Hur kommer jag klara mig som man med två små barn? Erfarenheter?

Barn
1

Jag vill verkligen inte skiljas men har kommit till en plats då jag måste dra nån typ av linje i sanden. Min fru har problem med aggressioner och förväntningar i vårt äktenskap som jag ej klarar av att leva upp till och ej längre vill leva upp till (pga att när förväningarna inte uppfylls så leder det till sagda aggressioner).

Det handlar främst om materiella ting så som inköp av möbler, presenter, vilka renoveringar som skall ske i huset och när. Endast jag jobbar och betalar mat, räkningar och semestrar sedan flera år tillbaka. Hon har i nuläget ingen inkomst mer än barnbidrag men har en del sparat sen förr. Utöver det ger jag rimliga presenter men kanske ingen lyx. På vår 10-års dag för två månader sedan spenderade jag c:a 10000 sek på present, restaurang och hotell. Jag har köpt dyra telefoner och liknande men ibland ger jag nåt enklare för runt 1000 kr.

Jag upplever det som att min fru anser att jag är skyldig henne en massa materiella ting medan jag menar att jag har rätt att själv bestämma var pengarna gör mest nytta då det är jag som tjänar dom och jag redan försörjer hela familjen. Min plan har varit att använda pengar för renovering av vårt hus men vi har olika syn på vad som är viktigast även där. Jag kompromissar absolut och vi köper saker för hemmet som hon insisterar på men om jag inte vill gå med på vissa önskemål så leder det ändå till bråk.

Jag vill inte bli attackerad om jag inte köper en viss soffgrupp eller spenderar pengar på projekt X eller Y precis när hon vill. Kanske pga att påtryckningar har fungerat bra för henne tidigare har det lett till en osund dynamik mellan oss. Jag upplever det som väldigt intensiva aggressioner pga bagateller. Även i tidigare relationer har det ju förekommit bråk med inte med den intensitet som hon har, och pga bagateller. Jag tvivlar på om det faller inom gränsen för vad som kan anses normalt. Hon erkänner detta problem men det hjälper inte mig när det är återkommande. I stort sköter jag mig som familjefar och hon säger att hon anser att jag är en bra person i stort.

Så min egentliga undran är väl hur jag ska klara av att ha två små barn (1,5 och 3,5 år) varannan vecka om det olyckligtvis skulle gå så långt. Vi har redan dagis och det är jag som sköter morgonrutinen och lämnar och hämtar redan idag, och jag sover med den yngsta. Givetvis skulle det bli svårt med det praktiska ändå om jag blir helt själv varannan vecka men det jag är mest orolig för är det mentala. Hur kommer jag och barnen (och även hon) må? Jag har i stort sett inget socialt liv utanför vårt gemensamma idag. Finns det någon med erfarenhet? Hur svårt var det? Vad var det svåraste? Vad ska jag tänka på?

2 gillningar
2

Men hörru - stopp å belägg.
.
Va då ingen inkomst och HON KRÄVER !
.
Detta är INTE normalt enligt mitt huvud
.
Vete fan va man ska skriva mer ? ?

4 gillningar
3

En sak jag rekommenderar dig att göra är att tydligt sätta din gräns för henne, så att du är 100% på att hon förstår den. Det kan vara att berätta att du inte gillar hur hon beter sig och att detta ger dig stress och oro (t ex) och du har på allvar börjat fundera på separation.
Reagerar hon aggressivt kan du använda det mot henne som bevis “Ser du inte? Jag berättade att jag är på väg mot separation och du blir aggressiv. Förstår du inte att det inte är okej? Jag kan inte ha det så här. Det tär på mig” eller något i den stilen. Blir hon snarare orolig och ledsen över att du vill skiljas är det ett bättre tecken.
I vilket fall tycker jag att du ska nästan kräva familjerådgivning eller parterapi. De kanske kan hjälpa henne att förstå felet i hennes agerande.

Som svar på din fråga, jag vet inte hur bra du kommer kunna ta hand om era barn om du skulle bli själv. Men det verkar som att du har koll på det mesta. Resten kommer nog av sig själv. Det lär bli en väldig omställning för henne dock. Hon lär få upp ögonen och inse hur mycket du faktiskt gör.

