Hur ska jag klara detta? Separation med 1-åring

@Ullebulle tack för dina tankar. En dag i taget låter som en bra tanke att hålla fast vid. Fattar att det blir tungt att höra att din dotter alltid saknar en av er. Det är något jag fasar över ska ske med min lille son. Att han aldrig känner sig helt tillfreds eller nöjd. Det låter som att det inte är så tydligt för henne varit ni inte lever tillsammans?

@Sol, ja det undrar jag också, och kan verkligen känna igen mig i att det är bättre att vara i en dålig relation då. Valde du att gå?

2 gillningar

Nej det var han. Men jag hade nog kunnat stoppa det i ett tidigt stadium om jag hade varit medveten om hur dåligt jag skulle få må resten av livet.

1 gillning

Jag ångrar att jag inte ”vek ner mig” mot mitt ex i dag. Ångrar att jag lyssnade på vänner och bekanta som ”peppade” mig att stå på mig och hävda min rätt i diskussioner jag hade med mitt ex.
För att så dåligt som jag mår idag, straffet/konsekvensen att bli av med sina barn på halvtid, det är vidrigt. Jag tror faktiskt aldrig att jag kommer komma tillbaka och må ok igen.

2 gillningar

Ursäkta mig… men med en 1-åring så har det knappast tagit dig 35 år att inse hur du fungerar, se dina mönster osv. Du är kanske 35 år nu och det faktum att du har nått de självinsikter du visar prov på här vid den åldern är gigantiskt snabbt, skickligt, insitksfullt och moget… :v: :clap:

Ingen fattar sånt under sina första 20-30 år i livet och för att se mönster så måste man som minst ha hunnit med att få ett antal jämförelser att göra, som inte är av karaktären “high-school dearest” :wink:

2 gillningar

Tack @Noomi . Gud vad jag uppskattar dina ord. :heart: det hjälper mig verkligen när jag hamnar i de där skamfyllda tankebubblorna och bara fastnar där. Och ja, det är nog bra att ha erfarenhet av lite olika kärleksrelationer! tack för pepp kring det :smile:

Jag hoppas verkligen att de här insikterna kan leda till en mer hälsosam och fungerande kärleksrelation framöver, för än så länge har jag bara haft relationer som varit icke-fungerande och ändå stannat och stannat och stannat. Bett och bönat för att han ska vara kvar fastän jag egentligen själv vill gå och inte trivs så väl med personen. Det handlar tyvärr har jag märkt mer och mer inte så mycket om personen utan om ett mål, att äntligen få skapa den där familjen som kan ha en mysig jul utan att det blir kaos, elaka ord, konflikt, tårar och dålig stämning.

4 gillningar

Jag gjorde inte så mycket egentligen. Jag var ledsen och saknade dem och hade olika känslor av skam, ilska och besvikelse, men gradvis blev jag mer van och då kändes det långsamt bättre. Jag jobbade mer, städade mer och gjorde fler saker med vänner när barnen inte var hos mig. När de var hos mig träffade jag andra med barn och levde familjeliv, fast utan en man i familjen då.

Tiden hjälper om man accepterar smärtan och står ut med den, så tycker åtminstone jag. Och sen händer det så mycket mer barn, det blir så intensivt, så det tar bort mycket av ensamheten. Och sen kan man behöva jobba ikapp, vila osv. Det blir en rytm av det hela som efter ett tag funkar, om man låter den komma. Jag har också gått i samtalsterapi vilket varit ett bra stöd och ägnat mig åt meditation, yoga och dans vilket hjälp till med acceptans och livsglädje.

5 gillningar

Inte för att jag vill förta eller solka ner din idealbild av en urmysig familjejul med idel glada människor över minimum tre och helst fyra generationsgränser, med inga konflikter, inga hårda ord, frid och ro in absurdum med långa äppelkindade promenader, skridsko på isen där alla är med även mamman i huset… samtidigt som tjugo-trettio personer ska utspisas till allas belåtenhet och preferenser från 1-90 år med hemlagad julfrukost, jullunch, glöggmys efter uteaktiviteter, julmiddag och julkvällsmys, tomten ska komma och alla ska vara så glada och nöjda och somna med stjärnor i blicken :joy:

Lägg ribban på mycket mer realistisk nivå och inse att INGEN har jular likt ovanstående :muscle: :v: :facepunch: :revolving_hearts:

