Såklart är det inte om jag är attraktiv eller inte som avgör, men efter alla år av att försöka, lära, terapi, testa och att hon bara bekräftar nej men det är inte något du gör eller inte gör… så hamnar man i det träsket (att tvivla på att man är attraktiv)
Jag blir inte arg men såklart besviken och tillslut frustrerad… det som är så in i helvete svårt är att inte kommunikationen varit direkt flytande… hur ska jag kunna veta vad som är fel eller saknas? Eller när jag prövar allt inte får mer än ett nej.
Det är lätt att hamna i introspektion och hitta felen hos sig själv, iallafall är jag funtad så.
Ex… fira en dag: teater, bra restaurang och hotellnatt. Fina upplevelser, bra samtal men sen inget. Inte en gång men många. Gav upp sånt och fått svaret att hon känt sig pressad men om uppvaktning blir press
Ork int förklara mer nu men självklart gör/är jag fel men hon säger att jag inte är jag och tar på sig problemet. Blir ju trixigt att lösa då.
Ja det var många frågor! Men bra sådana. Hon känner sig otillräcklig, absolut, troligen är det en kombination av att inte veta när något är bra nog och att acceptera det man inte kan ändra på. Det blir så mycket på hennes “lista” som hon inte egentligen kan lyckas med. Ett uns är även att hon t.ex. med vår dotter fortsätter göra precis likadant fast det inte fungerar. Samma mönster i många områden. Då blir det mycket motgångar.
Vi är flera som föreslagit att byta jobb, eller iallafall arbetsplats och kanske blir det så när sjukskrivningen är slut. Hon borde kunna hitta en roll som passar henne.
Om hon slutade curla… ja det vore intressant. Jag vet inte eftersom hon har så svårt att ändra ett beteende eller ens släppa in mig. Det går ibland dock och det brukar gå bra men för henne verkar det bara vara ett undantag. Nästa dag är det samma som vanligt (Japp, ADD-igt beteende… svårt att ändra, fast i vanor).
Pojkarna är rätt självgående och behöver just inget mer än uppmuntran och kärlek, lite rena kläder och en och annan påminnelse. Dom fixar att vara ensamma längre tider utan att huset brinner eller någon svälter.
Men jag ser vad du skriver, att vi kanske måste ändra så jag tar mer av min dotters behov och att hon släpper det, gjort så när hon varit sjuk etc och det brukar funka fint.
Mitt omvårdande ja… jag backar undan från det bit för bit och en del saker faller då men hon verkar inte tycka det är konstigt så det kanske bara är jag som måste backa… någon kallar mig “The enabler” tar den med mig. Men det ÄR svårt att se någon misslyckas, inte äta, ha väldigt ont i axlarna etc utan att göra något åt det. Fattar att det är som plåster på en cancersvulst, får helt enkelt göra mindre av det. Det är såklart en del av min personlighet men det går att ta fram nytt och undertrycka annat, såklart!
Kan inte minnas att hon mer än i undantagsfall varit glad efter jobbet, i början på en ny arbetsplats ja men sedan inte. Vi har aldrig riktigt varit jämlika och tagit lika ansvar. Inser det nu när jag ska svara. Men det har såklart fungerat bättre än nu, när barnen var mindre (14-16-18 idag, dotter i mitten). Då var hennes familj uthärdlig och jobbet något lättare. Att vi inte hade så mycket tid för varandra slog vi nog bort med förklaringen “småbarnsåren”. Sen just runt sex var det alltid jag som drog det men det var inte lika mycket nej då. Hon var mindre stressad och mådde bättre helt enkelt.
Såklart det är VI som har problemet, men bra påpekat. Jag är lite stukad så där och vet inte vad jag ska göra längre och har kanske inte samma glöd att försöka ens. Hon ÄR hörd men vill inte dela/prata… “Nej du gör inget fel” är det hon säger, lite svårt att jobba med.
Sett på lite material av Geoffrey Setiawan tidigare och en del saker som offermentaliteten känner jag igen mig i (INTE attraktivt ). Tycker Esther Perel har en del fantastiska poänger och Gary W. Lewandowski “stronger than you think” är fantastisk. Sen var även Emily Nagoski “Come as you are” väldigt lärorik. Läst massor, är ju lite så… trassel? Läs på, reflektera, applicera.
Hmm, jo, vi har couple friendly filmer att se på men hon tycker inte alls om det. Får köpa fler leksaker till henne det är det enda som funkat på det området. Går hos en sexolog också och det är spännande men jag tycker mest det handlar om hur hon ska hitta sin lust så här långt (och det är ju inte någon dum idé,)
Kollar samtalstekniken du föreslog. Använt NFC en hel del och det fungerar väl ok men mer verktyg är bättre!
