få gångerna vi pratar om vår situation (när jag bryter ihop med jämna mellanrum) säger han alltid att han inte har några känslor och att han inte ser någon framtid med mig men han beter sig som om han har känslor… och han kan prata om att renovera köket, eller vad vi kan göra när vår son är större. Men han ser ändå ingen framtid ihop när frågan kommer upp. Han förvirrar mig totalt. Hösten har varit ett känslomässigt helvete för mig och jag har konstant gråtit och det enda mitt liv handlat om har varit att han ska må bättre och försöka ta så mycket ansvar som möjligt så att han kan foksuera på det enda han säger ger honom någon glädje i livet - att spela golf. Att umgås med mig och vår son ger honom ingenting. Kan även tillägga att när vår son föddes blev han annorlunda och det eskalerade under 1,5 års tid, misstänker att han fick någon kris eller depression då.

Vi har nu börjat gå i parterapi, har varit där 2 av 10 ggr och terapeuten lovar att när vi är klara hos henne kommer vi ha kommit fram till vilken riktning det här kommer sluta i. Hon tycker att vår son är så liten och att om vi klarar av det rekommenderar hon att vi bor under samma tak tills han är åtminstone 3 år, vilket är i början av 2022. Jag har alltså 1 år framför mig i denna ovisshetens-helvete. Därefter måste min sambo bestämma sig för om han vill satsa på oss eller om vi ska separera. Ett år framför mig när jag måste spela mina kort rätt för “tyvärr” älskar jag honom fortfarande oändligt. Jag tänker att jag under året ska skriva dagbok här för att kunna gå tillbaka och se hur saker varit och kanske kan det ge tröst åt någon annan i liknande sitaution.

3 gillningar
2

Jag har just läst ett par artiklar i SvD om “kanske-män”. Det känns som om din sambo har glidit över i att bli en “kanske-man” från att ha varit en stabil man.

Mitt råd till dig är att satsa på dig själv. Bygg dig själv, prioritera dig själv, planera för dig själv. Det har två goda effekter. Dels mår du bättre och är bättre förberedd på vad än framtiden ger. För det andra blir du mer attraktiv för andra, sannolikt både din sambo och andra. Kanske kan det leda till att han kommer på andra tankar, men det är inte därför du ska göra det. Du ska göra det för att må bra själv. Du kan ju inte längre luta dig mot honom, för han vill inte ta emot.

10 gillningar
4

Varför ska det vara upp till din sambo?
Har inte du också rätt att bestämma vad DU vill?
Vill du leva i ovissheten?
Det är jättebra att du väljer att ha en “pysventil” i form av forumet men du måste även bestämma dig för hur du ska klara av den här krisen.

Och du då?
Ska inte du få må bra?
Vad är meningen med att låta honom få bete sig som ett barn och få bara göra det som är roligt när du själv går under?
Att hitta tillbaka till sin partner handlar inte om att slippa ansvar, det handlar om att ta ansvar. Att spela golf är inte att ta ansvar, det är att fly!

Att du går hemma och går genom ett helvete och gråter är inte vad du behöver nu. Tänk efter på vad du behöver, behöver du gå på massage? Gå en lång promenad i skogen? Träna?Träffa vänner?
Gör det!
Prata tillsammans med din sambo och förklara att oavsett vad så är ni två i det här och ni behöver båda två göra saker som gör att ni mår bra.

Jag är ingen expert men jag utgår ifrån min egen erfarenhet. När min man kraschade vårt äktenskap in i värsta krisen tvingades jag att fatta vissa beslut ganska snabbt. Beslut gällande vad jag ville här och nu. Jag insåg direkt att om vi skulle rädda vårt äktenskap krävdes enormt engagemang och hårt jobb. Det mesta skulle ligga på honom i början men jag insåg att jag var tvungen att göra något också. Jag började ta mig tid till att gå på massage och behandlingar som jag behövde, jag tog min träning på mer allvar (boxning när man bara vill vara hemma och gråta är otroligt skönt!) och jag såg till att ha ett samtalsstöd för egen del. Någonstans på vägen började jag även att ta extra hand om mitt yttre. Jag hamnade i frisörsstolen och kapade av mitt långa hår.

