Gnistan finns nog men hon har svårt att prioritera… depression är absolut en del av det, jag är mer inne på en kombination av NPF och att hon är pressad nu, utan att mena det så pressar jag ju henne.
Att träffa andra kommer inte att hjälpa upp det här, dessutom när skulle jag göra det?? Det får bli nästa tråd om jag kommer dit .
Det du beskriver är säkert en del av förklaringen, jag har känt mig avvisad och oattraktiv, men även att jag för henne är den som fixar, curlar, tar hand om, masserar etc… Jag är en care-taker nu inte hennes man. Inget bra recept för erotik precis.
Jag har några nära vänner varav flera kvinnliga och jag har faktiskt frågat rakt ut om dom objektivt tycker jag är attraktiv. Låter kanske töntigt men tillslut undrar man, tänk 10+ år av att de flesta försök, inviter, hotellvistelser och liksom allt jag kan om att skapa stämning slutar med ett mer eller mindre tydligt nej. Till slut tar det på en. Man tvivlar liksom på sig själv och till slut blir det antagligen självuppfyllande…
Frågade de tre jag har sådan kontakt med och dom sa väl det jag egentligen vet, jag är attraktiv. Välbehållen, vältränad, stark och sund. Alla lade till samma sak… men du ÄR så in i helvete tillmötesgående och respektfull att du kanske förlorar mot de där lite mer typiskt manliga männen. Fan. Såklart…
Får väl hitta en mer “spännande” och säker version av den jag är.
Jag funderade lite till…
Kan kombinationen av npf hos barn, stress på jobb (du skriver att hon är lärare och den miljön är om något stressande) och i den biologiska hemmiljön vara svaret på din frus ovilja? Kan det vara så att hon känner sig otillräcklig och oattraktiv? Du skriver att hon är vacker, och det är hon i dina ögon, men är hon det genom sina ögon?
Vad skulle hända om hon böt jobb? Blev någon/jobbade med något som hon brinner för? Finns det något?
Vad skulle hända om hon slutade ”curla” dottern? Jag menar verkligen inte att man inte ska stötta och curla sina barn, utan om just hon gjorde det och bara ägnade sig åt pojkarna?
Skulle familjen ab fallera mer eller skulle det kunna vara en väg ut? Om dottern har add och frun kanske också har det är kanske igenkänningsfaktorn ett hinder istället för en hjälp, ett stöd.
Du skriver att du är mer en careraker just nu, vad skulke behövas för att komma ur det, och ni båda kan komma ur detta som vinnare? Alltså inte en besviken och en som misslyckats?
Fanns en tid när hon på jobbet var lycklig och delade sin dag med dig?
Fanns en tid före diagnoser där familjen ab flöt under gemensamt ansvar där ni var jämlikar?
Många frågor jag ska tänka lite till
Såklart är det inte om jag är attraktiv eller inte som avgör, men efter alla år av att försöka, lära, terapi, testa och att hon bara bekräftar nej men det är inte något du gör eller inte gör… så hamnar man i det träsket (att tvivla på att man är attraktiv)
Jag blir inte arg men såklart besviken och tillslut frustrerad… det som är så in i helvete svårt är att inte kommunikationen varit direkt flytande… hur ska jag kunna veta vad som är fel eller saknas? Eller när jag prövar allt inte får mer än ett nej.
Det är lätt att hamna i introspektion och hitta felen hos sig själv, iallafall är jag funtad så.
Ex… fira en dag: teater, bra restaurang och hotellnatt. Fina upplevelser, bra samtal men sen inget. Inte en gång men många. Gav upp sånt och fått svaret att hon känt sig pressad men om uppvaktning blir press
Ork int förklara mer nu men självklart gör/är jag fel men hon säger att jag inte är jag och tar på sig problemet. Blir ju trixigt att lösa då.
Ja det var många frågor! Men bra sådana. Hon känner sig otillräcklig, absolut, troligen är det en kombination av att inte veta när något är bra nog och att acceptera det man inte kan ändra på. Det blir så mycket på hennes “lista” som hon inte egentligen kan lyckas med. Ett uns är även att hon t.ex. med vår dotter fortsätter göra precis likadant fast det inte fungerar. Samma mönster i många områden. Då blir det mycket motgångar.
Vi är flera som föreslagit att byta jobb, eller iallafall arbetsplats och kanske blir det så när sjukskrivningen är slut. Hon borde kunna hitta en roll som passar henne.
Om hon slutade curla… ja det vore intressant. Jag vet inte eftersom hon har så svårt att ändra ett beteende eller ens släppa in mig. Det går ibland dock och det brukar gå bra men för henne verkar det bara vara ett undantag. Nästa dag är det samma som vanligt (Japp, ADD-igt beteende… svårt att ändra, fast i vanor).
