Utan att veta gissar jag att detta till stor del beror på tidigare erfarenheter och hur livet ser ut i övrigt.
Antagligen är det lättare att lyfta blicken och tro på framtiden ifall de flesta erfarenheter man haft av kärlek, människor och närstående varit positiva med något tråkigt undantas. Kanske är det även lättare ifall man själv vid något eller flera tillfällen varit den som lämnat, sårat (eller på något sätt svikit i form av otrohet exempelvis), eftersom man då kanske har en mer liberal syn på den skada sådant kan göra på andra.
Men de som haft flera dåliga erfarenheter eller blivit utsatt för långvarig psykisk eller fysisk misshandel är det nog betydligt svårare att se med optimism på kärlek och framtid.
För man blir emotionellt bunden till sin partner i en relation. Ganska självklart. Och då finns alltid en sårbarhet. Och oförutsägbarhet. Och det kan vara skrämmande
Jag kan meddela att även för en lämnare så kan framtida relationer te sig riskfyllda och osäkra.
Jag vet ju av egen erfarenhet att kärlek kan mattas av och dö ut helt. Jag lämnade ju mitt ex för att jag inte längre älskade honom. Nog för att det fanns många orsaker till att kärleken urholkades och till slut försvann, men det mildrar inte rädslan.
Jag har en ny partner nu, en person som jag älskar och aldrig vill vara utan. Jag tror han känner likadant för mig och livet känns underbart MEN detta kan ju förändras under de kommande åren.
Det jag tar med mig är att jag ska bli bättre på att säga ifrån. I mitt förra förhållande sa jag aldrig ifrån trots att jag blev sårad (mest för att jag i min enfald trodde att det skulle bli bättre, ingen vill väl vara elak mot den man säger sig älska?). Det misstaget kommer jag inte göra om.
Men som sagt; även de som lämnat kan känna en rädsla och en sårbarhet inför nya relationer.
@Caritairene Är inte du väldigt nyseparerad? Varför så bråttom? Ge dig själv lite tid att landa först som singel och ensamstående förälder. Har du ett ordnat eget boende än?
Det tar tid att landa. En skilsmässa / separation är en stor livsomställning.
@Caritairene, det är klart som korvspad att ens erfarenheter påverkar och färgar en. Både de positiva och de negativa. Det vore konstigt om du inte var rädd och nervös för att du ska råka ut för samma eller liknande sak igen, med tanke på din historia.
Men nånstans känns det inte som ett liv att leva, om du ska gå runt och göra det i konstant oro och rädsla. Försök att inte förutsätta att alla andra är kapabla till eller kommer göra som ditt ex gjort och gör. Inse och tro på att du förtjänar mer.
Dina erfarenheter kommer, vare sig du vill eller inte, att hålla dig uppmärksam för tecken. Minsta lilla, så kommer du säkert märka det och kan då lägga benen på ryggen innan det går för långt. Men det är inte samma som att inte våga chansa.
Sen har övriga vänner i tråden rätt. Du behöver inte skynda. Ta det i din takt. Om din tonårskärlek är på allvar intresserad av DIG, låter han dig ta den tid du behöver.
Inget boende än . Jag har inte bråttom . Detta är en tonårskärlek som jag haft kontakt med den senaste tiden .
Jag vet inte sj vart jag står . Att lita på någon är svårt för mig . Och minsta lilla jag känner att ngt är fel backar jag , 5 steg
Jag är nu på månad 9 sen vi delade oss och samtidigt som hjärtat skriker efter en kvinna att älska och bli älskad av tebax så har hjärnan satt upp en skyhög skyddsbarriär som får Trumps Mexikomur att framstå som en tröskel…
Jag vill tro att en dag kommer jag träffa någon som sänker barriären men det tar nog tid… Skynda långsamt och låt läkprocessen ha sin gång.
Viktigt att påpeka dock är ju såklart att man läker inte per automatik utan man måste vara delaktig i sin egna rehabilitering, precis som efter vilken skada som helst.
Tack för alla kloka ord och råd . Ska ta mig till det .
Jag vet inte var jag står eller vad jag vill, kanske bara närhet … kanske en vän . Jag har ingen aning .
Men saker jag backar för är när han inte förstår som jag nämnde att jag skulle till TR och senare berättade att jag var så orolig … då undrade han vad jag var orolig för … sånt gör mig lite rädd .
Varför? Beror väl lite på hur han säger det. Skulle någon jag tyckte om göra ngt som den var orolig för skulle jag fråga varför för att få en förklaring och försöka stötta och peppa. Det kanske du sagt och han undrar ändå eller säger ngt i stil med “det klarar du” “vad är det värsta som kan hända” eller vad det nu kan vara. Det kan vara av omsorg.
Mhm. Känner igen mig. Jag överreagerar också. Är det någon jag tycker om och den räcker lillfingret försöker jag ta hela den. Längtan efter kärlek och tvåsamhet blev en katastrof som ledde till extremt dåliga beslut vilka jag idag - vad andra än må tycka och tro - ångrar å det djupaste även om jag inte sagt något om dem men bett om förlåtelse till dem det berör för att jag i stort behandlat dem illa.