Vad jag försöker säga är att du kan inte ge upp allt och vänta på honom. Du måste älska dig själv och ta hand om dig själv i första hand. Först då kommer du att ha ork att kunna orka att vänta in arbetet på er relation.

7 gillningar
5

Jag vet inte jag.
Tror jag hellre är ensam än att vara tillsammans med någon som kanske älskar mig, som sätter sig själv och sina egna intressen före ett “oss” och “vi”

Föredrar en djup och seriös relation där båda aktivt vill välja varandra och aktivt strävar efter en ömsesidig gemenskap där paret stöttar, bär och bryr sig om varandra, där vi båda känner oss trygga och kan blotta våra känslor och brister i förtroende och tillit utan att den ene kommer att utnyttja det mot eller dra sig undan från den andre.

Det ska finnas ett givande och tagande, en lyhördhet för varandras behov. Samtidigt som det ska finnas egen tid och tid för egna intressen och utveckling ska man samtidigt stötta varandra i det, ta del av och uppmuntra varandra.

Flyktig kärlek är ingenting för mig. Ska jag gå in i en relation ska det från båda sidor finnas ett allvar och en strävan efter ett djup och en varaktighet så länge som det bara går. Sedan händer livet men kanske-vill jag vara med dig är inget för mig. Satsar jag i en relation ska det vara långsiktigt och seriöst, inte till något annat eller bättre dyker upp.

@ledsenuppgiven90 Ser han ingen framtid med er så bryt efter den 10 gången.

Börja redan nu planera för ett eget liv. Ingen idé att hänga kvar och låsa er båda vid något som redan är dött från hans sida. Eller tänker han att hans ska kunna leva sitt liv oberoende av er fast ni bor under samma tak för barnets skull?

Skulle du kunna tänka dig det, att han går vidare med sitt, kanske träffar andra, medan ni bor i hop?

Det klart att det är praktiskt att ha hemhjälp och en barnflicka som kan hjälpa till med diverse projekt som rör bostad och hem, att vilja göra saker tillsammans med er, kanske t o m älska, så han kan ha kakan och ändå ha den kvar, leva livet fritt och obundet på jakt efter fåglarna i skogen och ändå ha en i handen.

Vad skulle hända om han träffade en ny som han vill flytta ihop med? Kastar han ut dig då?
Bättre att förekomma än förekommas. Kanske-relationer är inget att bygga på. Det är den första fasen när man först lär känna varandra och vill se åt vilket håll det kan utvecklas, om det finns något att bygga vidare på.

Så långt som ni har kommit så tycker jag att om han säger att han inte ser någon framtid så bryt och ha så lite gemensam kontakt som möjligt. Jag tillhör dem som inte tror på att leka familj och göra saker tillsammans när man väl valt att separera, i synnerhet inte om den ene har känslor kvar och den andra bara vill ha lusten och inte ta ansvaret.

10 gillningar
6

@ledsenuppgiven90
Det är väldigt ledsamt att läsa din historia, men jag ska ändå försöka att uttrycka mig tydligt, även om det kanske låter lite brutalt.

En kanske-man = nej-man.
Och då menar jag inte hans nej, utan ditt nej.

Ni har ett gemensamt litet barn, och det betyder att både du och barnet behöver hans närvaro och engagemang. Det är naturligtvis inte fel att få egentid och komma ut ur huset ibland, men familjens behov måste komma först och möjligheten till egentid måste delas jämnt mellan föräldrarna. Det beteende du beskriver från hans sida är inte schysst, och det borde vara lika med ett “nej” från din sida.

