Ni som läst mina inlägg vet hur mitt liv varit det senaste halvåret.
När man väl börjar träffa någon igen. Hur kan man våga lita på någon igen ?
Hur ska man någonsin kunna tro på något någon annan säger till en . Hur ska man förhålla sig ? Vågar man lita på kärleken igen?
Är man redo ? Att gå vidare när den andra vägrar släppa och samarbeta- det är inte rättvist mot den nya? Eller?
Just nu vet jag inget … min värld är förvirrande och maktlös - men jag trodde aldrig att någon man skulle få mig att känna mig som en kvinna igen . För det gör denna man … men känner , kär och allt vad det heter - jag är så sluten .
Inte en aning… Jag brottas med precis samma tankar och känslor
1 gillning
Det undrar jag också? Kommer nog aldrig mer inleda en relation med någon! Är så dubbelt sviken, både för vad han gjort och hur han beter sig nu! Jag vet i alla fall att jag inte tänker ens tänka tanken på en karl innan jag hittat mig själv igen och rett ut alla mina problem!
1 gillning
Om den nya älskar, bryr sig om, känner för dig vill han finnas där och stötta i kampen mot ditt ex. varför ska du försöka reda ut stormen ensam om det finns någon som vill göra dig sällskap och dela dina vedermödor? Nope, du kan inte lita på någon, inte ens dig själv. Men kan vi gå genom livet helt isolerade? Vi behöver gemenskap. Tillit och förtroende byggs upp från det lilla och om det fungerar till mer och mer. Hur kort är inte livet. Är det inte bättre att älska och bli älskad och vara lycklig den stunden än att gå längtande och trängtande genom livet?
3 gillningar
Tilliten är väl bland det svåraste som finns. Särskild utifrån de situationer många av oss som finns på detta forum kommer ifrån, oavsett om man befinner sig som lämnare eller lämnad.
De flesta kommer från en relation där man lagt allt förtroende i händerna på en annan person. Den man ansåg stod en närmast, en person som man såg skulle stå vid ens sida i vått och torrt. I regn och i solsken men av någon anledning så svek den personen ett förtroende.
Naturligtvis börjar man ifrågasätta om man någonsin kan lita på någon igen, särskilt då den som stod en närmast också var den som svek en som mest. Om den personen kan göra det, så kan väl vem som helst det?
Jag har själv ställt mig den frågan flera gånger…
Men…
Samtidigt så är det ju en person som har gjort det, vi är nu runt 7.7 miljarder människor i världen… en persons handlingar kan ju inte definiera och utstaka alla övrigas handlingar.
Då kan väl vän av ordning säga: jamen titta på alla berättelser och historier här inne hur många som har svikit och behandlat den person som de en gång älskar som skit!
Jo, så är det ju men vänd på det då… titta på alla fina människor som finns här inne, som kämpar med sina värderingar, tankar och måendet.
Är det något jag lärt mig just kopplat till detta med tillit så är det vad denna sida, detta forum och dessa människor som finns här visat. Dvs tron på människor, att det finns otroligt fina människor som omger oss även om vi kanske inte vet vilka det är, men det ger för mig en tröst och tro på människan.
Vi människor är ett socialt ”djur” som lever i grupp och behöver den sociala interaktionen. Det är nog också därför det ibland gör så ont som det gör, att osäkerheten blandas in och tvivlet blossar upp.
För vi kan egentligen enbart kontrollera våra egna handlingar, hur andra upplever, uppfattar, känner, tänker och gör har vi ingen makt över vilket naturligtvis är skrämmande.
Jag tror absolut att kärleken finns där ute, jag vet att den finns där. Jag vet också att man kan få ont igen, otroligt ont. Men helt ärligt så är det väl i allt?
Vi utsätts konstant för saker som påverkar oss i olika riktningar.
Naturligtvis ska man vara vaksam, men satsar man inget så kommer man heller aldrig att vinna något. Jag vet en klyscha och vi alla hatar klyschor men likväl finns det nog en sanning i det.