Nu har träffat en intressant kvinna vars känslor och vandel jag dock har frågetecken kring. Känns som jag vill och tar det mer seriöst och monogamt än henne men jag får väl vad jag förtjänar.
Jag vet fortfa inte vad jag vill med denna tonårs kärlek .
Vi har det mysigt när vi ses . Skrattar och har det trevligt .
Till hnm säger jag att jag inte vill ha ngn relation men innerst inne vet jag inte. Jag tycker om hnm.
Men så mycket annat i mitt liv måste falla på plats .
Han har ungefär samma historia i bagaget som mig .
jag är livrädd för att falla .
Ibland vill jag bara avsluta för jag är så rädd . Ibland vill jag bara ligga brevid hnm o få tröst . Ibland bara mysa .
Jag vet inte… jag var inställd på att strunta i relationer. Men tydligen är jag för nyfiken. Och jag tycker faktiskt att det är roligare än hemskt. Och kanske är det så man ska se på det? Om
man har roligt, känner sig glad, nyfiken, fnittrig, vad stoppar en då från att leva lite? Ska rädslan för ”om” hindra en från ett ”varför inte”? Fråga dig själv vad det värsta är som kan hända. Och sedan frågar du dig själv, kan jag leva med det? Sedan lever du lite
Hej Caritairene !
Känner igen mig i vad du skriver, tror att du vill vara längre fram i läkeprocessen.
Vill kunna känna mer, kunna älska, känna tillit.
Det tar tid olika lång för olika personer då vi är olika, men att inte vilja vara i känslan av ovisshet, oro, ångest gör ju att de flesta önskar sig fram i tiden, vilket i sin tur kan skapa prestationskrav mera ångest etc.
När du är klar är omöjligt att säga men att acceptera att det är som det är är en början.
Jag själv har haft både topppar o dalar under det 1 1/2 år sedan min fru gick bakom ryggen på mig o vi separerade. Skilsmässan klar först nu i januari.
Låter klyschigt men du kommer känna när du är “klar” att gå vidare.
Jag är det inte varit ut o dejtat och hade ett “förhållande” i 4 månader med en trevlig o glad tjej.
Men jag var inte “klar” ännu då, är fortfarande inte färdig.
Vi hade det dåligt i 4 år innan separationen och riktigt bedrövligt ett halvår innan hon flyttade.
Så ja, för mig har det tagit tid, och det kommer ta mer tid innan jag är “klar” för en ny relation.
För en ny relation vill jag ha, men det får ta den tid det tar.
Kram på dig och lycka till med ungdomskärleken, förväxla inte känslorna du har med känslorna som du vill känna bara!
Jag känner så här just nu;
Vem kan älska mig?
Vem vill försöka dejta mig?
Tänk om dejten tycker att jag är för ful, för rynkig?
Måste jag klä av mig naken för en ny man, med mitt häng? Hängbröst?
Jag har även fött tre barn som påverkat bröst, mage mm.
Jisses, jag har mer ångest för detta än att våga lita på någon igen. Eller kanske går dessa två hand i hand?
Du är fantastisk precis som du är, och det finns helt säkert någon därute som vill dejta dig. Och när det blir dags för avklätt är det lyckligtvis så att mäns kroppar också åldras och förändras! Om du inte tänkt dig en väldigt ung dejt förstås.
Jag ser ärret efter mitt kejsarsnitt som ett minne från striden, som jag bär stolt även om det inte precis är vackert. Min kropp är fantastisk, inklusive häng och extrakilon - den har ju “bakat” de två mest fantastiska människorna i världen - mina barn!
För mig är det alltför tydligt vad det värsta skulle vara: att återigen få bekräftelse på att jag inte är värd att älska. Jag vet inte om jag skulle klara att än en gång inleda en relation med någon som säger sig älska mig och vilja leva med mig och sedan snabbt tröttna och behandla mig som skit.
Jag är rädd för att det ska bli mitt öde från födsel till död
Vi bestämde att vi skulle vara vänner och ha sex . Jag fick lite känslor , jag var ärlig . Han var ärlig , han ville inte ha mer än vad vi bestämt.
Han tyckte jag bara skulle bestämma mig för att ha jätteskön sex och njuta av livet .
Han är väldigt snäll och jag är inte arg på honom på något sätt . Men känner ändå lite irritation att han ville fortsätta trots att jag har fått känslor.
En bra kille . Som inte vill såra mig . Sjukt bra sex .
Som säger att jag är fin , sexig mm .
Men nu fick jag känslor . Inte jätte kär lite betuttad kanske …
Jag är så jävla rädd för att bli bränd igen .
Tilliten är så skadad .
Att fortsätta känns fel när känslorna börjar krypa fram . Jag vet att jag inte är redo för ett förhållande. Jag måste bli hel. Han fick mig att känna lite glädje igen . Att jag var åtråvärd.
