Vi har olika syn på detta. Klart de kan handla. Men kanske inte ihop och med den lämnades barn? Vad sögs om att ligga lite lågt eller rent av ha lite empati?! Jag är väl gammalmodig men jag tycker att de uppträder skamlöst. Deras relation är skapad i en lögn.
Eller vad ör det för amöba han träffat? Sitter hon fast i sitt kap?
Ja att dom är och handlar är ju inget konstigt i sig. Det är däremot konstigt och helt åt helvete är att hon är en del av barnens liv efter så kort tid. Jag förstår inte varför det ska vara så jäkla bråttom? Har inte fått nåt bra svar på det heller. Han ville redan 3 veckor efter separationen låta dom träffa henne, jag sa NEJ och han lyssnade faktiskt. Hans motivering till det var att det var meningslöst att dejta nån utan att veta om det funkar med barnen… Ja jag är glad att jag inte lever med honom längre.
Till saken hör att han inte ser det hela som otrohet. Vårt förhållande har väl inte varit på topp dom senaste åren men i våras märkte jag att det var nåt med honom. Kollade mobilen och upptäckte då denna “flört” som pågått ca 2 månader. Han erkände att det var en flört som gått över gränsen (trots att ingen fysiskt hänt enligt honom). När jag efter knappt två veckor fortfarande fokuserade för mycket på “henne” och inte på oss som par tyckte han det var bäst att vi separerarade. Hur fan han tänkte att jag skulle kunna bortse från henne (som han träffar varje dag på jobbet) vet jag inte. Han var heller inte särskilt villig att prata om det eller göra nåt för att bygga på min tillit till honom igen. Jag tror han insåg under dessa dagar att han hellre ville vara med henne men istället för att säga det var det lättare att skylla på mig.
5 gillningar
Jag hoppas jag kan gå fram till barnen nästa gång! Jag har ingen skyldighet att vara trevlig mot henne känner jag, därmed inte sagt att jag behöver vara otrevlig. Men jag behöver inte ägna henne nån uppmärksamhet. Hon borde förstå varför.
7 gillningar
Mm nu var det ju inte just handla mat som var problemet här utan att TS ex nya tjej uppenbarligen inlett en relation med en upptagen man, som lever tillsammans med en annan kvinna och har två små barn med henne. Det är ju en värderingsfråga, men jag tycker inte hon är utan skuld utan att det är rätt svagt av henne att hålla på med sånt s a s. Han är ju inte mycket bättre får man ju understryka, utan mkt värre.
3 gillningar
Han tycker det är meningslöst att dejta någon utan att veta att det funkar med barnen?? Alltså what? vilket konstigt resonemang. Era barn är små och ska skyddas från ytterligare separationer från viktiga vuxna, vem är det som säger att det kommer hålla mellan honom och hans nya och hur blir det för era barn då? Nej jag håller absolut med, man kan vänta med att introducera någon ny till barnen särskilt när de är så små som era barn.
Att han ‘inte ser det som otrohet’ är bara rent nonsens från hans sida för att slippa ta ansvar för sina handlingar. Likaså att ge dig skulden för er separation efter att du ‘inte kunde bortse från henne’. Han har varit otrogen. Punkt slut.
2 gillningar
Har just läst här…
Och jag måste säga att jag, verkligen förstår hur du kände o mådde under mötet med ditt ex. Jag hade reagerat exakt som dig! Fy tusan alltså. Klart det blir chockartat… Till er alla som inte tyckte likadant, så kom ihåg, att vi alla reagerar så olika i situationer. Man är bara människa. Med känslor.
En dag är det min tur att möta ex med nya… och vårt barn. Bävrar för detta . Helst när det är en liten ort. O typ 2 affärer …
Jag förstår inte, kanske jag missade någon detalj, men fem månader efter en separation är väl inte så kort tid att man inte kan gå ut och handla med barnen och sin nya flickvän?
Det är ju bara att acceptera att den kvinnan har den platsen nu.
Att hon fick den platsen väl tidigt före denna händelse (2 månader?) tycker jag inte ändrar det faktum att fem månader inte är särskilt tidigt, inte enligt mig i alla fall.
Att ösa galla över honom som tycks populärt här tycker jag inte är rätt väg att gå.
Var och en har full rätt att vara arg och besviken, men livet går ändå vidare.
Det bästa för barnen är att ha en bra relation till sitt ex och hans nya.
Nu är det säkert så också och detta bara är en avreagering för TS utifrån en jobbig situation, och det förstår jag absolut.