Risken är att du kommer att ta slut som människa om du dels ska orka bära det största lasset hemma medan han är ute och golfar, och dels även ska orka hantera all den känslomässiga berg- och dalbana som du nu tvingas att leva i.

Det kanske kan kännas som om en separation vore det värsta som kunde hända.
Men det tror jag inte.
Att leva i ovisshet är oftast värre!

Och P.S. läs @Rulle inlägg om och om igen

3 gillningar
7

Tack alla för så många kloka svar!
Jag är inte ute efter en kanske-man men ja, jag inser också att min sambo kanske är det. Mina tankar snurrar hela tiden mellan att stanna (om han inte väljer att separera) men kanske aldrig få det familjeliv jag drömmer om. Jag vill gärna ha 1-2 barn till, hus och ett aktivt liv tillsammans. Jag vill inte att han ska ha sina aktiviteter och jag mina. Jag älskar att hitta på saker tillsammans hela familjen, (vilket just nu främst blir barnaktiviteter då vår son är så liten - gå till lekplatser, 4h-gårdar, träffa andra barnfamiljer osv) men han får inte ut något av det just nu och uppskattar inte alls det. Vill såklart att vi ska ha egna aktiviteter också men inte BARA. Tänker ofta att om vi separerar kan jag kanske träffa någon som vill leva samma familjeliv som jag vill och vill ha en större familj. Men vår son är mitt allt och om jag separerar för att ev. kunna träffa någon annan väljer jag även bort honom på halvtid vilket gör oändligt ont i mig att tänka. Han kom till via IVF då jag har/haft en sjukdom och han var oändligt efterlängtad. Jag skulle kunna överväga att välja bort min sambo men inte att välja bort min son. Den person min sambo var innan vi fick barn älskar jag högt och jag ser ibland små glimtar av honom vilket gör att jag hela tiden tänker att han kanske kan komma tillbaka.

8

tack för ditt svar!
Mina intressen har alltid varit att träna och att umgås mycket med vänner. Träna ihop, äta brunch, middag osv. Allt det är svårt att göra pga Corona och det blir att jag är mycket hemma. Jag prioriterar även tid med sonen då han i veckorna är långa dagar på förskolan. Men du har helt rätt, jag måste börja prioritra mig själv mer.

Hur har det gått för dig och din man?

9

7 jan.
Igår åkte vi hem från julfirandet och det var när vi åkte samma sträcka i somras som det gick upp för mig att min sambo inte vill leva med mig längre. Gjorde ont att tänka på vilken höst jag har bakom mig och att vi är i samma situation fortfarande. Även om stämningen mellan oss är bättre, han är inte konstant sur utan för det mesta på bra humör och visar mig mer kärlek. Vi har inte pratat om oss sen vi var hos terapeuten senast vilket var veckan innan jul så jag vet inte vad han känner inombords. Hemma beter vi oss som om det är som vanligt, han pratar om vad han vill renovera i lägenheten… pratar som om vi har en framtid ihop. Jag vill bara att han ska säga att han känner något för mig för det är så han beter sig men samtidigt så rädd för de hemska orden att känslorna fortf är borta.

10

Ja den här Corona pesten förändrar väldigt mycket. För mig och min man kan vi nog säga att det har varit en stor räddning för oss. Vi har fått möjlighet att lägga ofantligt mycket tid på vårt förhållande då han har jobbat hemifrån.
Hur det har gått för mig och min man? Vi lever ihop, vi älskar varandra och vi jobbar på att återuppbygga det som som går att återuppbyggas och bygga nytt där det krävs. Hela historien kan du läsa i min tråd “Välja att stanna kvar”. Jag hade väl tur i oturen för han ville göra allt för att rädda oss och gjorde (gör) det också.

