Tja.
Jag skulle säga att efter din beskrivning är det stendött.
Jag kommer från ett hem där jag minns att mina föräldrar grälade en gång.
Om han är ovan med det och varit osäker på er redan från början lär inte det ha hjälpt till precis.
Det verkar som du velat ha barn mer än honom.
Ledsen, jag tror det är kört.
Betvivlar det kommer bli bättre, snarare tvärtom.
Det du söker, suktar och längtar efrer kan du hur som inte få där du är nu.
Ja du kanske har rätt. Nu låter det ju dock som att vi inte haft det bra alls. Vi har haft många fina stunder också. Haft ett gemensamt intressse som vi båda brunnit för. Kunnat prata med varandra om allt o inget i timmar. Alltid tyckt om att spendera tid med varandra o prioriterat varandra. Att skaffa vårat första barn var ett gemensamt beslut. Han blev till genom ivf så det var absolut inget misstag eller något förhastat utan något som vi båda verkligen ville. Vill även poängtera att jag inte längre är bråkig då jag jobbat extremt mkt med mig själv senaste åren. Men ja du kanske har rätt att det är dött lopp. Det märkliga är att jag inte ens känner den extrema panik jag kände sist jg hamnade här för två år sedan. Kanske har det sjunkit in de senaste två åren elr så tror jag inte att han kommer ta tag i det.