1 gillning
6

Hej! Det låter ju inte alls som en bra grund för en ömsesidig relation! Du skriver ju väldigt lite om själva relationen, och det känns som att några grundläggande delar skulle behöva komma på plats först: dvs att ni är två vuxna som har ansvar för sin egen försörjning och omsorg om de barn man sätter till världen. Det låter väldigt svårt att börja diskutera andra vardagsfrågor som hushållsarbete, sköta barnen osv, för att inte tala om era känslor för varandra. Har hon aldrig haft jobb eller varför har hon inte återgått till jobb efter föräldraledigheten?

Mina barn var mycket äldre än dina, men det fanns andra utmaningar som gjorde att jag undrade om jag skulle klara det, både praktiskt och mentalt. Mitt bästa tips är nog att använda sig av det nätverk man faktiskt har, i vid bemärkelse, Jag tillät mig att vara ganska ego, och frågade alla om råd, för att just inte vara så ensam i beslut, avvägningar etc. För mig handlade utmaningarna främst om att sköta villan, byta värmepanna, välja ny bil, lånen osv. Jag pratade och frågade bordsgrannen på nåt kalas, mostrar, arbetskamrater osv. Ingen verkade ta illa upp över att jag ville ha deras råd, en del vänninor gick hem och frågade sin make och förmedlade tips. Och visst är de praktiska tipsen värdefulla men det var också ett stöd i det mentala, att jag inte kände mig så ensam i varje beslut. Och det tror jag kan vara överförbart på andra situationer.

Jag har också fått praktisk hjälp, och då måste man ibland vara tydlig och ställa en konkret fråga. Det tror jag kan vara bra med så små barn som dina. Redan vid skilsmässans början så pratade jag med mina föräldrar och med deras stöd kunde jag göra en slags plan. Skulle jag fortsätta satsa på nuvarande jobb eller ta ngt med färre resor? Skulle jag bo kvar eller skaffa ett mer lättskött boende? Man kan förenkla sitt liv massor, men jag är glad att jag först stämde av med mitt nätverk. Det slutade med att jag behöll både hus och jobb, och nu efter tre år så är fortfarande mamma ett väldigt stöd för att mitt vardagspussel ska funka. Och då är det lättare att också orka mentalt.

Mentalt är det ibland som nåt slags booth camp, men man utvecklas på vägen! Varje dag behöver inte vara perfekt. Ta de genvägar du tycker är rimliga för dig, med matlagning eller städning eller annat. Om det blir varannan vecka så har du en vecka där du kan ladda om, träna, gå ut och bara andas. Du kommer att klara det, om ni hamnar där.

2 gillningar
8

Kolla gärna med bvc om hur ni bäst lägger upp tiden för barnen. När de är så små så brukar en vecka vara alldeles för lång tid. Vi körde tre dagar som mest åt gången här på en 6åring och först för något år sedan varannan vecka när barnen själva ville ha det så.

1 gillning
9

Tack till alla som svarat och delat med sig av sina erfarenheter. Givetvis har vi nu distans i vår relation. Från min sida har det med sagda aggressioner att göra. Att distansiera sig är min försvarsmekanism. Det är jobbigt att gång på gång släppa in någon som sedan attackar utan att man ser någon rimlig orsak.

Det är ju fullt möjligt att hon känner sig oälskad men jag vet inte om jag kan hjälpa henne mer nu. Hon vill ha uppskattning i materialla ting, mer än vad jag är bekväm att ge med tanke på att jag redan står för alla utgifter. Vi har varit gifta i 10 år och jag har försörjt henne helt i 8 av de 10 åren. Om hon är arg av andra orsaker så som att jag stökat till eller brustit i ansvar vad gäller något då tar jag givetvis det och gör vad jag kan för att åtgärda. Det jag har svårt för är när hon använder ilska bara för att vi tycker olika och jag inte vill spendera. Hon måste ju anse att jag är skydlig henne allt det materiella som hon kräver, annars förstår jag inte beteendet. Det är som att jag tagit saker från henne som hon vill ha tilbaka, fastän det inte är det som har hänt.