Sedan får man försöka se det från barnens synvinkel. Barn är otroligt anpassningsbara. De har full möjlighet att ha en plastmamma OCH en riktig mamma och tycka om båda. En dålig relation med någondera gör livet jobbigt för dem, så idealet är att försöka få en bra relation med alla, hur jobbigt det än kan kännas.
Hoppas det känns bättre att se dem nästa gång, lycka till!
2 gillningar
Tycker det är superkort tid. Och det är provocerande med svikare som är så skamlösa. Empati kunde vara passande…
Klart dom kan gå ut och handla, det gör dom ju. Men det är lika vidrigt jobbigt för det. Speciellt när det är otrohet inblandat. 5 månader är tidigt för barnen att vara inblandade, inte för att ha en relation. Barnen träffade henne för första gången för ca 2 månader sen och hon har i stort sett flyttat in. Jag tycker det är alldeles för tidigt att blanda in en ny vuxen i deras vardag som är med och hämtar och lämnar på förskolan, följer med på aktiviteter och bor hemma hos dom i det huset där dom delade vardagen med sin familj för bara nåra månader sen. Ingen tanke alls på hur det kan upplevas för barnen.
Att dom är anpassningsbara behöver väl inte alltid betyda att allt är positivt. Klart dom anpassar sig, dom är ju beroende av oss vuxna och har inget annat val. Man kan ju inte bortse vad som är bäst för barnen bara för att dom anpassar sig efter situationen. Jag menar inte att dom inte kan ha en till vuxen i sitt liv som dom tycker om, men kanske är bra att låta dom bearbeta separationen först.
Barnen tar såklart inte del av mina känslor inför detta. Jag visar mig alltid positiv och nyfiken när dom berättar vad dom gjort hos pappa, hur svårt det än är ibland, och skulle aldrig tala illa om nån av dom inför barnen. Men jag är noll intresserad eller redo av att skapa nån form av relation till den nya i dagsläget.
2 gillningar
Så tråkigt att du tycker så. Jag blir tvärtom provocerad av din inställning. Empati som förstör i negativitet är inte min melodi, inte heller att anklaga andra för empatilöshet.
Men var och en får ha sina åsikter och det bryr jag mig inte om.
Däremot att på något sätt utpekas som empatilös…
Jag tycker också två månader är för kort tid, mitt svar utgick bara från de fem månader som passerat nu, där jag inte tycker fem månader är för kort tid.
Däremot tror jag inte det behöver upplevas negativt för barnen, för som sagt, de anpassar sig och accepterar det mesta.
Personligen hade jag velat att barnen tyckte det var jobbigt och konstigt att det dyker upp en ny kvinna, för det är en jobbig situation att någon ska förstöra för en, göra livet pissigt, och sedan dyka upp i ens tidigare hem med ens barn som någon sorts vinnare.
Men det är skilt från att barnen ändå är så små att de anpassar sig väldigt mycket enklare än äldre barn.
Och man behöver inte ha någon relation till den nya. Att tvinga sig till något man inte vill är dumt, så jag tycker du tänker helt rätt.
Men alltså det faktum att barn anpassar sig och accepterar det mesta ska ju inte användas som ursäkt för att få lov att som förälder göra lite som man vill. Det är just på grund av att barn anpassar sig som vi vuxna måste vända och vrida på saker och vara noga med de val vi gör? När det gäller så små barn som TS har kan jag inte tycka annat att TS ex agerande är exceptionellt omdömeslöst, med noll hänsyn till barnens välmående. Barn i den ålder knyter an starkare till vuxna runtomrking dem och att separeras från sin mamma/pappa halva tiden är en fullt tillräcklig omvälvande händelse i deras liv. Att dessutom introduceras för en ny föräldrafigur, när man knappast efter så kort tid kan garantera att deras relation är stabil är inte att tänka på barnen i första hand. Det säger han ju själv till TS, att han ville att den nya skulle träffa barnen för att om det inte skulle fungera mellan dem så är det ju ingen idé att vara ihop. Alltså är han inte intresserad av att slösa tid först och främst. Egenintresse alltså. Jag har svårt att se det som något annat.
Han har valt att skaffa två barn med en kvinna, som han har sårat djupt med sina handlingar - hur påverkar det barnen? Har han tänkt på det? Hennes mående påverkar också barnen. Och han hade kunnat göra saker annolurlunda för att underlätta för dem i deras separation - inte enbart för hennes skull utan för att hon är deras mamma och då har han ett ansvar gentemot henne, för sina barns skull.
