Jag märker att jag mår bra av att skriva av mig här så jag fortsätter med det. Jag är också så tacksam över att ni svarar och engagerar er och tycker att jag lär mig mycket av att ta del av andras historier här inne.
Mitt X och jag bor fortfarande tillsammans med vår lille son och kommer att göra det fram tills årsskiftet. Det finns ingen annan fungerande praktisk lösning och mestadels fungerar det OK.
Imorse var jag superstressad till jobbet, jag hade sovit dåligt pga vår son (vi tar varannan natt) och visste att jag hade massor jag behövde bli klar med innan helgen. Jag kan ha svårt att reglera min stress och kan låta/vara väldigt stressad mot andra och jag passade på att berätta om hur jag tänkte kring helgens planer och så med sonen (mitt X har varit tydlig med att han inte önskar göra någonting tillsammans utan att vi delar upp tiden). Mitt X har nästan inga relationer här där vi bor just nu så det är mestadels jag som har planer. Jag hasplar ur mig dessa och att jag också oroar mig över hans sömn och att han inte rör på sig alls. Han blir obekväm och säger att han inte vill prata och att han tycker att jag säger detta utan någon värme. Han tycker det låter som att jag är fake. Och jag inser! Vi hamnar här jämt.
Jag har stora, starka känslor och dras med i dem. Jag märker det tyvärr inte alltid i stunden, det är inte lysande! Så när jag är stressad kan jag låta rak och bestämd och haspla ur mig vad jag tänker på ett sätt som mitt X tycker är som en chef som kommenderar en anställd. Och det har han säkerligen rätt i. Det som är så himla svårt är att mitt X direkt känner en bristande tillit till mig, att det är något som han inte kan lita på för att jag har en stark känsla. Och det är jättebra feedback till mig såklart, att det kan uppfattas opålitligt att dras med i sina känslor och samtidigt försöker jag vara förstående mot mig själv som ändå uttryckte till honom att jag var stressad över jobbet och behövde dra iväg tidigt. Men det blir så tydligt här, det som jag upplever som vårat grundproblem: jag har känslor som är större än många andras och som jag i stunden inte alltid lyckas hantera, och han har tillitssvårigheter vilket gör att han enbart litar på de som han uppfattar som mycket stabila och som inte låter sig dras med av sina känslor. Samtidigt är det ju precis det han själv gör när han får ångest över att han inte kan lita på mig så fort jag blir känslomässig. Ah, det känns skönt att få ur mig. Att det är där så mycket knasighet sitter. Och jag tar verkligen med mig att det är bra konstruktiv feedback från honom att det uppfattas som opålitligt att dras med så i sina känslor (och det är inte första gången jag hör det såklart) och jag märker att jag är bättre rustad än någonsin att ta emot det som just något konstruktivt snarare än ett hot mot mitt värde som människa. Jag vill å ena sidan kunna bli bättre på att hantera sådana stresspåslag och kan samtidigt ha acceptans för att jag dras med i stress, jag säger inget elakt eller fult utan blir mer kort, och rak i tonen vilket jag nog egentligen inte tycker är så farligt.