Tog upp om det eventuellt kan finnas någon form av NPF hos henne själv… modigt va? Då sa hon att två psykologer hon haft kontakt med under rehabiliteringen hade föreslagit just det oberoende av varandra. Högfungerande, högbegåvad ADHD var gissningen. Får se vad som kan ske runt det.
Kommer testa att “separera på prov”, kollar av boendemöjligheter.
Gjort schema när jag ansvarar för vår dotter (att komma upp och iväg)
Har som mål att bara se framåt, inte vad som skett eller inte och skippa alla ev självgoda tankar som “men jag har ju gjort allt, nu får hon” etc.
Sätter även upp en tidsram för detta “sista försök” för mig själv
Verkligen modigt!
Bra plan för dig, er och dottern.
Snabbt agerat, kom ihåg att inte vara allt för snabb då dessa diagnoser behöver tid. Tid är det enda man har, det gäller bara att prioritera🥰
Bra gjort av dig…men för att återkoppla till föregående svar om att skynda långsamt för tid är det enda man har… så skulle jag vilja påstå att tid är det enda man har, enbart så länge som man har förmånen att få ha den…
Men tiden kan var ute inom närmsta minuten för oss alla och de 26 år du redan spenderat i den relationen är inget föraktligt antal år av ditt liv, som du alla redan har lagt ner.
Så skaffa dig ett boende och sätt en tidsram, hur lång den är väljer du såklart själv. Den kan sträcka sig över hela ditt resterande liv, om du vill eller är tillräckligt rädd för det ovana.
Men därifrån till att sätta någon ära i att inte ha bråttom utan hellre spendera ytterligare år av ditt liv för att försöka rodda med/i hennes eventuella neuropsykiatriska funktionsnedsättningar ser iaf jag som ett kors som är för tungt att bära. Den (enda) som ska både börja och fortsätta att rodda i allt sådant som rör henne, det är hon själv för hon är trots allt en vuxen människa med eget ansvar.
Att ni börjar leva som särbo kommer troligen visa sig vara det bästa som hänt din fru i slutändan.
Jag påminner lite om din fru. Intelligent, OCD, återkommande depressioner, aldrig jobbat mer än två år på samma jobb, kan inte passa tider, påläst, oförmögen att inrätta mig en längre tid, osv osv.
Nu hade mitt x och jag brutala kommunikationsproblem och där var jag som du - läste på, förstående in absurdum, respektfull, självutplånande, försökte allt, men nådde aldrig fram.
Jag var medberoende, kände mig familjär i en situation där jag prioriterades ner, krävde inget för egen del, osv. Kan hända att du,TS, behöver gräva i dig själv längre fram. Det är inte sunt att vara så självutplånande som du varit. Finns kanske förklaringar i hur du blev bemött som barn.
Hursom, separationen, så här i efterhand, ca 2.5 år senare - bästa som hänt mig!
Separationen katapulterade mig in i den största förändringen/utvecklingen någonsin i mitt liv. Lärdomar och insikter jag kommer bära med mig och ha nytta av resten av livet.
Att skynda långsamt med personer inom npf innebär såklart inte att det ska ta en evighet, eller hålla på i oändlighet. Däremot tar det längre tid för personer med npf att ”ta in och landa i” än för andra. Det vet du säkert redan då du skriver att ni får experthjälp🤩När jag skrev att tid är allt man har, är det ju så klart helt individuellt. TS skriver att han vill att det ska fungera, och då är tiden det man har att spela med liksom de andra åtgärder som TS har i sin plan.
Om nu frun ännu inte är ”återställd” (du skriver att hon jobbar 20%) är det viktigt att (om du vill att det ska fungera) det positiva väger över det negativa (i hennes hjärna) så att det kan bli en åtgärd i positiv riktning och inte ett fall som inte går att hejda.
Det är hennes ansvar, precis som Noomi skriver, men det går att hjälpa till så det inte blir pannkaka för alla.
Håller tummarna att du hittar boende och att ni får ordning på er/dig/frun/fam ab
Allmänt svar till flera. Det är så mycket tid och möda satsat i förhållandet och det finns en vilja hos oss båda att hitta tillbaka att det är naturligt att låta det ta ytterligare tid, hur länge beror på hur det utvecklar sig tänker jag.
Jag har haft svårt att orka då jag inte haft så mycket mer att komma med men nu testar jag att separera och följa schema för dottern.
Vi har inte flyttat isär, hon vill inte det. Däremot har vi varit isär mer. Jag hittade en retreat till henne där hon var 2v. Jag har varit iväg på jobbresa och stannat kvar en vecka. Jag tar fler sådana uppdrag nu. Det är iallafall en början. Jag tycker det gått ”bra”. Vad nu bra är? Inte längtat speciellt. Inte haft någon kommunikation alls under tiden isär.
Hon verkar liksom hyggligt nöjd med att jag finns, men på avstånd. Hon vill ha närhet ofta men har tappat sin lust. Inget sex alls längre. Hon säger att det inte har med mig att göra alls och att hon tycker jag är attraktiv på alla sätt. Men för mig blir det ett tomt uttalande, lite torrt akademiskt konstaterande från hennes sida.
