Tack för era svar och tankar @Ullebulle , @Aa86 , @Rulle, @Noomi , @Honungspaj och @Sol .
Igår ägnade jag kvällen efter att jag lagt min son med att läsa igenom flera av era historier och blir rörd och imponerad av mod, styrka och att det blir bättre. Med tiden.
Jag vet sedan innan att mina morgnar är värsta tiden på dygnet, mest ångest och mest jobbiga tankar. Jag vakande imorse och märkte att det ändå var lite lugnare i mig. Att just denna morgonen inte var sådär farlig som det kan vara.
Jag inser också när jag läser en del av era och andras historier här att det på ett sätt är ett enklare avslut eftersom att pappan och jag kände varandra i två månader innan jag blev gravid, helt oplanerat såklart, och att vi innan vi fick reda på det hade tänkt sluta dejta eftersom att vi hade svårt att förstå varann, inte riktigt var på samma frekvens. Jag kände att jag inte riktigt fick kontakt med någonting som han kände överhuvudtaget, jag famlade efter att känna någon närhet och kontakt med hans inre liv utöver tankar han delade om samhället och andra intellektuella spörsmål. Så det finns inte så mycket sorg över relationen som den varit för det har mest varit tufft och svårt att försöka trycka in oss i en familje-mall och kärleksrelation när vi från början inte förstod varann och var ense om att sluta dejta. Sen bestämde vi att vi nog skulle satsa på att vara en familj ändå, för att vi båda längtar efter en kärnfamiljs-situation. Men det funkar inte för oss. Ibland hamnar jag i tanken om att han väl bara kan ställa upp och inordna sig i vad som nu är, för jag tror att jag hade kunnat kämpa på rätt länge till med att vara en icke-fungerande familj där han istället varit tydligare med att han vill separera och att han verkligen inte mår bra i denna dynamiken.
Så sorgen över honom och oss är obetydlig. Han är en fantastisk person, och jag kan sörja att jag inte lyckats ha en fungerande kärleksrelation med någon som är så omtyckt av så många, så omtänksam, rolig, härlig, kul, smart och lugn och samtidigt så klickar det inte för mig. Jag hamnar bara så lätt i att om jag bara kunde anpassa mig lite mer, vara lite enklare, lite en annan person, så hade det funkat (ja helt knäppa tankar, jag vet!).
Min sorg handlar egentligen om två saker:
-
Min son. Att inte få dela all tid med honom. Att han ska vara med sin pappa och att jag då går miste om den tiden. Att missa massa “första”-saker med honom.
-
Och så klassikern, att livet inte blev som jag tänkt mig. Jag som drömt om den där kärnfamiljen, att fira en mysig jul (jag fattar, det kanske inte existerar) att inte få röra mig i livet i en grupp som är “min”. Att det är självklart att göra saker tillsammans, att bygga en kultur tillsammans. Dela skämt, ha historier. Det smärtar mig något enormt och ensamheten skrämmer mig. Samtidigt är det ju information om att det nog är något jag behöver stå ut med och bli vän med. Jag kan ju inte söka en familje-konstellation för att lindra min egen ensamhet. Det blir inte bra.
Oj nu blev det långt.
Nu ska jag ägna mig åter åt jobbet, hoppas ni på forumet som läser detta har en fin eller OK start på dagen. Skickar många varma tankar & kramar till er.