Jag skrev innan att jag tvingades fatta snabba beslut. Det var snabba beslut precis den dagen jag konfronterade honom. Beslutet var om jag skulle gå där och då eller stanna och jobba på vårt äktenskap och kravet jag hade på honom. Jag ställde krav att vi skulle stanna under samma tak (vi fortsatte att sova i samma säng också, ingen flyttade ut i gästrummet) om vi skulle ha en chans att rädda vårt äktenskap. Han la till många punkter själv, engagemang från hans sida, att han skulle göra vad som helst och en massa annat som dök upp under tiden.

Så här med blicken i backspegeln kan jag säga att hade han inte gjort alla förändringar och inte varit så engagerad så hade jag inte varit kvar. Man kan inte “vänta och se” om något händer. Man måste arbeta aktivt för att något ska ske.

Som sagt, jag är ingen expert, men det är så jag känner.

Har du pratat något mer med din sambo om er situation?

1 gillning
11

Hur går det för dig, @ledsenuppgiven90?

12

Jaha då var det dags att skriva av sig i denna tråd igen… snart två år sedan sist då den fruktansvärda hösten 2020 var bakom mig. Mycket har hänt och det är väl konstigt att man bara har behov av att skriva när man mår dåligt. Men nu är jag här igen.

recap av 2021 om någon vill lösa (hoppa annars ner till ”situationen idag”):
allt blev bättre under våren, sambon blev gladare och ville fortsätta leva med mig. Vi började kolla på hus, hade en jättebra sommar 2021 och bestämde oss för att skaffa ett till barn (dock mest på mitt initiativ) Jag blev gravid i slutet av sommaren och ungefär samma dag som vi fick ett plus på stickan slutade han vara glad. Sen följde 9 riktiga pissmånader. Jag mådde fruktansvärt dåligt i min graviditet, mådde illa och kräktes konstant i 20 veckor, blev sjukskriven och klarade inte ens av att stå upp, kunde inte ta hand om sonen eller hemmet, allt föll på sambon och covid ökade, vilket innebar hemmajobb för sambon. Han blev arg, sur, deprimerad igen. Han var noll intresserad av bebisen eller mig. Ville aldrig känna sparkar, röra mig eller ens bry sig om hur jag mådde. Jag Kunde tillbringa kvällar på toalettgolvet där jag varvade mellan att spy upp mina inälvor och gråta mig sönder och samman. Sambon kunde helt obrytt gå o lägga sig när kvällen var slut utan att ha sagt ett ord till mig elr ha öppnat dörren för att se hur jag mådde… kände mig så otroligt förminskad och ledsen för bebisens skull hela graviditeten. Lovade mig själv att älska och skydda det här barnet dubbelt så mkt för att kompensera för den totalt ointresserade fadern. Mitt i allt elände lyckades vi ändå köpa ett hus utanför stan och sälja vår lägenhet i stan. Inte för att det var ett hus jag egentligen ville flytta till men för att det under visningen var första gången på flera månader som min sambo såg glad ut och när han i bilen sa att han ville ha det huset o såg lycklig ut var det så stort för mig att han för första gången på sååå länge faktiskt ville något (annat än att spela golf och slippa sin familj för det uttryckte han ofta att han ville). Så vi köpte huset och på tok för dyrt också men jag orkade inte bry mig. Ville bara att han skulle vara glad. Sen efter att kontraktet var signat fick vi båda otrolig ångest o ångrade oss massor men då var det ju för sent. Bebis föddes ett par månader senare och sambon blev mirakulöst glad igen och blev jättekär i vår bebis. Jag blev sååå glad och lättad. Sommaren som följde var bra. Vi flyttade in i huset och det kändes väldigt upp o ner. Jag var nog mest negativ o sambon positiv men ingen av oss kände att vi bodde på vårat drömställe. Men det var extremt barnvänligt vilket vägde upp. Sambon verkade glad o lycklig, var kärleksfull mot mig och pratade om saker vi skulle göra med huset i framtiden. Kändes givet att vi hade en gemensam framtid. Sen kom hösten och jag vantrivdes, var mammaledig och jätteensam. Barnen var sjuka hela tiden och min ork försvann och bråken och gnabben kom oftare o oftare. Kan ju tilläggas att jag tagit ALLT med bebisen, alla nätter, alla blöjor, allt bärande. Och där kom smällen igen. Återigen tillbaka till att vi inte passar för varandra, vi borde inte vara tillsammans, han har aldrig haft några känslor för mig… och jag föll tillbaka till samma helvete som för två år sedan igen. Bara att den här gången med ytterligare ett barn och ett hus…

