En av de eviga frågorna, hur länge kan och ska man stanna kvar i en relation som inte fungerar? Vi har varit tillsammans i 26 år (gifta i 20) och har tre tonåriga barn tillsammans. Vi är rätt bra vänner även om hon inte delar så mycket så djupet uteblir, men vi glider längre och längre isär hela tiden. Jag kommunicerar, delar, har jobbat enormt mycket med mig själv. Hon är sedan många år deprimerad, stressad och har nästan alltid ont. Hon har två sjukskrivningar för utmattningsdepression bakom sig. En del av problemet är hennes biologiska familj som hon nu brutit kontakten med men som ändå plågar henne mycket. Jag har genom åren tagit mer och mer av arbetet i hemmet och lagar nästan all mat, handlar, gör alla de vanliga “manliga sakerna” i ett hus, barnens aktiviteter, hushållsadministrationen, planerar semestrar etc. Hon tvättar en del. Vi har städning varje vecka, bra ekonomi, bra hus, bilar etc etc. Jag är säkert lite väl omhändertagande och förstående men jag älskar ju min fru, eller har iallafall gjort det. Jag gillar att ha OK ordning och struktur hemma och i livet medan hon bygger högar och liksom inte tänker så. Skjuter upp allting. Mycket tid går åt att leta efter hennes saker och mycket går inte att genomföra då projekten blir för stora (fulla garderober och förråd, kartonger med saker och en stor stress kring allt detta).
Det var lite bakgrund. Inte helt oväntat leder stress och onda muskler/stelhet till mindre lust, vi har haft väldigt lite sex de senaste 10 åren. Avvisande har varit regel och hon har själv aldrig tagit några initiativ, det är helt upp till mig. Detta sagt, hon har lust, hon vill ha sex men det är för henne skamligt och hon kan inte prata om det, eller skriva. Nu har vi kommit lite längre, gått i parterapi som ledde till sexologkontakt och terapi där. Kul! Hon har återupptäckt njutning till viss del men det som händer är fortfarande att hon tappar bort det, att det blir jag som får driva både sex och relationsarbetet. Hon orkar inte.
Nu är jag 54 år och vill inte ha 10 år till av detta, jag vill inte se tillbaka på den här tiden och ångra beslut. Jag klarar en skilsmässa men kommer hon klara det, kommer hon orka? Vår dotter har särskilda behov och behöver oss båda, killarna är stora nog…
Lite spretigt och en massa detaljer saknas men går det att förstå min tanke? När har man gjort all man kan? När måste man gå vidare för sin egen skull, så man kan vara den där förebilden för barnen man vill vara - och leva ett helt liv själv såklart. Är detta något som en dag bara står klart för en?
Betyder det att hon orkar yrkesarbeta, med en lön som kommer ge henne en rimlig pension?
En lön som gör att hon ekonomiskt kommer att klarar ett liv som ensamstående, eller behöver hon även din lön på toppen av allt annat?
Det är ju första frågan av många man ställer sig i denna totala dysfunktionalitet hos din fru… som du beskriver den i alla fall.
Om hon inte har det, hur hade du då tänkt att du skulle lösa det? För du har ju löst precis allt åt din fru i många år så jag anar att du inte tänker dra och ställa henne inför fait a compli… närmast utlämnad till Socialtjänsten. Hur tänker du här?
Men hon kanske jobbar heltid, har bra lön och kommer att klara sig ekonomiskt utmärkt som ensamstående, bara hemma hon inte orkar nåt alls annat än köra tvättmaskinen emellanåt 
Hon är fortfarande deltidssjukskriven, dåligt beskrivet. Hon är lärare så ingen stor lön precis men vid en bodelning kommer hon har råd med bra boende utan lån så det borde gå fint. Det är nog mer att förstå att det inte är samma standard längre. (för någon inblandad…)
Hon är ganska dysfunktionell och jag tar på mig en del av det genom att jag, som många vänner säger, curlat och tagit över för mycket och prutat bort mig och mina behov och intressen. Sen är hon oerhört bra på sitt jobb, med djur med att ta hand om de med större behov etc. Jag är självgående och behöver alltså inte prioriteras och den enda som kommer efter mig är hon själv. Så dysfunktionaliteten beror på sneda prioriteringar, uppskjutande och kommunikation. Typ så. På ytan, utåt sett, är hon stark, klok, empatisk (och vacker!).