4 gillningar

Jag är ledsen om jag skickar signaler om att inget blir bättre för det blir det. Men jag sörjer att ha en familj och jag hade redan en mycket stor sorg bakom mig innan denna separation (nämligen att min dåvarande man dog). Jag orkar inte starta nytt igen och känner mig för gammal. Kanske kan jag hitta en ny relation men en ny familj blir det inte i det här skedet av livet. Dottern vet varför vi separerade, X träffade en ny. Hon finns kvar och det är ett levande sår för mig. Jag har sett henne en gång, oavsiktligt, och hoppas att det aldrig sker igen. Jag har rätt att välja bort henne men då och då finns hon i dotterns liv men dottern pratar inte om henne. Jag tror ganska säkert att hon fortfarande hoppas att det blir vi igen. När jag läser historier här om otrogna män som
är frånvarande, sitter med mobilen, är tråkiga och ouppmärksamma känner jag igen mig så mycket och tänker att jag inte vill tillbaka. Jag saknar det som var bra, när vi var ett vi, och när vi var varandras närmaste, när vi väntade värt barn, när vi skrattade åt samma skämt osv. Och det försvann ju. Så egentligen vill jag inte tillbaka. Men den andra sidan av mig tycker att förlusten av mitt enda barns halva uppväxt är värre och det känns som jag skulle göra vad som helst för att vara i familj igen. För TS är läget ett annat, barnet är litet och kommer inte att komma ihåg något annat och det kan säkert bli jättebra i framtiden ändå.

2 gillningar

Typ så

2 gillningar

Skulle betala mycket pengar för att undvika fira jul med familj och släkt. Men det absolut måste göras likadant varje år och man ska bara stå ut med allt jävla kaos. Blir det slutgiltig separation för mig kommer jag absolut inte sakna den skiten :slight_smile:

3 gillningar

Rätt tänkt. Det är faktiskt en av de bästa sakerna med separationen, att jag slipper fira med X familj. Däremot är det ett jäkla pysslande hur dottern ska fira så fri från krav och förväntningar blir man väl aldrig😊

1 gillning

Tack för era svar och tankar @Ullebulle , @Aa86 , @Rulle, @Noomi , @Honungspaj och @Sol .

Igår ägnade jag kvällen efter att jag lagt min son med att läsa igenom flera av era historier och blir rörd och imponerad av mod, styrka och att det blir bättre. Med tiden.

Jag vet sedan innan att mina morgnar är värsta tiden på dygnet, mest ångest och mest jobbiga tankar. Jag vakande imorse och märkte att det ändå var lite lugnare i mig. Att just denna morgonen inte var sådär farlig som det kan vara.

Jag inser också när jag läser en del av era och andras historier här att det på ett sätt är ett enklare avslut eftersom att pappan och jag kände varandra i två månader innan jag blev gravid, helt oplanerat såklart, och att vi innan vi fick reda på det hade tänkt sluta dejta eftersom att vi hade svårt att förstå varann, inte riktigt var på samma frekvens. Jag kände att jag inte riktigt fick kontakt med någonting som han kände överhuvudtaget, jag famlade efter att känna någon närhet och kontakt med hans inre liv utöver tankar han delade om samhället och andra intellektuella spörsmål. Så det finns inte så mycket sorg över relationen som den varit för det har mest varit tufft och svårt att försöka trycka in oss i en familje-mall och kärleksrelation när vi från början inte förstod varann och var ense om att sluta dejta. Sen bestämde vi att vi nog skulle satsa på att vara en familj ändå, för att vi båda längtar efter en kärnfamiljs-situation. Men det funkar inte för oss. Ibland hamnar jag i tanken om att han väl bara kan ställa upp och inordna sig i vad som nu är, för jag tror att jag hade kunnat kämpa på rätt länge till med att vara en icke-fungerande familj där han istället varit tydligare med att han vill separera och att han verkligen inte mår bra i denna dynamiken.

Så sorgen över honom och oss är obetydlig. Han är en fantastisk person, och jag kan sörja att jag inte lyckats ha en fungerande kärleksrelation med någon som är så omtyckt av så många, så omtänksam, rolig, härlig, kul, smart och lugn och samtidigt så klickar det inte för mig. Jag hamnar bara så lätt i att om jag bara kunde anpassa mig lite mer, vara lite enklare, lite en annan person, så hade det funkat (ja helt knäppa tankar, jag vet!).

Min sorg handlar egentligen om två saker:

  1. Min son. Att inte få dela all tid med honom. Att han ska vara med sin pappa och att jag då går miste om den tiden. Att missa massa “första”-saker med honom.

  2. Och så klassikern, att livet inte blev som jag tänkt mig. Jag som drömt om den där kärnfamiljen, att fira en mysig jul (jag fattar, det kanske inte existerar) att inte få röra mig i livet i en grupp som är “min”. Att det är självklart att göra saker tillsammans, att bygga en kultur tillsammans. Dela skämt, ha historier. Det smärtar mig något enormt och ensamheten skrämmer mig. Samtidigt är det ju information om att det nog är något jag behöver stå ut med och bli vän med. Jag kan ju inte söka en familje-konstellation för att lindra min egen ensamhet. Det blir inte bra.

Oj nu blev det långt.

Nu ska jag ägna mig åter åt jobbet, hoppas ni på forumet som läser detta har en fin eller OK start på dagen. Skickar många varma tankar & kramar till er.

6 gillningar

Jag måste säga att du är fantastisk, i avseendet att du faktiskt förstår att det är ohållbart i längden att ”anpassa sig” (mot sin egen vilja/natur) i en relation, att det inte funkar för dig, oavsett om alla andra tycker att han är ”Guds gåva” :slight_smile:

Det är ju för dig det måste funka och trots punkterna du nämner, så är jag ärligt talat säker på att just på grund av att du kan stå upp för dig själv, så kommer ”din lilla familj” med er två att kunna må bra och bli lyckliga.

