Rätt tänkt. Det är faktiskt en av de bästa sakerna med separationen, att jag slipper fira med X familj. Däremot är det ett jäkla pysslande hur dottern ska fira så fri från krav och förväntningar blir man väl aldrig😊
1 gillning
Tack för era svar och tankar @Ullebulle , @Aa86 , @Rulle, @Noomi , @Honungspaj och @Sol .
Igår ägnade jag kvällen efter att jag lagt min son med att läsa igenom flera av era historier och blir rörd och imponerad av mod, styrka och att det blir bättre. Med tiden.
Jag vet sedan innan att mina morgnar är värsta tiden på dygnet, mest ångest och mest jobbiga tankar. Jag vakande imorse och märkte att det ändå var lite lugnare i mig. Att just denna morgonen inte var sådär farlig som det kan vara.
Jag inser också när jag läser en del av era och andras historier här att det på ett sätt är ett enklare avslut eftersom att pappan och jag kände varandra i två månader innan jag blev gravid, helt oplanerat såklart, och att vi innan vi fick reda på det hade tänkt sluta dejta eftersom att vi hade svårt att förstå varann, inte riktigt var på samma frekvens. Jag kände att jag inte riktigt fick kontakt med någonting som han kände överhuvudtaget, jag famlade efter att känna någon närhet och kontakt med hans inre liv utöver tankar han delade om samhället och andra intellektuella spörsmål. Så det finns inte så mycket sorg över relationen som den varit för det har mest varit tufft och svårt att försöka trycka in oss i en familje-mall och kärleksrelation när vi från början inte förstod varann och var ense om att sluta dejta. Sen bestämde vi att vi nog skulle satsa på att vara en familj ändå, för att vi båda längtar efter en kärnfamiljs-situation. Men det funkar inte för oss. Ibland hamnar jag i tanken om att han väl bara kan ställa upp och inordna sig i vad som nu är, för jag tror att jag hade kunnat kämpa på rätt länge till med att vara en icke-fungerande familj där han istället varit tydligare med att han vill separera och att han verkligen inte mår bra i denna dynamiken.
Så sorgen över honom och oss är obetydlig. Han är en fantastisk person, och jag kan sörja att jag inte lyckats ha en fungerande kärleksrelation med någon som är så omtyckt av så många, så omtänksam, rolig, härlig, kul, smart och lugn och samtidigt så klickar det inte för mig. Jag hamnar bara så lätt i att om jag bara kunde anpassa mig lite mer, vara lite enklare, lite en annan person, så hade det funkat (ja helt knäppa tankar, jag vet!).
Min sorg handlar egentligen om två saker:
-
Min son. Att inte få dela all tid med honom. Att han ska vara med sin pappa och att jag då går miste om den tiden. Att missa massa “första”-saker med honom.
-
Och så klassikern, att livet inte blev som jag tänkt mig. Jag som drömt om den där kärnfamiljen, att fira en mysig jul (jag fattar, det kanske inte existerar) att inte få röra mig i livet i en grupp som är “min”. Att det är självklart att göra saker tillsammans, att bygga en kultur tillsammans. Dela skämt, ha historier. Det smärtar mig något enormt och ensamheten skrämmer mig. Samtidigt är det ju information om att det nog är något jag behöver stå ut med och bli vän med. Jag kan ju inte söka en familje-konstellation för att lindra min egen ensamhet. Det blir inte bra.
Oj nu blev det långt.
Nu ska jag ägna mig åter åt jobbet, hoppas ni på forumet som läser detta har en fin eller OK start på dagen. Skickar många varma tankar & kramar till er.
6 gillningar
Jag måste säga att du är fantastisk, i avseendet att du faktiskt förstår att det är ohållbart i längden att ”anpassa sig” (mot sin egen vilja/natur) i en relation, att det inte funkar för dig, oavsett om alla andra tycker att han är ”Guds gåva” 
Det är ju för dig det måste funka och trots punkterna du nämner, så är jag ärligt talat säker på att just på grund av att du kan stå upp för dig själv, så kommer ”din lilla familj” med er två att kunna må bra och bli lyckliga.