Situationen idag:
Min sambo vet inte om han vill att vi ska vara tillsammans eller inte. Han verkar inte veta något alls men han har också noll kontakt med sina känslor o så har det alltid varit. Han har även börjat äta SSRI under hösten och av dem helt tappat sexlusten. så nu vill han inte längre ha något fysiskt med mig att göra (vilket han under tidigare kriser ändå velat). Jg har ”tyvärr” känslor för honom och älskar verkligen honom men jag vet inte längre vad jag ska göra. Den här berg o dalbanan är fruktansvärd att leva i. Att gång på gång slitas mellan om vi ska leva ihop eller om han vill separera. Nu har vi ju även en treåring och en bebis att ta hänsyn till och ett hus som troligen inte går att sälja i den här marknaden. När jag var i samma situation för två år sedan var det enda jag kunde tänka på att han måste måste måste vilja fortsätta leva med mig. Nu börjar jag tvivla. Kanske finns det någon annan där ute som faktiskt helhjärtat vill ge mig kärlek och trygghet? Men går det ens hitta någon ny partner när man är drygt 30 och har två små barn? Hade gärna skaffat ett till barn. Sambon bryr sig för det mesta inte alls om mig. Han är inte otrevlig och han hjälper till med hemmet men han säger aldrig något snällt, han överraskar aldrig, han får mig aldrig att känna mig uppskattad eller omtyckt. Kanske kan jag få det av någon annan.,? Och samtidigt älskar jag honom så innerligt. Vill inte bryta upp kärnfamiljen som jag alltid drömt om. Vad gör man i denna situation?

13

Syster.
Syster syster.
Syster syster syster.
Syster.

Varningssignalerna ljuder inte.
De har gått bananas, sprängts av överbelastning och bolmar rök från spruckna glas och löst hängande, kortslutna sladdar.

Syster.
Du kan älska honom mest i hela universum.
Dock.
Älskar han dig inte tillbaka lever du i ett svart hål som dränerar dig på alla positiva känslor och till sist imploderar du och blir en levande död.

Förstår jag saken rätt är han tveksam till er relation och föredrar att hålla på med sitt och är glad för att du sköter markservicen så han kan leva sitt liv. För mig låter det som att han använder dig som en hussalf och till nyligen sängvärmare.

Har du frågat vad han känner för dig? Vad han vill?
Tyvärr syster, det är en dum idé att skaffa hus eller barn för att försöka rädda en relation.
Det är ungefär som att hälla bensin på en brasa.

Vad du ska göra, syster, är att du ska fråga honom vad han känner, vad han vill och söka familjerådgivning. Vill inte han kan du gå ensam men här säger farbror Rulle som tant Noomi - någon form av samtalsterapeut är vad du behöver.

2 gillningar
14

Han kan säga att han inte tycker att vi passar ihop. Att hans känslor försvunnit. Men för några månader sedan var han kärleksfull o då var hans känslor väl där i någon form. Jag tror hans känslor är borta men att det är bekvämt att stanna o han vet inte om livet utan mig faktiskt blir bättre. Dessutom får han det ekonomiskt MYCKET sämre utan mig vilket jag också tror håller honom kvar. Jag längtar såå efter kärlek och trygghet. Men tyvärr efter hans kärlek och trygghet. Vill inte ha det av någon annan. Känner dessutom sån extrem skam och sorg av tanken på separation. Att livet inte blev som man tänkt sig. Att mina barn är så små att de inte ens kommer minnas att mamma o pappa levt ihop. Har ju länge tänkt att jag lever hellre med honom även om han inte älskar mig så länge han är glad o snäll mot mig men nu börjar jag tveka. Har dock märkt att hans dåliga perioder kommer varje höst/vinter. Tredje året irad nu som hans känslor verkar försvinna just då för att han sen blir glad o kärleksfull på våren o sommaren igen.