Du har väldigt bra tänk och insikter, men då vi alla sätter våra barn främst så är väl just det här med delad vårdnad faktiskt för barnets skull. Jag förstår dock din sorg och att det inte blev som man hade tänkt, men det kan bli bra ändå. Skit i alla normer :grinning:
:muscle::heart:

3 gillningar

Du har inget att skämmas för. Vi är alla olika med oilka förutsättningar och möjligheter.
Du har redan kommit till många viktiga insikter. Se till att jobba vidare på det. Du kanske kan hitta någon att prata med? Någon som kan stötta och puscha dig?
Jag har varit hos diakonen i min hemkommun (jag som inte är medelm i svenska kyrkan och icke troende för fem öre). Diakonen har visat sig vara den bästa terapeuten för mig. Jag har fått stöd, svara på tuffa frågor. Blivit fångad när jag mått skit och knuffad framåt när jag har behövt det.
Jag hade inte fixat det själv. Dels var det krisen som jag och min man gick genom som påbörjade den resan för mig och dels var det att jag hade bestämt mig för att göra den resan. Jag orkade inte att stå och stampa på samma ställe längre.

Du kan också göra en sådan resa. Du har ju redan börjat.

@Lisa0987 TACK! :heart: Ja, jo det är bra att kunna inse det och samtidigt märker jag att jag faller ner i tankegropen igen och igen, att han ju är så omtyckt, så rolig, så välfungerande osv osv och att det nog bara är jag som fattat fel. Och jag ser ju samtidigt som tur är att det finns en parallell tanke om att det ju inte spelar någon roll, och att det bara är min taskiga inlärning om att inte få lita på mina egna känslor utan behöva stå ut med att vara med människor som inte behandlar mig väl (min ursprungsfamilj).
Åh jag hoppas verkligen att min son kommer att få det fint. I mina lugnare, mindre emotionella stunder, tror jag verkligen det. Och han kommer ju inte ha något minne av att vi bor tillsammans, så det finns inte något konkret för honom att sörja på det sättet.

Haha ja, jag försöker skita i alla normer och märker samtidigt att så fort jag ramlar in på facebook så slår det mig i ansiktet direkt. Någon har gift sig, en familj har köpt sin drömbåt, ett barn i en kärnfamilj har barnkalas med andra kärnfamiljer osv. DÅ känner jag mig så liten och dålig. Kanske egentligen bara är information till mig själv om att sluta använda sociala medier så mycket.

1 gillning

@Stark1 . Det är sant, TACK för de orden! Skammen är en sådan pissig förminskande känsla. Jag har en alldeles fantastisk psykolog som jag ska träffa nästa vecka igen efter ett långt sommaruppehåll. Det är verkligen något jag är tacksam över, att ha hittat psykologen + att ha råd att gå dit. Det hjälper mig så mycket att utmanas och att få sätta ord på saker i ett tryggt forum med någon som inte känner mig i övrigt.

Vad fint med diakonen. Jag har aldrig ens tänkt på att en kan gå dit. Tack för din pepp om ens resa. Det har du rätt i, att den nog verkligen har börjat. Jag behöver bara släppa en del tankar om att jag ju är så gammal och att jag borde insett detta för länge sedan.

Och jag imponeras så av dig & din resa med din man. Vad häftigt! Tänk att det kunde bli så bra!

2 gillningar

Sociala medier är helt fruktansvärda på så många sätt. Det blir tydligt när man själv mår dåligt. Och när man inte mår dåligt så plågar man andra som mår dåligt med sina egna ”lyckade” inlägg. Testa att sluta helt med dem så kommer det att kännas mycket bättre! Det finns hur mycket forskning som helst inom detta område.

2 gillningar

@Honungspaj Verkligen! Jag blir liksom så avundsjuk (men inte speciellt missunnsam) på mina kusiner och deras Fantastiska familjer med båtsemestrar, vandring i Alperna med barnen osv och blir samtidigt så irriterad på alla dessa lyckliga bilder som läggs ut till allmän beskådan. Det är nog en god idé att stänga ner verksamheten. Det gör mig inget gott. Utöver en del politiska grupper jag tycker om att vara med i på sociala medier. Och ja, jag har sett en del av forskningen och förstår det verkligen som att det är tydligt hur mycket sämre för måendet det är att ägna tid åt sociala medier. Tack för påminnelse om det!

1 gillning

Man kan väl säga så här att FB knappast visar den riktiga sanningen om människor, utan den friserade verkligheten och hur man vill bli uppfattad av andra… :wink:

Jag har väldigt lite förståelse för kärleksförklaringar eller annat via FB, när man är vuxen och bor ihop. Vad vill man bevisa och för vem? :stuck_out_tongue_closed_eyes:
Man kan väl prata om detta hemma? Jag tror definitivt man har problem om man måste visa upp sin kärlek på FB……

5 gillningar