Hur ska jag klara detta? Separation med 1-åring

Eihpos · 18 Augusti 2022 08:04

Hej!

Jag famlar något otroligt. Han vill separera och jag märker att jorden famlar. Jag försöker att finna lugn och stabilitet men det är så svårt. Jag ser bara framför mig alla kvällar jag inte får vara med min son. Alla saker jag kommer att missa i hans uppväxt. Alla gånger jag inte är där och får hålla om honom. Alla gånger jag inte kan natta honom, busa med honom. För att han är hos pappa. Jag går sönder av de här tankarna. Jag förstår inte hur jag ska klara av det. Han är så fruktansvärt liten. Jag har ju varit med honom jämt.

Även om jag är alldeles för känslosam just nu tror jag att själva separationen från pappan kan vara bra. Däremot förstår jag inte hur jag ska klara att vara utan mitt barn. Och hur ska jag eventuellt i framtiden kunna träffa någon ny? Jag vill inte att min son ska bli ett bonusbarn som försvinner, som hamnar vid sidan av. Något jag ser ofta i nya konstellationer.

Om ni har några goda råd kring att stå ut med att vara utan sina barn, och positiva erfarenheter av bonusfamiljer får ni gärna dela med er.

Tack på förhand.

Ullebulle · 18 Augusti 2022 08:44

Oj så sorgligt, jag förstår verkligen din oro. Kan du kanske få ha ditt barn mer än halva tiden när han är så liten, jag tror inte att det är bra att skiljas från sin mamma för tidigt och särskilt inte om han varit med dig heltid fram till nu. Kan du och barnets pappa kommunicera? Önskar dig allt gott!

Eihpos · 18 Augusti 2022 12:21

Tack för svar! Vi kan kommunicera något sånär, jag är inte helt ense om att separera och det gör samtalen svårare. Jag tror inte någon av oss vet riktigt hur vi ska göra rent praktiskt. Jag märker att jag är helt uppe i skam och tankar om misslyckande och har svårt att tänka klart.

Eihpos · 18 Augusti 2022 12:25

Jag inser att det också vore fint att få lite stöd i tankar om misslyckande. Jag kommer inte ur hur jävla misslyckat det är och blir gråtfärdig på stan så fort jag ser vad jag tror är en kärnfamilj som ser ut att ha det härligt. Varför kan inte jag få det?

Masai · 18 Augusti 2022 12:46

Förstår att du befinner dig i en tuff situation just nu.

Jag skulle rekommendera att kontakta kommunen för att få hjälp med samtalsstöd utifrån där ni befinner er nu, inför en separation, med ett gemensamt minderårigt barn.

Familjerådgivningens uppgift är att hjälpa dem som jag problem i sin relation, man kan även få enskilt stöd och man kan också stå inför en separation/ha separerat.
Familjerätten finns också på kommunen, och där kan föräldrar boka in samarbetssamtal för att samtala om boende och umgänge vid separation, få råd och hjälp kring frågor om barn.
Barnpsykolog via BVC finns också som en bra resurs att få hjälp av, att bolla med i olika frågor kring barnet.

Viktigt är också att skaffa sig eget stöd, så du kan stå stadigt i den kris du befinner dig i. Du är inte ensam

Honungspaj · 18 Augusti 2022 12:51

Kära du. Känn det du känner, men försök att hejda alla oroliga och negativa tankar lite.
Vi är många både här och i hela samhället som har skilt oss, ofta med små barn, och ofta mot vår egen vilja. Jag har tvingats vara i din situation två gånger.

Det är väldigt plågsamt och det ör lätt att känna sig misslyckad. Alla tror på något sätt att ”just jag eller just vi kommer inte att drabbas” när man hör om skilsmässor, oavsett hur statistiken ser ut. Det är mänskligt. Det ör också mänskligt att bara tycka dig se lyckade familjer omkring sig.

Du kommer nog inte undan smärtan och sorgen, men jag kan trösta dig med att det kommer att bli bättre!
Tänk inte så långt framåt, på bonusfamiljer och sånt just nu. Det löser du när det är aktuellt!

Bra om du kan prata med pappan. Prata om ett schema som passar en 1-åring. Kanske 2-2-3 dagar i rad om ni ska dela lika? Ska han vara pappaledig? Då kanske han kan ha alla dagar då du jobbar och du alla kvällar, under en period? Om ni två vuxna kan kommunicera och sätta barnet i centrum så kommer ni att hitta bra lösningar. Och små barn är faktiskt flexibla. Det är jättebra om du kan undvika att bråka med pappan och istället ta ut sorg och besvikelse med oss eller familj och vänner.