Socialtjänsten har varit här i samband med hemmasittande barn, bra folk men ganska handlingsförlamade utan att det finns barn som far illa, missbruk etc inom familjen. Tror inte det finns så väldigt mycket hjälp att få ens i en “fin” kommun som vår.
Jag vet ärligt inte hur det skulle gå för henne och även om jag bryr mig enormt om hennes väl och ve är det barnen som verkligen är mitt ansvar. Kommer hon kunna ta hand om dem, hur kommer det bli, antar att jag har en oro och ett lätt kontrollbehov där… hon curlar ju barnen, jag curlar henne. 
De positiva, som gör det här så svårt, är att när hon är sitt bästa jag har vi det bra. Folk som ser oss frågar om vi är nykära. Vi är fina med varandra och är ett “bra par” om du förstår.
Det som hänt är nog att de tillfällena blivit mer och mer sällsynta, de bra perioderna kortare, de dåliga längre. Det har kommit gradvis, lite som att koka grodor… Jag vill helst att hon hittar sitt jag, sitt sätt att vara, ett som är hållbart och fungerar så vi kan fortsätta vara gifta. Men, igen, när fan ger man upp, när ser man att man gjort det man kan och att livet rusar förbi? Det är många år redan.
Tjaa, när hittar man nålen i höstacken, eller när vet man hur långt ett snöre är… helt meningslösa frågor egentligen.
Det spontana enkla svaret är väl att har det inte hänt på 26 år så är sannolikheten minimal att det händer alls… men nota bene, det gäller bara så länge allt väsentligt rullar på i gamla hjulspår 
För när kniven (metaforiskt) väl ligger på strupen, då är det ingen sällsynthet att det plötsligt kan komma vatten till och med ur en gråsten 
Vad har dottern för särskilda behov och hur tänker du kring den problematiken?
sant sant. Tanken att chansen till förändring är rätt liten har inte helt oväntat slagit mig också. Ser en ljusning ibland, blir förväntansfull men sen, iallafall hittills, har det fallit tillbaka i gamla hjulspår.
Men jag håller inte alls med om att det är en meningslös fråga. Inte för mig iallafall.
Min dotter är diagnosticerad med ADD, är generellt oflexibel och smal i sina intressen. Hon behöver ganska mycket ”fiff” för att göra något alls. Hon rider och är arbetar i stall, går på praktiskt gymnasium, precis börjat. Hon behöver båda sina föräldrar… kanske skulle det vara annorlunda och hon göra mer om hon bara hade en i taget.
Jag tror ärligt att en separation skulle vara svår men landa i något som barnen kan klara. Hur min fru skulle klara det är jag inte säker på. Skulle säkert gå bättre än förväntat… kanske bara jag som är rädd?
När jag läser din initiala beskrivning av hur din fru fungerar och jämför med hur du beskriver dottern så undrar jag om tanken någonsin har slagit dig att/om din fru i grunden kan ha samma problematik (oklart omfattning) som er dotter?
Ärftligheten är påfallande…
eller hur? Ja tanken har forit genom huvudet, kanske ska ta upp det. En diagnos i vuxen ålder är väl bättre än ingen diagnos? Skulle kanske ge henne mer empati gentemot sig själv? Kunna ge henne bättre verktyg?
Hur är din fru tar kommunicera med? Är hon mottaglig att ha ett vuxet samtal med?
Många här som blivit lämnade är rätt så upprörda då deras partner aldrig sa något.
Jag var mycket i din sits och jag satte ner foten rejält, krävde ansträngning och förbättring för att jag ska vara kvar i relationen och ”kämpa”. Min partner har lyft sig rejält men hon har varit mottaglig till diskussion och att lyssna.