Du har väldigt bra tänk och insikter, men då vi alla sätter våra barn främst så är väl just det här med delad vårdnad faktiskt för barnets skull. Jag förstår dock din sorg och att det inte blev som man hade tänkt, men det kan bli bra ändå. Skit i alla normer 
3 gillningar
Du har inget att skämmas för. Vi är alla olika med oilka förutsättningar och möjligheter.
Du har redan kommit till många viktiga insikter. Se till att jobba vidare på det. Du kanske kan hitta någon att prata med? Någon som kan stötta och puscha dig?
Jag har varit hos diakonen i min hemkommun (jag som inte är medelm i svenska kyrkan och icke troende för fem öre). Diakonen har visat sig vara den bästa terapeuten för mig. Jag har fått stöd, svara på tuffa frågor. Blivit fångad när jag mått skit och knuffad framåt när jag har behövt det.
Jag hade inte fixat det själv. Dels var det krisen som jag och min man gick genom som påbörjade den resan för mig och dels var det att jag hade bestämt mig för att göra den resan. Jag orkade inte att stå och stampa på samma ställe längre.
Du kan också göra en sådan resa. Du har ju redan börjat.
@Lisa0987 TACK! Ja, jo det är bra att kunna inse det och samtidigt märker jag att jag faller ner i tankegropen igen och igen, att han ju är så omtyckt, så rolig, så välfungerande osv osv och att det nog bara är jag som fattat fel. Och jag ser ju samtidigt som tur är att det finns en parallell tanke om att det ju inte spelar någon roll, och att det bara är min taskiga inlärning om att inte få lita på mina egna känslor utan behöva stå ut med att vara med människor som inte behandlar mig väl (min ursprungsfamilj).
Åh jag hoppas verkligen att min son kommer att få det fint. I mina lugnare, mindre emotionella stunder, tror jag verkligen det. Och han kommer ju inte ha något minne av att vi bor tillsammans, så det finns inte något konkret för honom att sörja på det sättet.
Haha ja, jag försöker skita i alla normer och märker samtidigt att så fort jag ramlar in på facebook så slår det mig i ansiktet direkt. Någon har gift sig, en familj har köpt sin drömbåt, ett barn i en kärnfamilj har barnkalas med andra kärnfamiljer osv. DÅ känner jag mig så liten och dålig. Kanske egentligen bara är information till mig själv om att sluta använda sociala medier så mycket.
1 gillning
@Stark1 . Det är sant, TACK för de orden! Skammen är en sådan pissig förminskande känsla. Jag har en alldeles fantastisk psykolog som jag ska träffa nästa vecka igen efter ett långt sommaruppehåll. Det är verkligen något jag är tacksam över, att ha hittat psykologen + att ha råd att gå dit. Det hjälper mig så mycket att utmanas och att få sätta ord på saker i ett tryggt forum med någon som inte känner mig i övrigt.
Vad fint med diakonen. Jag har aldrig ens tänkt på att en kan gå dit. Tack för din pepp om ens resa. Det har du rätt i, att den nog verkligen har börjat. Jag behöver bara släppa en del tankar om att jag ju är så gammal och att jag borde insett detta för länge sedan.
Och jag imponeras så av dig & din resa med din man. Vad häftigt! Tänk att det kunde bli så bra!
2 gillningar
Sociala medier är helt fruktansvärda på så många sätt. Det blir tydligt när man själv mår dåligt. Och när man inte mår dåligt så plågar man andra som mår dåligt med sina egna ”lyckade” inlägg. Testa att sluta helt med dem så kommer det att kännas mycket bättre! Det finns hur mycket forskning som helst inom detta område.
2 gillningar
@Honungspaj Verkligen! Jag blir liksom så avundsjuk (men inte speciellt missunnsam) på mina kusiner och deras Fantastiska familjer med båtsemestrar, vandring i Alperna med barnen osv och blir samtidigt så irriterad på alla dessa lyckliga bilder som läggs ut till allmän beskådan. Det är nog en god idé att stänga ner verksamheten. Det gör mig inget gott. Utöver en del politiska grupper jag tycker om att vara med i på sociala medier. Och ja, jag har sett en del av forskningen och förstår det verkligen som att det är tydligt hur mycket sämre för måendet det är att ägna tid åt sociala medier. Tack för påminnelse om det!
