Mitt svar till dig var välment och ämnat att peppa och boosta dig i jämförelse till den serie du själv accossierade till.
Tänk att offerkoftan kan legitimera så mycket genuin elakhet, ledsamt förvisso men också fascinerande… människor är verkligen knepiga varelser och det är väl egentligen inte konstigt att det går på tok så ofta.
Du kanske menar väl men det uttrycks väldigt märkligt…
Förstår att det kan låta som att jag är en sån som man ska tycka synd om, men inte min avsikt. Jag har mycket att vara tacksam över, men har ändå en stor sorgsenhet/ledsenhet inom mig. Jag bara jobbar och GÖR, men det betyder inte att jag mår bra. Vill gärna kunna göra mer än att bara existera…
Så fort man är ärlig så får man bara i halsen att det finns de som har det värre, att man ska tänka positivt, eller att man har nån offerkofta på sig….
Låt mig få känna och säga vad jag vill utan att behöva få känslan av att jag ska ”rycka upp” mig.
Och exakt VAD tyckte/tänkte/avsåg du att du skulle ge mig i halsen?
Men det kanske inte var så viktigt för dig, inget du brydde dig om när du formulerade dig, inget du brydde dig om hur det skulle kunna tolkas och uppfattas av den du adresserar… för det är DU som är i centrum i din värld, du och dina känslor, och andras är helt sekundära… eller???
Iaf. jag har ALDRIG implikerat att du bör “rycka upp dig”.
Tyck vad du vill, men lämna gärna mig ifred. Tack. Finner stöd hos andra.
Jag kanske hade gillat dig i verkliga livet, men hur du uttrycker dig i skrift förstår jag inte alls. Du får mig bara att känna mig påhoppad och totalt värdelös.
Antingen är du mycket högre utbildad än mig och så är jag för lågt utbildad för dig, eller så är vi för olika helt ”tankemässigt”. Hursomhelst så förstår jag inte dina tankar och du förstår inte mina. Då kan vi väl bara låta det vara så? @Noomi
Om du ens överväger (och inte bara pratar på låtsas) att du på allvar hade kunnat gilla mig IRL… då hade du ALDRIG NÅGONSIN uttryckt dig så här;
Jag tror öht inte att du ens fattar och reflekterar över vad vad DU faktiskt gör med och mot andra människor och vad DU åsamkar dem, för du är så totalt upptagen med dig själv och dina egna känslor… hela tiden.
PS: Ska jag vara brutalt ärlig så har jag alltid känt (därför har jag bemött dig) att visst, vi tänker olika i vissa saker, men omöjligt är det nog troligen inte 
… men efter att ha ikväll ha läst vad du tar dig för att insinuera om mig och för mig och hela forumet så tänker jag att den sortens elakhet skulle aldrig funka när det kommer till att gilla någon IRL.
Min ärlighet upplever du som elak, vilket jag har och har gjort med din ärlighet/elakhet/uttryckssätt. Det är klart att jag är uppfylld av mina känslor, eftersom det är jag som mår dåligt. Jag kan ju inte skriva om hur någon annan känner det. Du är väldigt elak när du skriver att allt kretsar om mig. Hade du träffat mig i verkliga livet så hade de vetat att det inte stämmer och att det är ett riktigt felaktigt och elakt uttalande….
Efter två månader sen X flyttade ut, sover jag fortfarande dåligt, vaknar flera ggr på nätterna , vaknat tidigt, inte lätt att somna om - är ingen morgonmänniska.
Jag sov också väldigt dåligt så snart efter skilsmässan. Sov inte ens på sömntabletter som jag fick av läkaren. Promenerade flera mil om dagen(det var under semestern), så fysisk aktivitet hjälpte inte mig heller.Hade även ångestattacker. De har som tur är gått över nu.
Sömnen kommer att bli bättre @Gittan1, men till dess så kanske du kan försöka lägga dig en stund på dagen(om du har möjlighet). Det tar tid❤️
Vet att du ska träffa dina vänner. Det är bra😊. Jag kände mig extra ensam tillsammans med vänner och min övriga familj. Det var som om jag blev påmind om vad jag hade förlorat. Så känner jag inte lika starkt längre. Ibland kommer det över mig, i helt oväntade situationer, och då kommer tårarna.
Ångest har jag fortfarande, sällan det lyckas att ta en tupplur. Inga sömntabletter. Har psykolog , tredje samtalet. Vet inte om det hjälper….
Tror det skulle vara lättare om X inte hade några känslor för någon.
Så kan det nog vara…
En annan sak som var svår för mig var att sluta tänka på mitt ex och vad han gjorde(det har jag fortfarande svårt med, till viss del). Men det gör jag inte riktigt lika ofta.
Jag känner likadant, en påminnelse att X inte är med längre.
Går jag ensam, kommer det lite tårar…
Likadant att vara hos mamma - men ändå är hemma bäst just nu när det är så känsligt.
Jag såg på serier i mängd. Jag orkade inget annat och det var det enda som skingrade mina tankar en stund. Koncentration och fokuset försvann och jag klarade inte att läsa böcker. Den förmågan har fortfarande inte kommit tillbaka, så läsningen är ännu ingen självklar del i mitt liv(normalt älskar jag att läsa)
Samma här… det känns fortfarande så o X nya ( inte ihop än men det blir av senare X är redo) är inblandad från början, så avskyr jag honom på det sättet att han inte lät oss vara ifred o avsluta äktenskapet i lugn o ro.
Ja är arg på X också….
Poddar funkar fortfarande. Kanske nåt för dig?
Tyvärr så lyssnar jag inte på poddar- hör inte så bra… men kollar på serier men ingen drama/ romantiska, läser böcker gör jag inte heller. Är okoncentrerad…
Handarbete har jag tappat lusten för men kort stund.,