15

Som sagt.
Varningsapparaterna har överbelastats och smällt för länge sedan.
Tyvärr tyvärr tyvärr.
Du kommer inte att få det du som mest suktar efter.
Snarare kan det komma att bli värre.

Nej, du är inte ensam.
Jag skulle tro att för majoriteten av samtliga människor blir inte livet som de tänkt sig.
För ett fåtal blir det bättre men för den stora majoriteten tror jag att det blir sämre.
Jag tror att de som är lyckliga är de som kan försonas med att det blev som det blev och sedan gå vidare och glädas åt vad de har och se möjligheterna.

Vissa barn får aldrig möjlighet att lära känna sina fäder av olika anledningar, en del p g a separation och gubben drar, andra dör under graviditeten eller medan barnen är små, några blir bortlämnade eller t o m bortrövade eller att modern dör i samband med födseln så de får aldrig möjlighet att lära känna ens sin mor.

Jag tror du kommer att märka att hans mörka perioder blir längre och svartare. Han kan vara led på dig och se dig som en black om foten emotionellt men dra fördel av att du sitter på merparten av börsen och sköter markservicen. För mig låter det som att han parasiterar på dig.
Bli inte förvånad om han träffar en ny och drar. Eller har en eller flera glädjeflickor vid sidan om.

Vet du, det är ännu mer skämmigt att stanna i en dysfunktionell relation där man blir urlakad, där man är oälskad och utnyttjad. Om ett syskon eller ett av dina barn skulle leva i den situation som du är i, vad skulle du råda dem till?

Är han lika glad och kärleksfull vår- och sommartid som han alltid varit eller är det i nedan också?

16

Det känns bara så svårt och fel att vara den som tar initiativ till att bryta upp när jag fortfarande älskar honom… är osäker på om han någonsin kommer ta initiativ till att göra det. Han är inte direkt den som någonsin tagit initiativ till något alls. Har många gånger tänkt att vår relation kommer avslutas när någon av oss träffar en ny. Men hur gör vi ens praktiskt med såhär små barn? Första är 3 år o andra 6 månader. Hur gör vi vi med huset som inte går att sälja? Att fortsätta leva ihop men inte vara ihop känns helt fruktansvärt

17

Syster.
Du kanske är ihop med honom men är han ihop med dig som det är nu?
Du lagar hans mat, tvättar hans strumpor, tar hand om hans barn.
Säg mig, syster, vad gör han för dig?
För er?
För barnen?

På mig verkar det som att det är du som har varit drivande i er relation, att du har velat och vill ha honom mer än han har velat och vill ha dig.

Har du råd att lösa ut honom? Eller han dig så att en av er behåller huset?

Familjerådgivningen kan ge tips om hur ni kan göra med barnen.

Tacka för tusan att han inte lyfter ett finger.
Han är nöjd med status qou.
Eftersom det är du som envisas med och vill vara ihop med honom behöver han inte lägga två strån i kors för att arbeta på relationen vilket han inte heller verkar vilja då han anser er vara för olika och tycks sakna ömma känslor för dig.