Det har varit väldigt svårt, jag började skriva brev till henne för 10 år sedan. Bit för bit har hon börjat kommunicera men det är fortfarande på mitt initiativ, om jag initierar, drar, frågar. Speciellt svårt är det runt sex såklart men även där har det lossnat lite, men som sagt, det är att jag får någon respons alls jag nu hurrar över. Kommunikation, så där som en obändig vilja till ömsesidig förståelse… ja där är vi inte alls.
Hon är på något sätt klok och vuxen, med andra, de runtomkring men inte med oss.
Jag har “satt ned foten” till del redan, jag bor i ett annat rum i huset sedan snart ett år. Något som hjälpt speciellt mig tror jag. Hon säger ibland att hon saknar mig men gör inget särskilt försök att åtgärda det.
För mig är det alla år av avvisanden och ibland oengagerat sex som till slut gjorde att jag var tvungen att skapa ett avstånd.
Tror inte det, fast det trodde jag inte med den innan henne heller… för 100 år sedan hmm. Njaa.
När jag läser beskrivningen av din fru, er dotter och den dysfunktionella familjen din fru kommer från slår tanken mig att det kanske är så att allt går hand i hand. Samlandet, uppskjutandet undvikandet och upprepade depressioner där andra symptom blir bärande är inte ovanligt vid tex npf eller autism. Man kan ha olika grad och olika kraftiga symptom. Det verkar som att din fru skulle behöva stöd i att få bort kaoset och ”högarna”, din dotter behöver få hjälp att från båda föräldrarna att komma ur oflexibiliteten och du behöver få komma tillbaks till ett fungerande samliv.
Bra att ni gått tillsammans i terapi och att det verkar varit bra, kul och lyckat.
Om det är möjligt att ”minimera” fruns kaos, börja där. Om det går att för dotterns del öka hennes ansvar inom intresset - hästar, ta den biten som nummer två.
Sätt ett schema när ni ”bor” i samma rum, för att minska klyftan mellan er- om det är det som är målet. Då får du ditt space, samtidigt som ni båda kan jobba mot ett samliv.
Bra och fina råd. Tackar bugar och bockar.
Boka in nätter tillsammans är en lite kul idé, vi behöver nog båda vänja oss igen. Det gör jag!
Dottern… jo… där jobbar vi med NPF specialister och får en del stöd. Det var lättare i grundskolan.
Jag får boka in Marie Kondo och sen kanske Esther Perel för relationen. om man får drömma då.
Igen, tack.
Jag kanske ska lägga till att jag gått i terapi för en rätt stukad självkänsla och känsla av hopplöshet, att jag gjort allt jag vet att jag kan göra för att orka hålla humöret (terapi, sömn, träning, mat sociala kontakter, lär mig nytt, läser på etc). Till slut blir ändå rådet jag får att göra något åt det som är roten till mina problem, min relation.
Sommaren gick ganska bra men nu när vi jobbar (hon 20%) är vi liksom tillbaka på ruta ett med att massera loss muskelknutar i nacke/rygg, irritation mot mig och kidsen, sömnproblem etc. Jag känner att jag inte har riktigt samma ork/lust att vara den hon behöver. Vårt problem har ställts på sin spets… eller iallafall på god väg.
Detta kanske är svaret på min ursprungliga fråga: ”Hur vet man ju länge man ska försöka”
Kan ni inte testa att vara särbo? Varsitt boende, inte gemensam ekonomi, helst barnen varannan vecka, osv. För så kommer det ändå bli om du väljer att lämna relationen helt o hållet. Du behöver nog få lite utrymme och chans att göra sånt du vill och leva lite mer som du själv vill. Nu låter det som om du mest anpassar dig.
Jo, det är bara inte så lätt att hitta boende runt huvudstaden, jag kan bo hos en kompis, hon kan nog hitta något liknande. Sedan varannan vecka i huset med barnen. Det skulle kanske gå.
Psykologen sa ungefär som du, påbörja ditt nya liv nu. Gör det du vill så mycket det går, var du, lär dig något, hon kanske hänger med, kanske inte, men i vilket fall som helst är du på väg ifrån ditt tvivel och mot ditt nya liv.