Mina barn är idag 24, 20 och 16 år. Jag har haft delad vårdnad om dem sedan de var små. Vi har jättebra kontakt och jag känner inte att jag har missat något av deras barndom. Men visst var det plågsamt för mig att bli lämnad, att vänja mig vid att inte träffa dem varje dag och att vara ensamstående när de var hos mig. Men jag fixade det och det kommer du också att göra!

Kram

Eihpos · 18 Augusti 2022 12:53

Oj åh tack. Jag blir helt rörd av era svar @Masai och @Honungspaj . Tack. Gud vad det värmer. Är på jobbet och kan inte skriva så mycket mer nu men ska återkomma senare.

Rulle · 18 Augusti 2022 15:16

Syster.
Jag missade massor av min sons uppväxt fast vi var en kärnfamilj.
Kan inte bestämma mig om det var kärnvapenkrig eller fusion.
Hur som exploderade vi lite nu och då, huset såg ut som ett bombnedslag och relationen/ hemmet sög energi så jag orkade inte vara mentalt och ibland inte ens fysiskt närvarande under mitt barns uppväxt.
Så har jag polare som hade småbarn som veckopendlade - ibland flera veckor i streck - från fru och barn.

Det är inte kvantiteten som är allenast saliggörande. Kvalité smäller högre. Ett gott råd jag skulle ge mig själv i din situation är att passa på att göra så mycket tråkgöra som möjligt - städ, tvätt, disk, kanske matlagning (storkok och gör matlådor), träning och sådant du gillade att göra som singel när du inte har din son så att du kan vara så mycket som möjligt och göra roliga, spännande och intressanta saker när du har honom.

Sedan undrar jag. Du skriver

och i ett senare inlägg

Eh, hur ska du ha det?

Sedan måste jag säga, syster, att vad gäller separationen måste båda vara med på tåget för att den ska kunna fortsätta. Du kan inte bestämma om han ska få lämna dig eller inte. Och vill du stanna i en relation som du själv känner dig tveksam om?

Tyvärr är det ytterst få som ens bryr sig om du har någon relation eller är singelmamma. Vissa har två pappor, andra två mammor, vissa vill leva i polygami och vissa väljer ensamhetens välsignelser och andra föredrar att skaffa sig problem de inte skulle haft om de hade fortsatt singellivet.

Det finns ingen mönsterfamilj, ingen uttalad norm för hur en familj ska se ut. F ö har inte andra med att göra hur du väljer att leva ditt liv. Du förstår, det är dig, ditt liv och dina behov vi talar om, inte vad som ser bra ut utåt.

Fasaden utåt kan dölja svårigheter och problem omvärlden inte känner. Du tror det är en kärnfamilj. Du vet inte hur många förhållanden de har bakom sig eller om det är gemensamma barn.

Ditt första mål ska vara att ta hand om dig själv. Du kan inte leva genom/ för någon annan. Om inte du kan stå på egna ben och klara dig själv har du inte heller förmåga att ta hand om andra. När syrgasmasken utlöses i planet tar man först på sig sin egen, sedan kan man hjälpa andra.

Lyckan finns inte i ägodelar eller i relationer, den finns inte i yttre ting. Du måste som björnen Baloo i Disneys version av Djungelboken hitta den inom dig själv.

Eihpos · 23 Augusti 2022 08:13

Hej @Rulle . Tack för input, jag har läst din historia för ett tag sen och kan verkligen förstå dina tankar om att missa uppväxt trots att du rent fysiskt var i närheten av din son.