1 gillning
18

Han hjälper till en del hemma men jag är övergripande projektledaren i allt. Och jag har tagit allt med bebisen för att han inte ska få sömnbrist o riskera att bli på dåligt humör… ingen av oss har möjlighet att lösa ut den andra ur huset. Även om jag hade skulle jag absolut inte vilja det. Trivs inte speciellt bra på det här stället. Alla problem började när vårt första barn föddes för drygt 3 år sedan. Jag har hela tiden tänkt att han fick någon depression då som inte gått över… och så läser jag överallt att känslor kan komma tillbaka så jag vill väl inte ge upp hoppet. Även om han säger att han aldrig älskat mig på riktigt elr haft starka känslor för mig, vilket känns så konstig då han alltid visat väldigt mkt känslor fysiskt även när vi varit med andra o jag har innan allt det här alltid känt mig väldigt älskad av honom.

19

Jag tror ni skulle må bra av familjerådgivning.
Han kan känna sig bunden av familjelivet och trivas med att ha någon som pysslar om honom och sköter hemmet.

Det är alltid trevligt att vara älskad men det kan bli en börda om man känner sig bunden.

Började problemen med det första barnet eller var det bara det att de kom upp till ytan då och han kände sig mer bunden på ett sätt han inte var beredd på?
Trodde han att hans känslor skulle komma med tiden?
Det misstaget gjorde jag.
Trevligt med någon som vill ha en men det räcker inte om inte känslorna är besvarade och man betraktar den andra som ett objekt, en bekvämlighetsinrättning.

20

Du är varken den första eller sista som avslutar ett förhållande med någon de fortfarande älskar. Åtminstone hos kvinnor är det faktiskt väldigt vanligt.

För oavsett kärlek är det fel att leva med någon som faktiskt inte är en riktig partner. Någon som inte är jämbördig livskamrat i stort och smått. Som inte delar ansvaret eller som inte lyssnar eller bryr sig. Som inte visar eller uttrycker kärlek tillbaka eller som prioriterar en.

Och hur svårt det än är att ta det steget är det svårare på sikt att leva kvar.

Däremot vill jag skicka med en liten varning. Om du skulle meddela honom att du faktiskt bestämt dig för att separera ska du inte bli förvånad om han plötsligt får panik och lovar allt mellan himmel och jord.
Det är lätt att misstolka det för kärlek, och det är lätt att föranleda sig själv att tro att miraklet plötsligt har hänt och att det nu ska bli bra.

Men så är det sällan. Den lovade förändringen går sällan särskilt djupt, och den varar sällan särskilt länge. Ingen ändrar sin grundpersonlighet så snabbt. Oftast handlar det bara om att de inte vill förlora de fördelar de känner med det liv de lever. Även om de inte vill engagera sig i sin familj eller partner vill de fortfarande ha ett dukat bord att komma hem till och alla andra fördelar de upplever med nuvarande relation.

Och slutligen vill jag skicka med en sista sanning. Att känna sig oälskad och ensam i tvåsamhet påverkar självförtroendet och självkänslan. Det är nästan oundvikligt. I längden sätter det sig på orken och måendet. Många som inte lämnade i tid märker med tiden att de blivit så urholkade, trötta och trasiga på insidan att de inte längre orkar ta steget, hur gärna de än vill. Det är livsfarligt att hamna i den situationen :broken_heart:

4 gillningar
21

Han tycker nog att vi hade problem även innan första barnet. Vi har alltid bråkat en del. Jag kommer från ett bråkigt hem fullt av känslor där det bråkas i ena stunden o skrattas i nästa. Bråken betyder liksom inget o jag tog med mig det här sättet in i vårat samboförhållande. Kunde vara ganska elak o klagig men tänkte inte så mkt på det för det är så jag är uppväxt. Har förstått efteråt att han inte alls gillade det sättet o att det fick honom att må dåligt… men när första barnet föddes blev han helt annorlunda. Kylig, arg, irriterad, betedde sig verkligen som om han hatade sitt liv o han har berättat i efterhand att han kände att livet togs ifrån honom. Han kunde inte längre träna när o hur mkt han ville, han kunde inte gå på aw när som, han fick inte sova så att han var utvilad osv…

1 gillning