Pojkarna är rätt självgående och behöver just inget mer än uppmuntran och kärlek, lite rena kläder och en och annan påminnelse. Dom fixar att vara ensamma längre tider utan att huset brinner eller någon svälter.
Men jag ser vad du skriver, att vi kanske måste ändra så jag tar mer av min dotters behov och att hon släpper det, gjort så när hon varit sjuk etc och det brukar funka fint.
Mitt omvårdande ja… jag backar undan från det bit för bit och en del saker faller då men hon verkar inte tycka det är konstigt så det kanske bara är jag som måste backa… någon kallar mig “The enabler” tar den med mig. Men det ÄR svårt att se någon misslyckas, inte äta, ha väldigt ont i axlarna etc utan att göra något åt det. Fattar att det är som plåster på en cancersvulst, får helt enkelt göra mindre av det. Det är såklart en del av min personlighet men det går att ta fram nytt och undertrycka annat, såklart!
Kan inte minnas att hon mer än i undantagsfall varit glad efter jobbet, i början på en ny arbetsplats ja men sedan inte. Vi har aldrig riktigt varit jämlika och tagit lika ansvar. Inser det nu när jag ska svara. Men det har såklart fungerat bättre än nu, när barnen var mindre (14-16-18 idag, dotter i mitten). Då var hennes familj uthärdlig och jobbet något lättare. Att vi inte hade så mycket tid för varandra slog vi nog bort med förklaringen “småbarnsåren”. Sen just runt sex var det alltid jag som drog det men det var inte lika mycket nej då. Hon var mindre stressad och mådde bättre helt enkelt.
Såklart det är VI som har problemet, men bra påpekat. Jag är lite stukad så där och vet inte vad jag ska göra längre och har kanske inte samma glöd att försöka ens. Hon ÄR hörd men vill inte dela/prata… “Nej du gör inget fel” är det hon säger, lite svårt att jobba med.
Sett på lite material av Geoffrey Setiawan tidigare och en del saker som offermentaliteten känner jag igen mig i (INTE attraktivt ). Tycker Esther Perel har en del fantastiska poänger och Gary W. Lewandowski “stronger than you think” är fantastisk. Sen var även Emily Nagoski “Come as you are” väldigt lärorik. Läst massor, är ju lite så… trassel? Läs på, reflektera, applicera.
Hmm, jo, vi har couple friendly filmer att se på men hon tycker inte alls om det. Får köpa fler leksaker till henne det är det enda som funkat på det området. Går hos en sexolog också och det är spännande men jag tycker mest det handlar om hur hon ska hitta sin lust så här långt (och det är ju inte någon dum idé,)
Kollar samtalstekniken du föreslog. Använt NFC en hel del och det fungerar väl ok men mer verktyg är bättre!
Tog upp om det eventuellt kan finnas någon form av NPF hos henne själv… modigt va? Då sa hon att två psykologer hon haft kontakt med under rehabiliteringen hade föreslagit just det oberoende av varandra. Högfungerande, högbegåvad ADHD var gissningen. Får se vad som kan ske runt det.
Kommer testa att “separera på prov”, kollar av boendemöjligheter.
Gjort schema när jag ansvarar för vår dotter (att komma upp och iväg)
Har som mål att bara se framåt, inte vad som skett eller inte och skippa alla ev självgoda tankar som “men jag har ju gjort allt, nu får hon” etc.
Sätter även upp en tidsram för detta “sista försök” för mig själv
Verkligen modigt!
Bra plan för dig, er och dottern.
Snabbt agerat, kom ihåg att inte vara allt för snabb då dessa diagnoser behöver tid. Tid är det enda man har, det gäller bara att prioritera🥰
Bra gjort av dig…men för att återkoppla till föregående svar om att skynda långsamt för tid är det enda man har… så skulle jag vilja påstå att tid är det enda man har, enbart så länge som man har förmånen att få ha den…
Men tiden kan var ute inom närmsta minuten för oss alla och de 26 år du redan spenderat i den relationen är inget föraktligt antal år av ditt liv, som du alla redan har lagt ner.
Så skaffa dig ett boende och sätt en tidsram, hur lång den är väljer du såklart själv. Den kan sträcka sig över hela ditt resterande liv, om du vill eller är tillräckligt rädd för det ovana.
Men därifrån till att sätta någon ära i att inte ha bråttom utan hellre spendera ytterligare år av ditt liv för att försöka rodda med/i hennes eventuella neuropsykiatriska funktionsnedsättningar ser iaf jag som ett kors som är för tungt att bära. Den (enda) som ska både börja och fortsätta att rodda i allt sådant som rör henne, det är hon själv för hon är trots allt en vuxen människa med eget ansvar.
Att ni börjar leva som särbo kommer troligen visa sig vara det bästa som hänt din fru i slutändan.
