Ouch!
Hon ser inte poängen med att få en diagnos… hon ser säkert själv att hon uppfyller en hel del boxar, hon är utbildad specialpedagog och vet en hel del runt Autismspektrat.
Jag får ställa in mig på att uppgradera från mockasin/toffel till den vandrarkängeman jag är, man curlar sämre i kängor. Jag curlar för övrigt inte så farligt längre, mer gör saker möjligt i form av terapi, naprapater och någon naturmedicinare i syfte att hjälpa henne vidare.
Jag har några nya vänner som jag träffar, börjat klättra, gör nya saker på jobbet. Kort sagt formar mitt liv så som jag vill ha det, om hon vill hänga med är det bra annars kommer vi skilja oss. Jag har sett detta ett tag och nu ser jag det tydligare än någonsin. Hon är kvar i sitt, jag är på väg. Hennes rädsla för förändring och för att öppna sig är starkare än kärleken till mig, svårt att tolka det på något annat sätt efter så lång tid.
@happyman, jag vet inte om den där gråtgubben indikerar att du missförstår mig
För vad jag menade och fortfarande menar är att hennes förändringobenägenhet kanske inte behöver betyda att hon inte älskar dig tillräckligt för att vilja förändras, utan att hon kanske inte kan förändra sig i den utsträckning du önskar. Helt enkelt för att detta är den hon är och det sätt som hon kan fungera på.
Vet inte om det blev klarare, eller om det ens behövdes något förtydligande
Okej… och det är väl egentligen just det jag har försökt få fram till dig. Att det iof är hon som behöver ta reda på hur landet egentligen ligger, inom sig själv. Hitta/få/söka flera olika sorters “verktyg” för att kalibrera sig så långt hon förmår (fortfarande om hon själv vill) men även att du kan behöva hjälp att komma till klarhet över vad som är vad… och därifrån dessutom inse vad som överhuvudtaget är realistiskt för dig att fortsätta tro/hoppas på ska gå att förändra mer än marginellt och temporärt
Nu har det gått ett tag. Är vandringskängorna på? Tog du dig igenom helger med allt vad det innebär?
2023 är året då ljuset kommer åter, och livet 2.0 står öppet. Oavsett vad man fyller det med.
Själv ställer jag tulpaner på bordet och ser hur långt de utvecklas. Fånigt kanske, men tulpanerna får leda mitt mood. Kanske livet kan blomstra ikapp med de vackra dubbla eller frodas med de enkla.
