Tog upp om det eventuellt kan finnas någon form av NPF hos henne själv… modigt va? Då sa hon att två psykologer hon haft kontakt med under rehabiliteringen hade föreslagit just det oberoende av varandra. Högfungerande, högbegåvad ADHD var gissningen. Får se vad som kan ske runt det.
Kommer testa att “separera på prov”, kollar av boendemöjligheter.
Gjort schema när jag ansvarar för vår dotter (att komma upp och iväg)
Har som mål att bara se framåt, inte vad som skett eller inte och skippa alla ev självgoda tankar som “men jag har ju gjort allt, nu får hon” etc.
Sätter även upp en tidsram för detta “sista försök” för mig själv
Verkligen modigt!
Bra plan för dig, er och dottern.
Snabbt agerat, kom ihåg att inte vara allt för snabb då dessa diagnoser behöver tid. Tid är det enda man har, det gäller bara att prioritera🥰
Bra gjort av dig…men för att återkoppla till föregående svar om att skynda långsamt för tid är det enda man har… så skulle jag vilja påstå att tid är det enda man har, enbart så länge som man har förmånen att få ha den…
Men tiden kan var ute inom närmsta minuten för oss alla och de 26 år du redan spenderat i den relationen är inget föraktligt antal år av ditt liv, som du alla redan har lagt ner.
Så skaffa dig ett boende och sätt en tidsram, hur lång den är väljer du såklart själv. Den kan sträcka sig över hela ditt resterande liv, om du vill eller är tillräckligt rädd för det ovana.
Men därifrån till att sätta någon ära i att inte ha bråttom utan hellre spendera ytterligare år av ditt liv för att försöka rodda med/i hennes eventuella neuropsykiatriska funktionsnedsättningar ser iaf jag som ett kors som är för tungt att bära. Den (enda) som ska både börja och fortsätta att rodda i allt sådant som rör henne, det är hon själv för hon är trots allt en vuxen människa med eget ansvar.
Att ni börjar leva som särbo kommer troligen visa sig vara det bästa som hänt din fru i slutändan.
Jag påminner lite om din fru. Intelligent, OCD, återkommande depressioner, aldrig jobbat mer än två år på samma jobb, kan inte passa tider, påläst, oförmögen att inrätta mig en längre tid, osv osv.
Nu hade mitt x och jag brutala kommunikationsproblem och där var jag som du - läste på, förstående in absurdum, respektfull, självutplånande, försökte allt, men nådde aldrig fram.
Jag var medberoende, kände mig familjär i en situation där jag prioriterades ner, krävde inget för egen del, osv. Kan hända att du,TS, behöver gräva i dig själv längre fram. Det är inte sunt att vara så självutplånande som du varit. Finns kanske förklaringar i hur du blev bemött som barn.
Hursom, separationen, så här i efterhand, ca 2.5 år senare - bästa som hänt mig!
Separationen katapulterade mig in i den största förändringen/utvecklingen någonsin i mitt liv. Lärdomar och insikter jag kommer bära med mig och ha nytta av resten av livet.
Att skynda långsamt med personer inom npf innebär såklart inte att det ska ta en evighet, eller hålla på i oändlighet. Däremot tar det längre tid för personer med npf att ”ta in och landa i” än för andra. Det vet du säkert redan då du skriver att ni får experthjälp🤩När jag skrev att tid är allt man har, är det ju så klart helt individuellt. TS skriver att han vill att det ska fungera, och då är tiden det man har att spela med liksom de andra åtgärder som TS har i sin plan.
Om nu frun ännu inte är ”återställd” (du skriver att hon jobbar 20%) är det viktigt att (om du vill att det ska fungera) det positiva väger över det negativa (i hennes hjärna) så att det kan bli en åtgärd i positiv riktning och inte ett fall som inte går att hejda.
Det är hennes ansvar, precis som Noomi skriver, men det går att hjälpa till så det inte blir pannkaka för alla.
Håller tummarna att du hittar boende och att ni får ordning på er/dig/frun/fam ab
Allmänt svar till flera. Det är så mycket tid och möda satsat i förhållandet och det finns en vilja hos oss båda att hitta tillbaka att det är naturligt att låta det ta ytterligare tid, hur länge beror på hur det utvecklar sig tänker jag.
Jag har haft svårt att orka då jag inte haft så mycket mer att komma med men nu testar jag att separera och följa schema för dottern.
Vi har inte flyttat isär, hon vill inte det. Däremot har vi varit isär mer. Jag hittade en retreat till henne där hon var 2v. Jag har varit iväg på jobbresa och stannat kvar en vecka. Jag tar fler sådana uppdrag nu. Det är iallafall en början. Jag tycker det gått ”bra”. Vad nu bra är? Inte längtat speciellt. Inte haft någon kommunikation alls under tiden isär.
Hon verkar liksom hyggligt nöjd med att jag finns, men på avstånd. Hon vill ha närhet ofta men har tappat sin lust. Inget sex alls längre. Hon säger att det inte har med mig att göra alls och att hon tycker jag är attraktiv på alla sätt. Men för mig blir det ett tomt uttalande, lite torrt akademiskt konstaterande från hennes sida.
Det jag märker hos mig själv är en stor öppenhet för nya relationer, satt bredvid en kvinna igår på flyget hem. Vi fick en så där magiskt bra kontakt direkt, pratade ända ut till taxistationen. Ångrar nu att vi inte bytte uppgifter med varandra.
Inte någon direkt flört men otrolig kontakt.
Nu är jag bra på att skapa kontakt men vid lite reflektion så måste jag nog erkänna att jag helt enkelt är väldigt öppen för det.