Om man stänger in sig, isolerar sig så utsätts man heller inte för något. Men samtidigt så blir ju risken att livet enbart blir ett streck, vissa trivs kanske i det vissa inte. Det är ett val man gör men är det något annat jag insett är att vi har enbart detta livet till skänks. Vad vi gör med det är många gånger upp till oss, skrämmande eller inte, det får var och en bedöma.
Visst blir saker komplicerat med barn, X etc vid en skilsmässa. Men om man skulle träffa någon och det inte fungerar klockrent med X, frågan om det är rättvist mot den nya eller inte. Är inte det en fråga till den nya? Jag tror ju att den nya har tankar och funderingar kring det också, och om personen älskar dig så kommer han/hon finnas där oavsett. Personen vet ju vad som kan/skulle kunna vänta, men förhoppningsvis och förmodligen värdesätter personen dig och ditt/dina barn betydligt högre än det runt omkring.
Hade jag varit tillsammans med en kvinna jag älskar så vet jag att jag hade gjort allt för den personen. För det är den personen som betyder något och som jag hade värdesatt. Jag hade funnits där både i glädje och sorg, och om jag skulle kunna känna så, så måste jag även ha tro på att andra skulle kunna känna och tänka likadant.
Som med allt annat så bygger det mesta på kommunikation, vilket innebär öppna upp, berätta om dina rädslor och farhågor, utan att ventilera dem kommer du heller aldrig få några svar, reaktioner som du sedan kan arbeta vidare med…
Lycka till, och jag är glad att en man ser dig för den du är. Men kom ihåg att kommunikation är nyckeln.
8 gillningar
Många har så himla bråttom och lägger (återigen) mitt i det personliga kaoset/traumat helst hela sin personliga läkningsprocess och sin egen successiva strävan(?) efter verklig personlig autonomi i någon annans (ny eller gammal) partnerhänder 
När en person verkligen är redo finns det sannolikt lika många svar på som det finns personer. Men varför (egentligen) så bråttom?
Svaret på den frågan kanske är det viktigaste av allt för om det så småningom kommer att visa sig om och när man eventuellt klarar av att bli självgående, på riktigt…
8 gillningar
Amen.
2 gillningar
Han har varit intresserad ett tag . Han är en gammal tonårs kärlek … han är jätte fin och snäll … men ack jag är så rädd … för att bli bränd igen …
1 gillning
Hade inte bråttom … han har velat ses ett tag …Vi sågs i höstas , och nu igen…
1 gillning
Kanske inte vore så dumt att prioritera hårt och lägga fullt fokus på att komma i ordning med både dig själv, barnen och allt det där ständigt pågående kaoset med ditt ex? Det har inte gått mer än ett drygt halvår sedan ditt ex lämnade dig om jag minns rätt.
Men det är ju bara min tanke såklart 
4 gillningar
Utan att veta gissar jag att detta till stor del beror på tidigare erfarenheter och hur livet ser ut i övrigt.
Antagligen är det lättare att lyfta blicken och tro på framtiden ifall de flesta erfarenheter man haft av kärlek, människor och närstående varit positiva med något tråkigt undantas. Kanske är det även lättare ifall man själv vid något eller flera tillfällen varit den som lämnat, sårat (eller på något sätt svikit i form av otrohet exempelvis), eftersom man då kanske har en mer liberal syn på den skada sådant kan göra på andra.
Men de som haft flera dåliga erfarenheter eller blivit utsatt för långvarig psykisk eller fysisk misshandel är det nog betydligt svårare att se med optimism på kärlek och framtid.
För man blir emotionellt bunden till sin partner i en relation. Ganska självklart. Och då finns alltid en sårbarhet. Och oförutsägbarhet. Och det kan vara skrämmande
1 gillning
Jag kan meddela att även för en lämnare så kan framtida relationer te sig riskfyllda och osäkra.
Jag vet ju av egen erfarenhet att kärlek kan mattas av och dö ut helt. Jag lämnade ju mitt ex för att jag inte längre älskade honom. Nog för att det fanns många orsaker till att kärleken urholkades och till slut försvann, men det mildrar inte rädslan.
Jag har en ny partner nu, en person som jag älskar och aldrig vill vara utan. Jag tror han känner likadant för mig och livet känns underbart MEN detta kan ju förändras under de kommande åren.