Jag påminner lite om din fru. Intelligent, OCD, återkommande depressioner, aldrig jobbat mer än två år på samma jobb, kan inte passa tider, påläst, oförmögen att inrätta mig en längre tid, osv osv.
Nu hade mitt x och jag brutala kommunikationsproblem och där var jag som du - läste på, förstående in absurdum, respektfull, självutplånande, försökte allt, men nådde aldrig fram.
Jag var medberoende, kände mig familjär i en situation där jag prioriterades ner, krävde inget för egen del, osv. Kan hända att du,TS, behöver gräva i dig själv längre fram. Det är inte sunt att vara så självutplånande som du varit. Finns kanske förklaringar i hur du blev bemött som barn.
Hursom, separationen, så här i efterhand, ca 2.5 år senare - bästa som hänt mig!
Separationen katapulterade mig in i den största förändringen/utvecklingen någonsin i mitt liv. Lärdomar och insikter jag kommer bära med mig och ha nytta av resten av livet.
Att skynda långsamt med personer inom npf innebär såklart inte att det ska ta en evighet, eller hålla på i oändlighet. Däremot tar det längre tid för personer med npf att ”ta in och landa i” än för andra. Det vet du säkert redan då du skriver att ni får experthjälp🤩När jag skrev att tid är allt man har, är det ju så klart helt individuellt. TS skriver att han vill att det ska fungera, och då är tiden det man har att spela med liksom de andra åtgärder som TS har i sin plan.
Om nu frun ännu inte är ”återställd” (du skriver att hon jobbar 20%) är det viktigt att (om du vill att det ska fungera) det positiva väger över det negativa (i hennes hjärna) så att det kan bli en åtgärd i positiv riktning och inte ett fall som inte går att hejda.
Det är hennes ansvar, precis som Noomi skriver, men det går att hjälpa till så det inte blir pannkaka för alla.
Håller tummarna att du hittar boende och att ni får ordning på er/dig/frun/fam ab
Allmänt svar till flera. Det är så mycket tid och möda satsat i förhållandet och det finns en vilja hos oss båda att hitta tillbaka att det är naturligt att låta det ta ytterligare tid, hur länge beror på hur det utvecklar sig tänker jag.
Jag har haft svårt att orka då jag inte haft så mycket mer att komma med men nu testar jag att separera och följa schema för dottern.
Vi har inte flyttat isär, hon vill inte det. Däremot har vi varit isär mer. Jag hittade en retreat till henne där hon var 2v. Jag har varit iväg på jobbresa och stannat kvar en vecka. Jag tar fler sådana uppdrag nu. Det är iallafall en början. Jag tycker det gått ”bra”. Vad nu bra är? Inte längtat speciellt. Inte haft någon kommunikation alls under tiden isär.
Hon verkar liksom hyggligt nöjd med att jag finns, men på avstånd. Hon vill ha närhet ofta men har tappat sin lust. Inget sex alls längre. Hon säger att det inte har med mig att göra alls och att hon tycker jag är attraktiv på alla sätt. Men för mig blir det ett tomt uttalande, lite torrt akademiskt konstaterande från hennes sida.
Det jag märker hos mig själv är en stor öppenhet för nya relationer, satt bredvid en kvinna igår på flyget hem. Vi fick en så där magiskt bra kontakt direkt, pratade ända ut till taxistationen. Ångrar nu att vi inte bytte uppgifter med varandra.
Inte någon direkt flört men otrolig kontakt.
Nu är jag bra på att skapa kontakt men vid lite reflektion så måste jag nog erkänna att jag helt enkelt är väldigt öppen för det.
Kanske en helt annan sak och fråga egentligen men jag har alltid haft förmågan till kärlek till fler personer även om jag inte utövat eller ”gjort” något med det. Tänk om jag skulle det? Men just nu vet jag nog inte vad jag egentligen vill, är det inte lite orättvist att när man behöver kunna tänka som klarast är hjärnan som mest opålitlig (stress, stora känslor, en nypa existensiell oro…)
HON vill inte flytta isär? Vad vill hon då? Jag har läst igenom din tråd nu och förlåt men jag skulle aldrig klara av ditt liv. Även jag ”curlar” hela min familj. Men att leva utan sex?
Ett förhållande utan sex är inget förhållande. Spelar ingen roll hur mycket närhet man har även om det också är viktigt.
Varför är hon utmattad? Varför har hon värk i axlarna? Varför är du så försiktig i ditt bemötande av henne?
Säg bara ”jag älskar dig, jag vill älska med dig, jag vill leva med dig, men tyvärr så fungerar det här inte för mig”. Hon kanske behöver en rejäl spark i baken att hon faktiskt ser att du går. Hon vet vad du vill. Men hon är inte motiverad att ändra sig nu.
Det får bli nästa tråd om jag kommer dit 
.