Det jag märker hos mig själv är en stor öppenhet för nya relationer, satt bredvid en kvinna igår på flyget hem. Vi fick en så där magiskt bra kontakt direkt, pratade ända ut till taxistationen. Ångrar nu att vi inte bytte uppgifter med varandra.
Inte någon direkt flört men otrolig kontakt.
Nu är jag bra på att skapa kontakt men vid lite reflektion så måste jag nog erkänna att jag helt enkelt är väldigt öppen för det.
Kanske en helt annan sak och fråga egentligen men jag har alltid haft förmågan till kärlek till fler personer även om jag inte utövat eller ”gjort” något med det. Tänk om jag skulle det? Men just nu vet jag nog inte vad jag egentligen vill, är det inte lite orättvist att när man behöver kunna tänka som klarast är hjärnan som mest opålitlig (stress, stora känslor, en nypa existensiell oro…)
HON vill inte flytta isär? Vad vill hon då? Jag har läst igenom din tråd nu och förlåt men jag skulle aldrig klara av ditt liv. Även jag ”curlar” hela min familj. Men att leva utan sex?
Ett förhållande utan sex är inget förhållande. Spelar ingen roll hur mycket närhet man har även om det också är viktigt.
Varför är hon utmattad? Varför har hon värk i axlarna? Varför är du så försiktig i ditt bemötande av henne?
Säg bara ”jag älskar dig, jag vill älska med dig, jag vill leva med dig, men tyvärr så fungerar det här inte för mig”. Hon kanske behöver en rejäl spark i baken att hon faktiskt ser att du går. Hon vet vad du vill. Men hon är inte motiverad att ändra sig nu.
Inget att be om ursäkt för! Jag klarar av mitt liv, eller har gjort det, hjälpligt…
Vad hon vill… hon mår dåligt “det enda jag vill är att må bra och att du ska må bra”. Standardsvar. Ofta blir det bättre en tid efter en “krasch” sedan tillbaka igen. Jag är försiktigt av hänsyn och välvilja men det finns ju gränser, jag jobbar med mig själv, sätta lagom snäva vettiga och resonabla gränser för mitt curlande, försiktighet etc.
Jag håller med, motivation är nyckeln men motsatsen till motivation är rädsla i detta fall. Motivationen finns men tydligen är rädslan för X större. Att misslyckas, att inte känna skam inför att inte vara tillräcklig.
Hon vet att vi balanserar på gränsen nu och att det inte kommer fungera utan förändringar. Effekten verkar inte vara den jag får i sådana situationer: “Fan i helvete, näven i bordet, det ska gå, måste GÖRA något” utan istället blir det bara mer stress. Ingen bra trend.
Jag vet att det ser ut som “tack för kommentar men det där vet jag redan”, inte alls menat så, det hjälper för det bekräftar min bild och analys av situationen.
Jag tycker hon klickar i alla boxar för diagnos, hur ställde hon sig egentligen själv till utredning?
Jag tror fö att det viktigaste med en diagnos inte är att hon ska förändras radikalt för det kan hon sannolikt inte, utan vinsten vore förmodligen att DU till sist ska bli varse vad du kan åstadkomma för förändringar hos henne och vad som ligger helt bortom din kontroll oavsett hur mycket du ävlas.
För dessa (helt rättmätiga såklart) krav/önskemål/förhoppningar om förändringar som du hoppas på tror jag i de flesta stycken är utom räckhåll. Iaf annat än att hon ytterligare anpassar sitt liv i nedåtgånde riktning och du fortsätter assistera. Samsjuklighet med depressionsjukdom och bipolär sjukdom är påfallande vid NPF och hennes återkommande “krascher” med lite lätt “uppsving” emellanåt låter inte alldeles olikt det.
Den enda förändring som iaf jag tror är realistisk är att hon själv tar reda på vad hon har för problematik, får verktyg och stöd att anpassa sitt liv efter sina förutsättningar och att hon iaf initialt roddar det helt på egen hand för att lära sig själv vad hon klarar och inte klarar och därefter själv kalibrerar sin egen llivssituation efter det. Men såklart ville hon inte bo isär, det är ju perfekt att ha kvar sin personliga assistent och bli skickad på retreat och däremellan curlad.
Låter förmodligen hårt… men frågan du måste ställa dig är om det sättet är synonymt med ett självständigt vuxenliv och om den roll som tilldelats dig är en roll som du är villig att fortsätta att axla?
). Tycker Esther Perel har en del fantastiska poänger och Gary W. Lewandowski “stronger than you think” är fantastisk. Sen var även Emily Nagoski “Come as you are” väldigt lärorik. Läst massor, är ju lite så… trassel? Läs på, reflektera, applicera.