1 gillning
Man kan väl säga så här att FB knappast visar den riktiga sanningen om människor, utan den friserade verkligheten och hur man vill bli uppfattad av andra… 
Jag har väldigt lite förståelse för kärleksförklaringar eller annat via FB, när man är vuxen och bor ihop. Vad vill man bevisa och för vem? 
Man kan väl prata om detta hemma? Jag tror definitivt man har problem om man måste visa upp sin kärlek på FB……
5 gillningar
Jag märker att jag mår bra av att skriva av mig här så jag fortsätter med det. Jag är också så tacksam över att ni svarar och engagerar er och tycker att jag lär mig mycket av att ta del av andras historier här inne.
Mitt X och jag bor fortfarande tillsammans med vår lille son och kommer att göra det fram tills årsskiftet. Det finns ingen annan fungerande praktisk lösning och mestadels fungerar det OK.
Imorse var jag superstressad till jobbet, jag hade sovit dåligt pga vår son (vi tar varannan natt) och visste att jag hade massor jag behövde bli klar med innan helgen. Jag kan ha svårt att reglera min stress och kan låta/vara väldigt stressad mot andra och jag passade på att berätta om hur jag tänkte kring helgens planer och så med sonen (mitt X har varit tydlig med att han inte önskar göra någonting tillsammans utan att vi delar upp tiden). Mitt X har nästan inga relationer här där vi bor just nu så det är mestadels jag som har planer. Jag hasplar ur mig dessa och att jag också oroar mig över hans sömn och att han inte rör på sig alls. Han blir obekväm och säger att han inte vill prata och att han tycker att jag säger detta utan någon värme. Han tycker det låter som att jag är fake. Och jag inser! Vi hamnar här jämt.
Jag har stora, starka känslor och dras med i dem. Jag märker det tyvärr inte alltid i stunden, det är inte lysande! Så när jag är stressad kan jag låta rak och bestämd och haspla ur mig vad jag tänker på ett sätt som mitt X tycker är som en chef som kommenderar en anställd. Och det har han säkerligen rätt i. Det som är så himla svårt är att mitt X direkt känner en bristande tillit till mig, att det är något som han inte kan lita på för att jag har en stark känsla. Och det är jättebra feedback till mig såklart, att det kan uppfattas opålitligt att dras med i sina känslor och samtidigt försöker jag vara förstående mot mig själv som ändå uttryckte till honom att jag var stressad över jobbet och behövde dra iväg tidigt. Men det blir så tydligt här, det som jag upplever som vårat grundproblem: jag har känslor som är större än många andras och som jag i stunden inte alltid lyckas hantera, och han har tillitssvårigheter vilket gör att han enbart litar på de som han uppfattar som mycket stabila och som inte låter sig dras med av sina känslor. Samtidigt är det ju precis det han själv gör när han får ångest över att han inte kan lita på mig så fort jag blir känslomässig. Ah, det känns skönt att få ur mig. Att det är där så mycket knasighet sitter. Och jag tar verkligen med mig att det är bra konstruktiv feedback från honom att det uppfattas som opålitligt att dras med så i sina känslor (och det är inte första gången jag hör det såklart) och jag märker att jag är bättre rustad än någonsin att ta emot det som just något konstruktivt snarare än ett hot mot mitt värde som människa. Jag vill å ena sidan kunna bli bättre på att hantera sådana stresspåslag och kan samtidigt ha acceptans för att jag dras med i stress, jag säger inget elakt eller fult utan blir mer kort, och rak i tonen vilket jag nog egentligen inte tycker är så farligt.
1 gillning
@Lisa0987 Ja, jag har också funderat över de där kärleksförklaringarna på FB. Å ena sidan vill jag tro att det är som när en gifter sig, att en publikt vill fira/glädjas med andra och samtidigt kan jag också fundera över vad syftet är med att berätta om sin fantastiska partner för kreti och pleti på social media.
1 gillning
Jo men självklart att dela med sig av bröllopsbilder osv, det kan jag förstå, men resten…. 
1 gillning
Jag känner par som lägger ut puttinuttiga bilder på “Lyckliga familjen” men mellan skål och vägg på tu man hand med en av dem kommer det fram hur det skaver och knakar i fogarna.