Kanske en helt annan sak och fråga egentligen men jag har alltid haft förmågan till kärlek till fler personer även om jag inte utövat eller ”gjort” något med det. Tänk om jag skulle det? Men just nu vet jag nog inte vad jag egentligen vill, är det inte lite orättvist att när man behöver kunna tänka som klarast är hjärnan som mest opålitlig (stress, stora känslor, en nypa existensiell oro…)
HON vill inte flytta isär? Vad vill hon då? Jag har läst igenom din tråd nu och förlåt men jag skulle aldrig klara av ditt liv. Även jag ”curlar” hela min familj. Men att leva utan sex?
Ett förhållande utan sex är inget förhållande. Spelar ingen roll hur mycket närhet man har även om det också är viktigt.
Varför är hon utmattad? Varför har hon värk i axlarna? Varför är du så försiktig i ditt bemötande av henne?
Säg bara ”jag älskar dig, jag vill älska med dig, jag vill leva med dig, men tyvärr så fungerar det här inte för mig”. Hon kanske behöver en rejäl spark i baken att hon faktiskt ser att du går. Hon vet vad du vill. Men hon är inte motiverad att ändra sig nu.
Inget att be om ursäkt för! Jag klarar av mitt liv, eller har gjort det, hjälpligt…
Vad hon vill… hon mår dåligt “det enda jag vill är att må bra och att du ska må bra”. Standardsvar. Ofta blir det bättre en tid efter en “krasch” sedan tillbaka igen. Jag är försiktigt av hänsyn och välvilja men det finns ju gränser, jag jobbar med mig själv, sätta lagom snäva vettiga och resonabla gränser för mitt curlande, försiktighet etc.
Jag håller med, motivation är nyckeln men motsatsen till motivation är rädsla i detta fall. Motivationen finns men tydligen är rädslan för X större. Att misslyckas, att inte känna skam inför att inte vara tillräcklig.
Hon vet att vi balanserar på gränsen nu och att det inte kommer fungera utan förändringar. Effekten verkar inte vara den jag får i sådana situationer: “Fan i helvete, näven i bordet, det ska gå, måste GÖRA något” utan istället blir det bara mer stress. Ingen bra trend.
Jag vet att det ser ut som “tack för kommentar men det där vet jag redan”, inte alls menat så, det hjälper för det bekräftar min bild och analys av situationen.
Jag tycker hon klickar i alla boxar för diagnos, hur ställde hon sig egentligen själv till utredning?
Jag tror fö att det viktigaste med en diagnos inte är att hon ska förändras radikalt för det kan hon sannolikt inte, utan vinsten vore förmodligen att DU till sist ska bli varse vad du kan åstadkomma för förändringar hos henne och vad som ligger helt bortom din kontroll oavsett hur mycket du ävlas.
För dessa (helt rättmätiga såklart) krav/önskemål/förhoppningar om förändringar som du hoppas på tror jag i de flesta stycken är utom räckhåll. Iaf annat än att hon ytterligare anpassar sitt liv i nedåtgånde riktning och du fortsätter assistera. Samsjuklighet med depressionsjukdom och bipolär sjukdom är påfallande vid NPF och hennes återkommande “krascher” med lite lätt “uppsving” emellanåt låter inte alldeles olikt det.
Den enda förändring som iaf jag tror är realistisk är att hon själv tar reda på vad hon har för problematik, får verktyg och stöd att anpassa sitt liv efter sina förutsättningar och att hon iaf initialt roddar det helt på egen hand för att lära sig själv vad hon klarar och inte klarar och därefter själv kalibrerar sin egen llivssituation efter det. Men såklart ville hon inte bo isär, det är ju perfekt att ha kvar sin personliga assistent och bli skickad på retreat och däremellan curlad.
Låter förmodligen hårt… men frågan du måste ställa dig är om det sättet är synonymt med ett självständigt vuxenliv och om den roll som tilldelats dig är en roll som du är villig att fortsätta att axla?
Ouch!
Hon ser inte poängen med att få en diagnos… hon ser säkert själv att hon uppfyller en hel del boxar, hon är utbildad specialpedagog och vet en hel del runt Autismspektrat.
Jag får ställa in mig på att uppgradera från mockasin/toffel till den vandrarkängeman jag är, man curlar sämre i kängor. Jag curlar för övrigt inte så farligt längre, mer gör saker möjligt i form av terapi, naprapater och någon naturmedicinare i syfte att hjälpa henne vidare.
Jag har några nya vänner som jag träffar, börjat klättra, gör nya saker på jobbet. Kort sagt formar mitt liv så som jag vill ha det, om hon vill hänga med är det bra annars kommer vi skilja oss. Jag har sett detta ett tag och nu ser jag det tydligare än någonsin. Hon är kvar i sitt, jag är på väg. Hennes rädsla för förändring och för att öppna sig är starkare än kärleken till mig, svårt att tolka det på något annat sätt efter så lång tid.
@happyman, jag vet inte om den där gråtgubben indikerar att du missförstår mig
För vad jag menade och fortfarande menar är att hennes förändringobenägenhet kanske inte behöver betyda att hon inte älskar dig tillräckligt för att vilja förändras, utan att hon kanske inte kan förändra sig i den utsträckning du önskar. Helt enkelt för att detta är den hon är och det sätt som hon kan fungera på.
Vet inte om det blev klarare, eller om det ens behövdes något förtydligande
Då sa hon att två psykologer hon haft kontakt med under rehabiliteringen hade föreslagit just det oberoende av varandra. Högfungerande, högbegåvad ADHD var gissningen. Får se vad som kan ske runt det.