Jag vet inte hur jag ska ha det. Jag märker att jag lätt hamnar i en passiv roll, som jag inte tycker om där jag låter honom uttrycka vad han känner och vad som inte funkar och vad som är fel och att jag mest lyssnar och sen uttrycker att jag inte vet om det stämmer utan att bidra med så mycket själv. Jag tror egentligen att han har rätt, jag är bara så rädd att det är ett misstag och jag kan liksom tänka på honom och se på honom att han är en sådan himla fin person och varför kan det då inte funka?! Och han uttrycker tydligt att han aldrig mått så dåligt i en relation och att det inte ens är ett val att gå, utan att han behöver det för att må bra. Och jag märker att min hjärna bara skriker att vi nog kan få det bra om vi bara jobbar på lite grejer (vilket vi försökt hur mycket som helst) och jag tror det mycket är en rädsla för att bli lämnad och att det är så förbannat jävla misslyckat när det enda jag vill/längtar efter är att ha en familj. Och jag vet, i teorin kan jag verkligen förstå att familjer kan se ut lite hur som helst, det är bara svårare för mig känslomässigt att acceptera det. Och jag förstår att jag inte vet om hur alla andra har det, jag bara ser mig omkring bland bekanta och släkt till exempel där det verkar rulla på så fint år ut och år in och där min grundfamilj (min pappa och mamma) och mina syskon haft det så otroligt stökigt och struligt hemma från början och därav också min längtan efter något fungerande. Jag tror att det liksom blir ännu en kraschad relation för mig, eller alltså det blir det ju de facto, jag har bara varit i relationer som varit instabila och konfliktfyllda och samtidigt är det enda jag längtar efter en relation som är trygg och stabil. Och det är självklart att jag inte vill att min son ska växa upp i närheten av det kaoset jag växte upp i, aldrig i livet, jag vill bara ge honom en trygg familj. Det är något som skaver i mig så oerhört att han ska tvingas flytta fram och tillbaka, ha två hem, kanske bonusfamiljer osv osv istället för en kärnfamilj med trygghet, kärlek och samma regler och förhållningssätt. Och jag märker att jag nog romantiserar kärnfamiljen och samtidigt ser jag vänner omkring mig som verkligen har det så. Där det är så kärleksfullt och funkar så väl. Och jag står liksom utanför och tittar på och vill också in i den där värmen. Ja, nu blev det här ganska snurrigt med massa olika tanketrådar. Ledsen för att det inte är så koherent.

Och tack för råd. Det är en god idé att fixa så mycket som möjligt på de dagar när jag inte kommer ha min son. Jag kan i lugnare stunder se det du skriver, att jag kommer ha kvalitativt så mycket energi och lust att vara med honom när det är mina dagar och att då verkligen se till att ha fokus på det.

Jag vet inte om jag håller med dig riktigt om att lyckan inte finns i relationer. Jag tror verkligen att lyckan finns just i relationer. Att lyckan skulle finnas inom mig oavsett relationer runt mig har jag jättesvårt att se. Vi är ju så beroende av andra, av varandra.

Rulle · 23 Augusti 2022 09:23

Jag har varit singel längre än jag levt i relationer. Då var jag gift i 17 år. Jag skulle säga att jag är lycklig.

Min mor blev änka vid 53 års ålder och kände inget behov av att skaffa någon ny.

Antalet ensamhushåll är flest i Sverige.

Det är hemskt att vara någon annans lyckopiller. Det skapar oftast en tärande obalans i relationen.

“Lyckan sitter inte i yttre ting utan har sin hemort i själen” sa en gammal grek. Om du inte är lycklig, älskar dig själv och trivs i ditt eget sällskap, kan du då räkna med att någon annan ska göra det?

Relationer är inte i sig ett självändamål. “Bättre att bo i en vrå på taket än att dela hela huset med en grälsjuk kvinna” står det i Ordspråksboken eller Predikaren. Hur som säger jag att det gäller båda könen. Jag lever hellre ensam än i en dålig relation eller med någon som är nöjd med att bara ha någon , vem som helst.

Stark1 · 23 Augusti 2022 09:54

Jag har lärt mig mycket om mig själv, min man och livet i allmänhet under den krisen vi har gått genom. En av sakerna som jag tog hårt fasta på är att jag ska aldrig göra mig känslomässigt beroende av någon annan. Att älska betyder inte att jag inte klarar mig själv. Men ska jag kunna älska fullt ut så måste jag prioritera mig själv först.

Under ett par år sa jag till barnen “Lycklig mamma, lyckliga barn” och menade på att jag kan inte stressa mig sönder och samman för att hinna till en miljon aktiviteter utan att jag behöver andas ut, pyssla om mig själv. Gå på en massage ibland. Allt kunde inte kretsa kring vad barnen ville. Ja, förklaringen till barnen blev mer ingående och tydlig så att de förstod. Men det är ju sant!
Om en familjemedlem inte är lycklig, inte älskar sig själv, då drar det ner resten av familjen. Och om man behöver partnern för att kunna vara lycklig då är det något som är snett.

Kort sammanfattat har jag lärt mig att ska jag kunna älska fullt ut och må mitt bästaste i en relation måste jag få vara egoistisk och rå om mig själv och älska mig själv i första hand.