1 gillning
Äsch fy. Nu är det en tuff stund. Så jag skriver av mig lite. Vi bor ju fortfarande ihop och idag föreslog jag att vi skulle bada med vår lille son, han älskar verkligen att bada. Men nu ska vi tydligen inte göra någonting tillsammans alls. Så nu sitter vi här i tystnad, han har ätit middag medan jag har nattat och nu äter jag middag och han sitter med lurar och dator i soffan.
Jag kan få panik över att vi ska bo såhär tills årsskiftet. Under samma tak utan att umgås.
Idag på dagen träffade jag en kompis och två vänner till henne. Alla gifta, alla lyckliga i sina kärnfamiljer (så vitt jag vet). Och jag kände det som att jag höll på att gå sönder, att inte vara med i den där klubben. Och jag märker att jag får tankar om att jag är mindre älskvärd än dem, de som sitter där med ringar på sina fingrar och någon som vill umgås med dem när de kommer hem.
1 gillning
Vilken obeskrivlig skitoxe till man… kan du kasta ut honom asap så vore det till hjälp 
2 gillningar
Gud jag krisar. Jag faller samman och har svårt att hålla ihop. Idag är det sonens första dag på förskolan. Pappan är där med honom och jag jobbar. Han var så glad imorse, gröt runt hela ansiktet och massa babblande. Och jag försökte möta glädjen men inombords är det så jävla tomt. Det är helt tomt och smärtsamt och ångestfyllt. Det här var verkligen inte det livet jag tänkt mig, drömt om, planerat. Jag förstår att ingen får det. Såklart. Jag bara önskar att jag kunde delta mer engagerat och glatt i mitt barn men det är som att även känslorna för honom är svåra att få fatt i för att han påminner mig om att jag snart inte ska få se honom så mycket som jag vill, missa massor av hans liv, inte få ha honom nära. Och jag hamnar i JÄTTEdåliga tankar om att hans pappa ska träffa någon ny här alldeles strax och att min son och hon ska bli så tajta och jag ska bli mindre relevant. Och jag försöker samtidigt tänka att jag verkligen behöver ta hand om mig själv nu, träna, äta, sova. Och misslyckas hela tiden med detta. Jag tar inte hand om mig alls. Jag går ner i vikt, sover knappt, rör mig inte alls så mycket som jag borde. Jag orkar inte bry mig. Och vill ändå bry mig för min älskade son. Gud vad tufft det här ska vara.
1 gillning
Och jag bara tänker på alla gånger jag kunde betett mig annorlunda. Att det hade räddat relationen och att jag då haft en familj. Och massa massa tankar om att sonens pappa är en sådan mycket bättre person än jag är, så mycket mer omtyckt och välfungerande och att han såklart vill bort från mig. Till något bättre. Någon bättre. Usch vilka ohjälpsamma tankar. Och jag orkar inte fika med de andra på jobbet, utan sitter här vid mitt kontor och skriver med kaffe i handen. Orkar inte sitta och höra om deras kärnfamiljs-historier, helgaktiviteterna de haft och hur göttigt det varit för dem. Hur lyckliga de är. Och hur innihelvetes misslyckad jag är. Som aldrig haft en relation längre än två år. Som har någon relationell defekt. En kass inlärning. Som längtar och längtar så efter kärlek och samtidigt misslyckas varje gång.
1 gillning
Jag repeterar mitt inlägg ovan för jag tycker att det är en styrka att ha självinsikt och stå upp för vem man är.
Du är bra! Glöm inte det.
Det är många måsten och icke minst kosmetik i hur lyckliga ”alla andra” är. Jag tror inte på dessa ytor. Du måste hitta din väg och vad du mår bra av.
Har du någon du kan prata med, samtalsstöd genom vårdcentral eller kyrkan? Jag tror det är bra förutom vardagsterapi med vänner. Men om alla vänner kör yta och kärnfamilj så får du inte alltid ömsesidigt förtroende, dvs man ”erkänner” kanske inte ens för sig själv att allt inte är perfekt och då kan det vara lite jobbigt att öppna sig och prata om sina tankar o tvivel, när det bara är ”envägskommunikation” och mottagaren bara har det så ”perfekt”….
1 gillning
Jag ringde familjeenheten och fick prata med en helt enastående man som hade “råd och stöd” för familjer,mammor,pappor. Det hjälpte mig mycket att skyffla skit på exet och situationen.
Kolla med din kommun vad familjeenheten erbjuder.