Själv har jag börjat gå i samtalsterapi, främst på grund av arbetsrelaterad stress men också på grund av allt som hänt senaste året med exet och hur han nu gått vidare i superfart med en ny där ingen av dem verkar tänka på barnen. Gav mig så otroligt mycket stress och oro i sommar.
Har iaf kommit fram till att det är lite som att börja om med sig själv efter ett så långt förhållande. Jag har ju alltid tänkt att jag vet vem jag är, speciellt senaste åren. Samtidigt har jag utvecklats mer än någonsin tror jag senaste åren och kanske inte hunnit landa i det nya jag innan jag sedan skilde mig. Och på detta i princip inte varit singel sedan min första pojkvän i 15-års ålder. Både när småbarnsåren närmar sig sitt slut och en såpass lång relation, är det ju ett hästjobb att hitta tillbaka till sig själv. Den man är idag. Jag tror detta är anledningen till varför många mår så dåligt efter ett uppbrott, även om det var något man önskade.
Själv har jag mått dåligt i perioder, mår nu ganska bra. Är nöjd med tillvaron, men vet likväl att det kan vända närsomhelst. Men så kanske livet är för alla? Eller blir perioderna av bra mående längre…när man har en relation får man sällskap, kärlek, tröst och närhet. Det är såklart ett tomrum utan detta. Samtidigt är det dumt att ha någon för sakens skull och inte för det är rätt. Då kan nog många komma och gå under åren. Tänk så starka vi blir som bygger upp oss själva först.
Ibland ser jag på mitt liv och kan inte ta in allt som hänt. Jaha, här sitter jag frånskild med 3 barn själv i en liten lägenhet. Jag tyckte ju jag hade allt för några år sedan. Att jag hade sån tur som hade honom. Nu känner jag, även om jag inte är helt nöjd med allt praktiskt, hade då gärna haft större lägenhet, finare möbler och mer pengar t.ex. men ändå känner jag att vilken tur jag vaknade och insåg att han inte passade mig mer. Hur kunde jag vara så blind?
Jag har inte heller bott själv länge haft två långa förhållanden, denna var den värste för min del.
Bott själv ca 8 månader mellan dessa X.
Nu måste jag bo själv o hitta mig själv, vad vill jag?… bott själv med myndig ungdom som inte är hemma alltid.
Det är verkligen ett tomrum. Kvar i lägenhet med minnen, ska byta till mindre när det nu blir.
Det har gått 2 månader - har dippar som kommer o går.
Ikväll har jag dipp när jag är ensam. Imorgon blir det bättre - träffar goa vänner. Ett hopp och en glömska för stunden av det jobbiga tillvaron.
Du beskriver det på pricken. Jag har också varit väldigt lite singel genom livet och känner nu att jag kanske borde varit det mer. Mellan min exmake och pojkvännen jag hade innan dess var jag singel i tre månader. Inte direkt någon tid att landa i sig själv. Men bättre sent än aldrig så försöker att göra det nu. Känns som att jag både utvecklats under åren men också tappat bort delar av mig själv som jag nu försöker leta rätt på. Det är inte lätt och mitt i allt försöka ta hand om två barn på bästa sätt och hålla en god relation till deras pappa. Längtar tills jag känner att jag landat i det nya, och i mig själv men räknar med att det tar tid.
26 år med samma tjej. Ett förhållande efter gymnasiet. Aldrig bott ensam. Nu är vi separerade och min självkänsla är sedan flera månader tom år kanske i botten. @Fri Det där med att bygga upp sig själv tror jag att jag behöver. Jag har alltid anpassat mig efter mitt Ex. I 26 år. Men det skrämmer mig något så fruktansvärt. Ensamheten. Just nu mår jag bättre än för en vecka sedan. Det känns som en framgång.
Vi har ingen kontakt. Bävar för nästa sommar då äldste sonen tar examen. Då måste jag tyvärr träffa mitt ex och hans nya och mina gamla släktingar:disappointed:
Ett jobbigt uppbrott 2013, en tvåårig singelperiod och nästa uppbrott 2019.
Nu orkar jag inte med mer av den varan. Nu har jag återigen varit singel i två år och nu gör jag roliga saker istället. Jag mår bra säkert 90% av tiden numera, och det är mer än vad jag gjorde i mina relationer.
Ändå var de inte dåliga. Eller jo, det var de väl eftersom de pajade. Men de var inte destruktiva eller skadliga på något sätt. De gjorde mest att jag ofta var stressad och lite olycklig eftersom jag kände mig så oviktig och fick ansvara för så mycket på egen hand, utan stöttning. Jag kände mig så ofta ensam i mina relationer.
Idag är jag sällan stressad, ännu mer sällan olycklig och jag avgör själv hur viktig jag är varje enskild dag. Det finns ingen partner som har det inflytandet över mig längre. Ingen som kan framkalla den där känslan av ensamhet genom att ignonera mig, låta mig vänta eller prioritera annat.
Jag mår toppen idag, men det händer att jag känner mig ledsen då och då över att jag fortfarande inte riktigt vet hur det känns att få vara den viktigaste och mest högprioriterade i någon annans liv, trots att jag har haft två längre relationer.
Du beskriver ett ordinary life väldigt träffsäkert
Min tro är att det är ungefär vad som är konsensus för majoritetens ordinary life. Även om alla våra ingående “spooky” parametrar kan skifta.
Jag själv mår bra i nuet… men nu när jag skriver det så känns “bra” som ett krävande ord, svårt att förklara, men säger man bra så tolkas det (väl?) som typ tiptop… och det är inte mitt liv.
Men det är bra så till vida att det inte finns något drama, ingen direkt panik (utöver en åldrande förälders all drama) och det är faktiskt bra nog för mig. I nuet.
Nej, jag har inte varit hos nån samtalshjälp. Var hos en kbt-terapeut i samband med skilsmässan och blev totalt anti mot detta…
Har varit sjukskriven 2-3 veckor. Mår inte bra. Känner mig som en tjänarinna i serien Handmaides tales om nån sett den. Jag bara existerar utan glädje, hopp eller tilltro till nåt. Jag bara ”gör” som en robot. Tänker att tiden kanske gör sitt.
Hon höll bara med mitt ex. Det var bara jag som skulle ändra mitt tankesätt och så kan det väl rimligtvis inte vara i en tvåsamhet? Jag skulle ändra mig, eftersom det var mitt ex som ville lämna mig och det var jag som ville få honom att älska mig igen. Om han ville jobba till 19.30, därefter träna osv så skulle jag finna mig i det. Ta hand om hushållet själv, jobba heltid, ta hand om trädgården, sköta om våra 2 hundar, laga mat, handla och ha sex när han ville. Allt detta skulle jag finna mig i… plus att vi betalade 2000:- varje tillfälle…
När nån nämner terapi för mig så vill jag bara spy:nauseated_face:
Börja varje gång att tänka på dig själv som en June (Offred), istället för de tjänarinnor som resignerade och hamnade på muren (eller dog på annat sätt)… för inte alla tjänarinnor gav upp, majoriteten var mycket starkare (och smartare) än så
Har inte heller gett upp. Känner faktiskt ingen som kämpar på som jag gör…
Folk är sjukskrivna för allt möjligt, inte jag.
Har svårt för dina kommentarer @Noomi , så jag önskar att du låter bli att kommentera mig. Detta har jag tagit upp tidigare…ca 3 år sen…,
Tycker du mest låter som en viktigpetter
