Tilliten är väl bland det svåraste som finns. Särskild utifrån de situationer många av oss som finns på detta forum kommer ifrån, oavsett om man befinner sig som lämnare eller lämnad.
De flesta kommer från en relation där man lagt allt förtroende i händerna på en annan person. Den man ansåg stod en närmast, en person som man såg skulle stå vid ens sida i vått och torrt. I regn och i solsken men av någon anledning så svek den personen ett förtroende.
Naturligtvis börjar man ifrågasätta om man någonsin kan lita på någon igen, särskilt då den som stod en närmast också var den som svek en som mest. Om den personen kan göra det, så kan väl vem som helst det?
Jag har själv ställt mig den frågan flera gånger…
Men…
Samtidigt så är det ju en person som har gjort det, vi är nu runt 7.7 miljarder människor i världen… en persons handlingar kan ju inte definiera och utstaka alla övrigas handlingar.
Då kan väl vän av ordning säga: jamen titta på alla berättelser och historier här inne hur många som har svikit och behandlat den person som de en gång älskar som skit!
Jo, så är det ju men vänd på det då… titta på alla fina människor som finns här inne, som kämpar med sina värderingar, tankar och måendet.
Är det något jag lärt mig just kopplat till detta med tillit så är det vad denna sida, detta forum och dessa människor som finns här visat. Dvs tron på människor, att det finns otroligt fina människor som omger oss även om vi kanske inte vet vilka det är, men det ger för mig en tröst och tro på människan.
Vi människor är ett socialt ”djur” som lever i grupp och behöver den sociala interaktionen. Det är nog också därför det ibland gör så ont som det gör, att osäkerheten blandas in och tvivlet blossar upp.
För vi kan egentligen enbart kontrollera våra egna handlingar, hur andra upplever, uppfattar, känner, tänker och gör har vi ingen makt över vilket naturligtvis är skrämmande.
Jag tror absolut att kärleken finns där ute, jag vet att den finns där. Jag vet också att man kan få ont igen, otroligt ont. Men helt ärligt så är det väl i allt?
Vi utsätts konstant för saker som påverkar oss i olika riktningar.
Naturligtvis ska man vara vaksam, men satsar man inget så kommer man heller aldrig att vinna något. Jag vet en klyscha och vi alla hatar klyschor men likväl finns det nog en sanning i det.
Om man stänger in sig, isolerar sig så utsätts man heller inte för något. Men samtidigt så blir ju risken att livet enbart blir ett streck, vissa trivs kanske i det vissa inte. Det är ett val man gör men är det något annat jag insett är att vi har enbart detta livet till skänks. Vad vi gör med det är många gånger upp till oss, skrämmande eller inte, det får var och en bedöma.
Visst blir saker komplicerat med barn, X etc vid en skilsmässa. Men om man skulle träffa någon och det inte fungerar klockrent med X, frågan om det är rättvist mot den nya eller inte. Är inte det en fråga till den nya? Jag tror ju att den nya har tankar och funderingar kring det också, och om personen älskar dig så kommer han/hon finnas där oavsett. Personen vet ju vad som kan/skulle kunna vänta, men förhoppningsvis och förmodligen värdesätter personen dig och ditt/dina barn betydligt högre än det runt omkring.
Hade jag varit tillsammans med en kvinna jag älskar så vet jag att jag hade gjort allt för den personen. För det är den personen som betyder något och som jag hade värdesatt. Jag hade funnits där både i glädje och sorg, och om jag skulle kunna känna så, så måste jag även ha tro på att andra skulle kunna känna och tänka likadant.
Som med allt annat så bygger det mesta på kommunikation, vilket innebär öppna upp, berätta om dina rädslor och farhågor, utan att ventilera dem kommer du heller aldrig få några svar, reaktioner som du sedan kan arbeta vidare med…
Lycka till, och jag är glad att en man ser dig för den du är. Men kom ihåg att kommunikation är nyckeln.