Oj oj vad jag känner igen mig mycket i det du skriver.
Jag lät min sambo bestämma allt. Allt ifrån inköp av möbler, renoveringar, semester osv. Men i slutändan var det jag som betala.
Försökte i flera år att hitta kompromisser. Försökte få med henne på parterapi i flera år. Sa många gånger att jag längre inte orkar mer. Att jag kommer lämna. Då kunde hon tvärvända och bli fruktansvärt kärleksfull och tacksam.
Men så fort man sänkte garden och slutade att vara på sin vakt så började maktbehovet ifrån hennes sida direkt. Hon skulle styra allt.man var tvungen att ha en orsak till minsta grej. Ringde en vän och fråga om man t.ex kunde hjälpa till med nåt projekt, bära virke eller vad som. Så skulle de finnas en anledning till varför just JAG var tvungen att hjälpa till.
Ville man bjuda hem vänner på middag så fick man ett nej. Ville man åka till vänner så blev det Nej. Jag fick inte ens styra ett barnkalas för våran son när han fyllde år. Detta för att hon tycker allt är så krångligt.
Jag har själv inte varit felfri under våra nästan 20 år ihop. Men misstag gör alla. Ingen är perfekt.
Men detta vardagliga. Att man blev bortstött, inget va bra nog va man än gjorde, att inte till slut kunna få bestämma någonting över sitt liv. Hennes familj hade fri tillgång till vårat hus. Kom och gick som de ville. Medans jag va tvungen å planera om t.ex min bror skulle komma å hälsa på.
Till slut orkade jag inte längre. Så jag valde att lämna i januari iår. Dock lyckades hon övertala mig då att vi går på parterapi, något som jag försökt med i flera flera år. Men väl där så var det som det gått för långt. Jag hade lixom gett upp. Jag orkade inte mer. Hon försökte få mig att stanna på alla sätt. Men jag kände att hon kommer inte förändra sig om hon inte på riktigt får en konsekvens av hennes beteende.
Jag flyttade ut i april. Och näst intill dagligen får jag meddelanden att jag valde att splittra en familj på ett knapptryck. Hon skriver att jag skiter i mina barn. Att jag är en egoist, att hon inte ens får chansen att visa att hon förändrat sig.
Men allt jag bett henne göra är att söka hjälp för sitt kontrollbehov och aggressiva beteende. Vilket är något hon lovat att göra i nästan 10 år. Men det sker inte. Nu säger hon att hon lovar att göra det om jag kommer tillbaka. Vilket är helt fel. Hon måste inse att det är för hennes egen skull och ingen annans.
Men att vara själv med våra barn har jag inget problem med alls. De är 4 å 6 år. Och jag kan nu leva ett fruktansvärt spontant och roligt liv med dem. Vi hittar på alla möjliga äventyr och allt känns så lätt när det bara är vi.
Självklart hade vi fina stunder som familj. Men tyvärr så kunde man aldrig göra något på mitt initiativ. Bara de föll henne i smaken. Men så fort något hamnade utanför hennes komfortzone, så blev det bråk. Och jag kände att barnen hindrades i sin utveckling pga att hon var såpass introvert.
Det svåra är att vara utan dem på halvtid. Jag avskyr fortfarande varenda minut. Men man får lita på det som vänner och forskning säger. Att man som vuxen och barn anpassar sig. Och att barn tar mer skada av återkommande konflikter än att föräldrarna väljer att separera. Jag hoppas du finner en lösning. Men som jag såg att nån mer skrev, så har hon inte förändrats på såpass lång tid, så kommer nog inget att ske.
Man har inte rätt att förändra på en person. Men den som person inte är villig för en förändring, har då heller ingen rätt till att kräva att man då ska stanna.