Jag har jobbat mycket med mig själv för att nå dit där jag är idag. Jag har bytt jobb, jag har fortbildat mig inom mitt område, jag har tagit mer plats i föreningslivet som jag älskar och vet att jag kan bidra mycket till, jag har utmanat mig själv att testa göra saker som egentligen skrämmer skiten ur mig för att känna mig som en stark jäkel. Det har kostat mig en mindre hjärnskakning, skrubbsår, kallsupar, stukade fötter och andra skador. Men gud vad jag känner mig levande!!

Och det bästa med allt det här? Min man älskar mig mer och mer när han ser hur jag blommar upp, tar för mig i livet och älskar livet.

Så att vara egoistisk i mitt fall har stärkt mig själv enormt. Min familj ser bara positiva saker. Min man och jag gör mer saker tillsammans nu än någonsin tidigare. Och sen ska jag inte sticka under stol med att sexlivet har påverkats positivt det med.

Jag gillade inte vilken käftsmäll, magsop och känga jag fick i början av 2020. Men jag älskar där jag är nu.

Så jag håller inte med om att lyckan finns i relationer eller att man är beroende av varandra eller andra. För att kunna vara fullt ut lycklig med någon måste man vara det med sig själv först. Det tog mig många år att fatta. Jag är inte perfekt, jag har mina dippar då jag inte trivs alls med mig själv men den röda tråden har jag hittat och 90% av tiden är jag “där”

Jag önskar att fler kunde hitta sin egen inre lycka och lära sig förmedla det till sin partner och barn. Jag är inte mamma eller fru i första hand. Jag är JAG i första hand

Rulle · 23 Augusti 2022 10:18

Väl skrivet.
Och vilken resa du gjort!
Impad!

Eihpos · 24 Augusti 2022 08:12

Tack för era svar, det är så jäkla fint att få ha ett pågående samtal med er alla där ute. Jag uppskattar det mycket! Det är liksom lugnande och utvecklande på samma gång.

Det är många bra poänger du gör @Rulle , om att vara nöjd i sitt eget sällskap och älska sig själv. Jag har nog bara svårt att se hur ett liv utan relationer skulle kunna vara ett gott liv. Samtidigt väcker det många tankar hos mig. Jag är 35, har varit i flertalet kärleksrelationer och de har alltid slutat med att jag blivit lämnad för att ingen av oss mår bra. Jag ser tydligare än innan ett sådant likt mönster, där jag hänger upp tillvaron på den andra, äntligen ska göra allt det jag längtat efter nu när jag är “hel” (alltså i ett par) och också att inför andra kunna visa att jag faktiskt är Älskvärd (något jag tvivlar på enormt mycket) och det blir liksom aldrig bra i kärleksrelationen. Jag tar mig aldrig tid att ens checka in med mig själv om det är någon som jag ens vill leva med egentligen och hur jag mår med personen och om det är samtal jag mår bra av och sällskap jag trivs med. Istället har jag fastnat för yttre faktorer, inte utseende så mycket men annat som låter coolt/spännande, som att vara från ett annat land, ha ett annat ursprung, inte vara “medelsvensson”. Och det blir en jätteknasig dynamik där jag å ena sida inte ens riktigt känner att det är en person jag vill vara med/vara sårbar med/öppen med och samtidigt så framhärdar jag något enormt att vi ska vara tillsammans och försöker på alla sätt att förändra mig/anpassa mig för att det ska funka. Och det är oerhört kostsamt och illa för oss båda. Ingen mår bra och jag har nog inte riktigt kunnat se mönstret så tydligt innan som nu. Jag ser att det som sker är att jag längtar efter en målbild, att ha en viss typ av familj (för att jag då är lyckad) och inte alls ser i lika stor utsträckning vem tusan jag har framför mig och om det är någon jag vill hänga med. Jag tänker att jag får anpassa mig och bita ihop typ. Och det är inte så konstigt på ett sätt, hela min ursprungsfamilj är personer jag inte hade valt att ha i mitt liv och det har skapat mycket känslomässig förvirring kring vad jag har “rätt till” gällande att faktiskt välja att dela liv med någon jag tycker om som jag mår bra av att vara med och känner mig förstådd av. Det är snarare som att jag gång på gång återskapar min ursprungsfamilj i att inte känna mig hörd eller sedd av den andra, och ofta att de inte heller känner sig hörda eller sedda av mig.

