Åh, jag känner igen mig i Rulles berättelse, och det är förstås utifrån det jag skrivit.
Min exfru ägnade många år åt att klaga och klanka ner på mig, men jag uthärdade, för “det var så man skulle”. När hon började försnilla pengar, och missbruka både sex och alkohol samtidigt som hon pratade friskt om att vi borde skilja oss, så gjorde jag just det.
Chocken blev enorm hos henne, för som hon sa: “hon menade ju inte det” när jag sa att hon nu fick som hon ville.
Vi kunde ändå ha en relation som inte var sämre än den vi hade som gifta tills jag träffade min flickvän efter 6 månader.
Då hade hon redan en ny (eller egentligen en ny nr två) men klarade inte av att jag gick vidare.
Hennes missbruk accelererade och hon tog ut sin ilska på både barnen, min flickvän och mig, medelst sabotage av alla hämt- lämningar, hundratals hatiska telefonsamtal, anklagelser om våldtäkt till socialen mm mm. Hon tog min bil vid ett tillfälle och behöll den i 10 veckor.
Jag hade gärna anmält det, men till vilken nytta, inte barnens i alla fall.
Sen accelererade tyvärr galenskapen och nu finns hon inte längre.
Och jag kan ibland fundera på om jag borde anmält till Polisen, socialen var inblandad sedan länge vid det laget utan effekt, men jag vet inte om det hade förbättrat något.
Vad jag dock vet är att inget, absolut inget hade blivit bättre av att jag avstått min nya lycka för att hålla henne på bättre humör. Och för mig är ett halvår tillräckligt, barnen reagerade inte negativt (14 o 16 år).
Nu är min situation förstås extrem, men det är utifrån min situation jag svarat, jag jämför på inget sätt min exfru med TS.
Finns det någon rätt tid? Det viktigaste är väl att vänta tills barnen är trygga i den nya situation som uppkommit med två hem och skilda föräldrar och att dom inte blir åsidosatta till förmån för den nya. För en del barn funkar det nog efter fem månader medans andra barn behöver mycket längre tid än så. För en själv som dumpat ex är tiden aldrig den rätta. Det gör lika förbannat ont när det än är.
Jag tycker frågan är hur man egentligen kan avgöra vad som är bäst för barnen.
Det känns inte sannolikt att den som har bedragit sin förra partner och står och stampar av otålighet att få starta sitt liv med den nya alltid är objektiv och kommer fatta ett helt genomtänkt beslut med barnens bästa för ögonen.
Det är kanske inte heller helt sannolikt att den som nyss blivit bedragen är i skick att göra en bedömning helt ur barnens perspektiv, utan inslag av egna sårade känslor som fördunklar.
Men i TS’ fall var det en fredlig skilsmässa, vilket givetvis påverkar parternas förmåga att se klart på situationen. Därför tycker jag att den oroade förälderns känsla ska tas på allvar. Det borde inte ligga så mycket av svek och förtvivlan i den känslan. Man kan tänka sig att den i rätt hög grad bygger på kännedom om de egna barnens mående.
Personligen tycker jag också att fem månader är en relativt kort tid för att ta in en ny vuxen i sovandet, i det innersta privatlivet.
Därmed inte sagt att barnen tar skada av det.
Men man kan med säkerhet att säga att de inte tar skada av att man väntar länge med att introducera någon ny. Och jag själv skulle ha valt försiktighetsprincipen.
Ibland kan det ta flera månader innan barns reaktion på en kris blir tydlig. Därför tycker jag det är onödigt att utsätta dem för nya personer - som i värsta fall kan bli ännu en förlust - innan de har fått landa ordentligt i sin nya vardag.
Tack för ditt svar! Jag vet rent logiskt att du har rätt. Men ångest och känslor går inte alltid så bra ihop med logik. Jag delar självklart inget av detta med mina barn. Jag är alltid positiv och nyfiken när dom berättar om sitt andra hem.
Han såg ju såklart inte skrämd ut av otrygghet på något sätt. Det trodde jag framgick. Jag såg förmodligen lika skrämd ut jag. Det var en ny och oväntad situation som ingen visste hur vi skulle hantera just då.