3 gillningar
Jag menar att den som lämnat (och särskilt vid otrohet) kan visa lite medkänsla mot den som lämnats och inte bara tänka på sig själv. För det är tidigt och TS är ledsen. Det var alltså inte dig jag avsåg.
1 gillning
Hur lång tid ska det gå? Ett år? Tio?
När slutar ens ex att vara ledsen?
Mitt x är fortfarande efter tre år ledsen.
Ska jag vänta till dess hon är glad att jag träffar någon ny, d v s aldrig?
Ibland känns det som att den som blir lämnad har svårt att acceptera det det som hänt och vill hämnas eller hindra x från att gå vidare för att på något sätt hålla kvar honom/ henne, alternativt få sitt x att lida och då även använda barnen för att försöka förhindra nya relationer.
Ja, det är jobbigt. Nej, det är inte roligt för mitt x att få veta att jag efter dryga året har en ny men det var först då hon insåg att det kanske var dags att sluta hoppas på en återförening - om hon nu ens har gjort det än. Hon ville också träffa min nya men det ville inte min nya och det ville inte jag då jag inte tror det skulle vara bra för mitt x.
Visst kan man leva i sin bubbla, vara blind för allt annat så barnen kommer i kläm. Det andra gäller också. Man kan vara så fast i sorg och bitterhet att man inte kan släppa det utan skuldbelägga sitt x för allt möjligt, göra allt man kan för att sabotera för x och nya relationer. Det kan finnas empatilöshet från båda sidor, både en blindhet och okänslighet från den som lämnat - men även från den som blivit lämnad.
2 gillningar
Just i den här tråden tyckte jag väldigt synd om TS och jag kan ju själv leva mig in i detta eftersom jag nyligen träffade mitt X med hans nya på stan (de såg inte mig men precis när de stod mitt emot mig i en rulltrappa böjde han sig ner och kysste henne). Det gjorde så sjukt ont. Detta var den tjej som han träffade i smyg innan det tog slut. När något tar slut pga otrohet blir smärtan en helt annan. Det är så mycket som smärtar, sveket som sådant gör att läkningen inte blir normal, om det nu finns något normalt. Men som svar på din fråga Rulle, minns inte detaljerna i din historia men om jag minns rätt har du rätt stora barn, det har gått lång tid och du har tagit det lugnt med introduktioner. Mer än så kan man inte göra. Du måste såklart få kärlek. Men i TS fall har vi små barn, svek och faktiskt en kort tid. Då kan jag tycka att sammanhanget antyder att man kan vara lite varsam hur man går fram. Alla situationer är förstås olika men när det är mycket små barn med i bilden finns faktiskt en ytterligare dimension. T.ex. kanske man vill att den förälder som är lämnad inte ska krascha ytterligare och därmed försämra bra föräldraskap? Det borde ligga även i lämnarens intresse att försöka vara varsam. På alla sätt. Jag har själv varit bonusmamma (vet inte o jag är det längre nu när jag blivit lämnad, faktiskt väldigt jobbigt - en egen historia…).
Allt gott!
Men handlar inte mycket om hur man komminicerar?
Om man är rak med det man gör. Och den som blir lämnad känner att den vet vad som händer och varför så är det lättare att acceptera? Än att upptäcka att man blir ljugen åt?
Man kanske kan fråga varför x är lessen? Finns det någon del som är oklar?
Det är rätt egoistiskt att bestämma vad som är rätt för någon annan. Så där per automatik.
Över barnen är en annan sak, men över en frisk vuxen som förmedlat vad den anser som viktigt.
Och eftersom man har gemensamma barn, då torde man rinligtvis få vara med och säga vad man tror att är rätt och riktigt för barnen. Sen måste man lite sätta sig själv åt sidan ja. Men man bör få ha en talan om vad man tror att är rätt för barnen. Eftersom att man skall stöda och finnas där för barnen.
Att andra tror sig veta vad som är bra för en, det är något av det värsta. Tänker till mig själv. Jag vet vad jag behövt för att må bra. Om jag tar ditt exempel, om jag vet att jag skulle behöva träffa den nya för jag tror det är bra för mig, varför skulle jag säga det om jag inte tror det? Är det inte så att du säger nej av rädsla för vad det skall bli? Vad är det sen för problem om det blir dåligt? Vad är värsta som kan hända? Tårar? hårda ord? So be it! Vem dör av det? Om x kommer sig vidare, tänk så mycket enklare du får det framöver…
Om man nu pratar generellt så brukar råden vara att man ska avvakta ett år från skilsmässan innan man introducerar någon ny. Dels för att barnen ska få landa och själva få vänja sig vid sin nya livssituation.