Det jag tar med mig är att jag ska bli bättre på att säga ifrån. I mitt förra förhållande sa jag aldrig ifrån trots att jag blev sårad (mest för att jag i min enfald trodde att det skulle bli bättre, ingen vill väl vara elak mot den man säger sig älska?). Det misstaget kommer jag inte göra om.
Men som sagt; även de som lämnat kan känna en rädsla och en sårbarhet inför nya relationer.
3 gillningar
@Caritairene Är inte du väldigt nyseparerad? Varför så bråttom? Ge dig själv lite tid att landa först som singel och ensamstående förälder. Har du ett ordnat eget boende än?
Det tar tid att landa. En skilsmässa / separation är en stor livsomställning.
@Caritairene, det är klart som korvspad att ens erfarenheter påverkar och färgar en. Både de positiva och de negativa. Det vore konstigt om du inte var rädd och nervös för att du ska råka ut för samma eller liknande sak igen, med tanke på din historia.
Men nånstans känns det inte som ett liv att leva, om du ska gå runt och göra det i konstant oro och rädsla. Försök att inte förutsätta att alla andra är kapabla till eller kommer göra som ditt ex gjort och gör. Inse och tro på att du förtjänar mer.
Dina erfarenheter kommer, vare sig du vill eller inte, att hålla dig uppmärksam för tecken. Minsta lilla, så kommer du säkert märka det och kan då lägga benen på ryggen innan det går för långt. Men det är inte samma som att inte våga chansa.
Sen har övriga vänner i tråden rätt. Du behöver inte skynda. Ta det i din takt. Om din tonårskärlek är på allvar intresserad av DIG, låter han dig ta den tid du behöver.
Styrkekramar!
1 gillning
Inget boende än . Jag har inte bråttom . Detta är en tonårskärlek som jag haft kontakt med den senaste tiden .
Jag vet inte sj vart jag står . Att lita på någon är svårt för mig . Och minsta lilla jag känner att ngt är fel backar jag , 5 steg
Jag är nu på månad 9 sen vi delade oss och samtidigt som hjärtat skriker efter en kvinna att älska och bli älskad av tebax så har hjärnan satt upp en skyhög skyddsbarriär som får Trumps Mexikomur att framstå som en tröskel…
Jag vill tro att en dag kommer jag träffa någon som sänker barriären men det tar nog tid… Skynda långsamt och låt läkprocessen ha sin gång.
Viktigt att påpeka dock är ju såklart att man läker inte per automatik utan man måste vara delaktig i sin egna rehabilitering, precis som efter vilken skada som helst.
2 gillningar
Tack för alla kloka ord och råd . Ska ta mig till det .
Jag vet inte var jag står eller vad jag vill, kanske bara närhet … kanske en vän . Jag har ingen aning .
Men saker jag backar för är när han inte förstår som jag nämnde att jag skulle till TR och senare berättade att jag var så orolig … då undrade han vad jag var orolig för … sånt gör mig lite rädd .
1 gillning
Varför? Beror väl lite på hur han säger det. Skulle någon jag tyckte om göra ngt som den var orolig för skulle jag fråga varför för att få en förklaring och försöka stötta och peppa. Det kanske du sagt och han undrar ändå eller säger ngt i stil med “det klarar du” “vad är det värsta som kan hända” eller vad det nu kan vara. Det kan vara av omsorg.
2 gillningar
Jag kanske överreagerar på saker . Skyddar mig för det minsta lilla .
Alla är vi olika .
Tack
1 gillning
Mhm. Känner igen mig. Jag överreagerar också. Är det någon jag tycker om och den räcker lillfingret försöker jag ta hela den. Längtan efter kärlek och tvåsamhet blev en katastrof som ledde till extremt dåliga beslut vilka jag idag - vad andra än må tycka och tro - ångrar å det djupaste även om jag inte sagt något om dem men bett om förlåtelse till dem det berör för att jag i stort behandlat dem illa.
Nu har träffat en intressant kvinna vars känslor och vandel jag dock har frågetecken kring. Känns som jag vill och tar det mer seriöst och monogamt än henne men jag får väl vad jag förtjänar. 