Vad har du gjort @Rulle för att skapa den lyckan själv? Har det varit enkelt eller svårt? Och ja, du har helt rätt i att ingen vill vara någons lyckopiller. Jag tar verkligen med mig det, att det ju är vad jag gör när jag söker lyckan genom en partnerrelation.

Och @Stark1 ja, det låter som en sådan jäkla viktig + bra insikt. Att behålla sin egen form även i en relation, att inte tappa bort sig själv. Vilket tyvärr är det enda jag gör och det är skadligt för både mig och den andra. Dina ord träffar mig verkligen, jag har tänk att jag behöver en partner för att få den där perfekta familjen som jag aldrig fick / hade och att vi nu ska skapa det. Och det blir helknasigt.

Jag blir så rörd av det du skriver om att du är du i första hand. Jag tror verkligen jag förstår vad du menar och blir så impad över att du kommit dit. Jag blir också inspirerad att arbeta mig ditåt mer och mer. Jag tror det som står ivägen för mig är att jag skäms. Jag skäms så otroligt mycket över att jag inte är sådär “lyckad” som andra 35-åringar som har sin kärleksfulla och fantastiska kärnfamilj att sitta och mysa med och att jag inte har det. Jag tror att jag helt snurrigt tänker att jag bara ska “fixa” det först och sen kan jag börja jobba på mig själv och ta hand om mig själv. Vilket ju blir i helt fel ordning. Jag blir också precis som Rulle så impad av din resa - heja heja dig!!
Och jag tänker på en grej jag såg på Youtube häromdagen med en av mina favoritföreläsare Brené Brown som berättade om att tillhörighet till andra börjar med att känna tillhörighet till sig själv, att först och främst tillhör jag mig själv och ingen annan. Vilket låter som precis det du beskriver. Och det jag gör är att jag släpper tillhörigheten till mig själv för att jag tror att det krävs för att få/kunna tillhöra någon annan. Och det blir relationellt så otroligt trassligt och krångligt.

Ullebulle · 24 Augusti 2022 09:34

Kort inlägg från mig men wow vilka insikter du redan har! Det kommer gå bra för dig och fortsätt att skriva här. Det hjälper att formulera sig. Och här finns många kloka människor.

Eihpos · 24 Augusti 2022 10:16

Tack @Ullebulle . Det värmer otroligt mycket att du skriver det! Speciellt när jag själv hamnar i så mycket skam kring hur jag beter mig och mina taskiga inlärningsmönster samt att det tagit sådan tid för mig att se det - 35 år!! Det känns så skamligt att inte kunnat få fatt i det tidigare, även om jag såklart anat mycket längst med vägen.

Ullebulle · 24 Augusti 2022 10:25

Förlåt men 35 år är inte så lång tid. Jag tycker tvärtom att du ger en både insiktsfull och ärlig beskrivning av din person. Och även om alla har rätt i att man måste vara trygg i sig själv osv så
är det INTE konstigt att sörja att det inte blev den familj man så gärna önskade för sig själv och sitt barn. Jag bearbetar den sorgen konstant trots att jag är mycket äldre än du.

Eihpos · 24 Augusti 2022 11:00

Tack! Vad du är fin @Ullebulle ! Jag blir så glad av dina ord. Hur hanterar du din sorg? Vad gör du för att stå ut och också må bra i det livet som blev?

Eihpos · 24 Augusti 2022 11:02

Och @Honungspaj , vad gjorde du för att stå ut med att dela på barnen? Att vara ensamstående?

Ullebulle · 24 Augusti 2022 11:42

Jag tänker att mitt barn har två föräldrar som älskar henne, att vi har vänner och sociala sammanhang. Att många familjer bara ser fina ut på ytan. Jag försöker också tänka mer en dag i taget. Men sorgen finns där, inte minst för att min dotter sagt att hon alltid saknar en av oss. För mig är det hjärtskärande och hon förstår inte varför, för henne var allt bra förut.

Sol · 24 Augusti 2022 13:47

Jag är mitt i en separation just nu och känner också att jag kommer ha svårt att förlika mig med att bara få ha barnen halva tiden. @Ullebulle - tänkte fråga dig som haft så ett tag nu, för dig verkar det som att sorgen/saknaden efter barnet/barnen inte har försvunnit även om det gått lång tid. Min undran är, ska man behöva gå resten av livet och må så här dåligt, känna sig halv, och aldrig vara riktigt lycklig igen? I sådanfall hade jag det faktiskt lite bättre i den dåliga relation jag var i.