Därefter så är det bra att man pratar om att man träffat någon ny så att man får barnen att bli intresserade av att ens träffa den nya. Barnen har sällan något eget behov av att träffa den nya direkt eller att bli inkastade i en bonusfamilj. Det handlar inte om att de anpassar sig, utan för att de har inget val än att göra det.
Att det är jobbigt att stöta på sitt ex och dess nya första gången är väl inte så svårt att förstå, speciellt om upbrottet skett tämligen nyligen och mötet sker oförutsett i en vardagssituation.
@Rulle ditt ex slutar vara ledsen när hon är klar, för en del kan det ta upp till 5 år. Men jag tror att många kanske alltid känner sorg över hur det gick även om man gått vidare?
Vad jag tycker mig utläsa är att hon har skapat ett slags medberoende till dig, det tar tid att gå vidare då.
Men du behöver gå vidare du också, för ärligt så känns det som att du har en del att sortera med.
1 gillning
Ah jag får halvt panik bara jag tänker på det. Sist jag träffade hans nya var på en middag (några veckor innan hans stack) hemma hos en av deras kollegor. Då var det jag och han som stod och kramades och pussades framför henne. Så klarar inte av omvända rollen som ska stå och se när hon kysser mitt numera ex.
Många bollar i luften nu.
Ska försöka efter bästa förmåga fånga upp dem.
Yep. Det gör jag med. Som jag förstår det var det inte en utstuderad elakhet, att han kom dit med sin nya och barnen för ts var där utan en tillfällighet. Det gjorde rätt ont när jag hörde hur hon gick bakom min rygg och klagade på mig, till sin familj, vänner, bekanta och sa hur hopplös jag var och när jag tog upp det bråkade på mig för att jag inte kunde lära mig exakt hur hon ville ha porslin, glas m m när jag plockade undan m m. Jag fick många psykiska slag och kände att vi inte var kompatibla och förstod inte hur hon trodde att jag ville kela efter att ha blivit så nergjord. Jag önskade hon skulle hitta någon annan och lämna så jag fick bli fri. Så det var en annan slags smärta men vet i Fan om den var mindre än att bli bedragen. Jag kände mig grundlurad och helt tillintetgjord.
På vilket sätt skulle ts x ha varit mer varsam? Inte umgåtts med sin nya och barnen samtidigt? Illa skött ja, men far barnen illa av det? Att ts gör det är fullt förståligt, likaså den handfallenhet och smärta hon kände. Det förstår jag men det var väl inte en utstuderad elakhet från x:ets sida. Även om de inte hade mötts skulle det ändå ha varit som det är. Han är tillsammans med sin nya och barnen, inte för att såra utan för att så ser hans liv ut nu. Hans nya är en del av hans liv nu, barnen är det också och någon gång, någonstans måste de mötas. Att de råkade möta ts samtidigt var ett olycksfall i arbetet.
Visst, tonåring här men det ironiska i sammanhanget att jag hade ingen annan vid sidan av när skilsmässan meddelades till kollegor och vänner och dagen efter höll jag på att få ihop det med en kollega. Hade det blivit så hade inte en käft trott att vi inte haft något på g innan.
D
Är det så säkert? Kan bero på hur man är som person. Sant är att det inte går att uttala sig om andra. Fast understundom kan andra känna en bättre än en själv. Efter att ha levt med henne i sjutton år vet jag på ett ungefär hur hon fungerar. Utifrån hur jag känner henne och hennes känsloliv är det min bedömning att det är mer nyfikenhet och ett sätt att försöka visa sig ädel fast det kommer att såra henne och hon kommer att jämföra sig med henne. Kanske har jag fel. Men sedan finns en annan sak också som väger tyngre. Hon har inget med mitt liv att göra längre annat än det som kan påverka vårt barn som numera är i övre tonåren. Naturligtvis påverkar min nya vår ungdom och kanske kommer de att träffas framöver men ack, jag har haft mitt x tillsammans med en dam som haft ett gott öga till mig och när de två har varit tillsammans har det varit som två hönor som slagits om tuppen. Jag vill inte att mitt x ska möta sin rival och känna sig som en förlorare. Visst, det låter uppblåst men det är så jag är rädd för att det blir utifrån min kännedom om hur det har varit.
Yep. Det är viktigt att prata med barnen och det är viktigt att det känns att det fungerar på barnen. Märks det tidigt att det inte fungerar mellan den nya och barnen är det bättre för alla parter att det upptäcks så snart som möjligt så det går att släppa och gå vidare så tidigt som möjligt.