Jag tänkte samma tanke som @Noomi (har själv npf i familjen och vet att det ju är hög ärflighet). Tänker att din fru behöver få stöttning i detta oavsett. Sedan kan jag förstå om hon har ADD att det kan vara svårt för henne att ta tag i det själv så kan du stötta är det ju fint. Då har ju dessutom gjort vad du kan för att hjälpa henne. Sen är det upp till henne att ta den hjälpen och vill hon inte så har du ett tydligt svar på vad du behöver förhålla dig till.
Tänker att som “prova på separation” låter det ju vettigt, men frågan är om det finns något i dig som fortfarande vill försöka. I så fall kanske ni ska få in gemensam tid någonstans också för annars gör det kanske att ni glider längre bort ifrån varandra. Eller har du egentligen redan bestämt dig för att lämna?
Ska ta upp NPF-spåret försiktigt med henne. Bra att detta kom upp!
Jag VILL få det att fungera, inte separera men jag kommer inte stanna till vilket pris som helst och nu är det för kostsamt för mig.
En sak som gnagt är att min förväntansbild troligen inte stämmer med den hon har som målbild… hur bra kan det bli liksom??
En som kommer bli besviken och en som kommer misslyckas.
Det jag vill ha är en partner, inte någon som ställer sig lite bakom. Jag vill ha jämlikhet! Jag vill ha henne och ha henne bredvid mig.
Att hon också drar, initierar, har drömmar och mål, inte bara att överleva. Nu känner jag mig ensam.
Gnistan finns nog men hon har svårt att prioritera… depression är absolut en del av det, jag är mer inne på en kombination av NPF och att hon är pressad nu, utan att mena det så pressar jag ju henne.
Att träffa andra kommer inte att hjälpa upp det här, dessutom när skulle jag göra det?? Det får bli nästa tråd om jag kommer dit 
.
Det du beskriver är säkert en del av förklaringen, jag har känt mig avvisad och oattraktiv, men även att jag för henne är den som fixar, curlar, tar hand om, masserar etc… Jag är en care-taker nu inte hennes man. Inget bra recept för erotik precis.
Jag har några nära vänner varav flera kvinnliga och jag har faktiskt frågat rakt ut om dom objektivt tycker jag är attraktiv. Låter kanske töntigt men tillslut undrar man, tänk 10+ år av att de flesta försök, inviter, hotellvistelser och liksom allt jag kan om att skapa stämning slutar med ett mer eller mindre tydligt nej. Till slut tar det på en. Man tvivlar liksom på sig själv och till slut blir det antagligen självuppfyllande…
Frågade de tre jag har sådan kontakt med och dom sa väl det jag egentligen vet, jag är attraktiv. Välbehållen, vältränad, stark och sund. Alla lade till samma sak… men du ÄR så in i helvete tillmötesgående och respektfull att du kanske förlorar mot de där lite mer typiskt manliga männen. Fan. Såklart…
Får väl hitta en mer “spännande” och säker version av den jag är.
Jag funderade lite till…
Kan kombinationen av npf hos barn, stress på jobb (du skriver att hon är lärare och den miljön är om något stressande) och i den biologiska hemmiljön vara svaret på din frus ovilja? Kan det vara så att hon känner sig otillräcklig och oattraktiv? Du skriver att hon är vacker, och det är hon i dina ögon, men är hon det genom sina ögon?
Vad skulle hända om hon böt jobb? Blev någon/jobbade med något som hon brinner för? Finns det något?
Vad skulle hända om hon slutade ”curla” dottern? Jag menar verkligen inte att man inte ska stötta och curla sina barn, utan om just hon gjorde det och bara ägnade sig åt pojkarna?
Skulle familjen ab fallera mer eller skulle det kunna vara en väg ut? Om dottern har add och frun kanske också har det är kanske igenkänningsfaktorn ett hinder istället för en hjälp, ett stöd.
Du skriver att du är mer en careraker just nu, vad skulke behövas för att komma ur det, och ni båda kan komma ur detta som vinnare? Alltså inte en besviken och en som misslyckats?
Fanns en tid när hon på jobbet var lycklig och delade sin dag med dig?
Fanns en tid före diagnoser där familjen ab flöt under gemensamt ansvar där ni var jämlikar?
Många frågor jag ska tänka lite till