Idag fyller hon år och kom precis in i rummet nu när jag skriver detta och skällde ut mig för att jag passerade henne på morgonen utan att säga grattis tidigare. Jag har precis varit och köpt kort och presentpåse för en tidigare inhandlad present nu på morgonen. Jag sa inte grattis för att jag är väldigt deprimerad över situationen och vi har stor distans. Hon sa också åt mig att förberedda skilsmässopapper. Något hon säger varje vecka men när jag tar steg i den riktningen och vi diskuterar det seriöst blir hon mer osäker. Jag upplever henne inte som känslomässigt helt vuxen.

Jag har tyvärr ingen lust att vara med på hennes förelsedag idag, vi ska vara hos hennes syster, men ska försöka hålla mig i bakgrunden. Tack för stödet alla som bryr sig om att svara en total främling. Nu måste jag motivera mig för att orka med jobbet.

3 gillningar
10

Jag håller helt med. Jag gör inga stora inköp som inte hon godkänner. Och definitivt inga beslut på egen hand vad gäller renovering. Vill jag någonting som hon inte vill så argumenterar jag för min sak och når en kompromiss.

Ett exempel är att jag håller på att renovera en uthyrningsdel till vårt hus. Jag ville göra ett moment som hon inte ville. Jag argumenterade för att det skulle vara rätt väg att gå. Hon ville att vi skulle köpa ett nytt kök till vår övervåning i förväg trots att vi renoveringsmässigt inte är redo att installera det. Vi kom då överens om att vi köper det nya köket genom att betala hälften var och att jag skulle få genomföra momentet i uthyrningsdelen som jag betalar själv.

Men i samband med att jag inte ville tala om vad jag avsåg att ge henne i födelsedagspresent pga att hon var orolig att presenten inte skulle vara bra nog så startades ett gräl där hon tvingade mig att i sista stund avboka hantverkaren i uthyrningsdelen (trots redan hyrd maskin) samt kräva att jag betalar 100% av köket, trots vår överenskommelse.

Jag skulle ju aldrig ha nånting att göra med en person som beter sig så här i vanliga fall men hon är ju min fru och mamma till barnen. Hon har i efterhand bett om ursäkt men det hjälper inte mig då det är en återkommande problematik och mitt förtroende nu börjar sina.

11

Jag vet inte om du ser det själv men när jag läser ditt sista inlägg tycker jag inte att hon verkar förtjäna dig. Nu är i och för sig detta din version men om den stämmer överens med verkligheten, vilket jag får anta, så skulle du satt stopp för hennes beteende för länge sedan. Risken är att hon inte kan ändras, eller att det kommer ta år innan det sker.
Ni kanske ska prova vara särbo ett tag? Det kan få henne på annat spår. Har du lyft fram det alternativet?

3 gillningar
13

Vad menar du? Hur då? Sakfrågorna och hennes aggressioner i samband med dom tär ju emotionellt på mig. Just nu klarar jag inte av att släppa in henne emotionellt igen. Jag är för besviken. Kanske med tiden.

1 gillning
14

Ja exakt, jag har föreslagit precis det att vi behöver en paus på olika platser. Hennes första fråga var om hon var fri att göra vad hon ville. Dvs dejta. Som första steg har jag föreslagit att hon reser bort en vecka, utan barnen.

16

Oj oj vad jag känner igen mig mycket i det du skriver.

Jag lät min sambo bestämma allt. Allt ifrån inköp av möbler, renoveringar, semester osv. Men i slutändan var det jag som betala.

Försökte i flera år att hitta kompromisser. Försökte få med henne på parterapi i flera år. Sa många gånger att jag längre inte orkar mer. Att jag kommer lämna. Då kunde hon tvärvända och bli fruktansvärt kärleksfull och tacksam.

Men så fort man sänkte garden och slutade att vara på sin vakt så började maktbehovet ifrån hennes sida direkt. Hon skulle styra allt.man var tvungen att ha en orsak till minsta grej. Ringde en vän och fråga om man t.ex kunde hjälpa till med nåt projekt, bära virke eller vad som. Så skulle de finnas en anledning till varför just JAG var tvungen att hjälpa till.

Ville man bjuda hem vänner på middag så fick man ett nej. Ville man åka till vänner så blev det Nej. Jag fick inte ens styra ett barnkalas för våran son när han fyllde år. Detta för att hon tycker allt är så krångligt.

Jag har själv inte varit felfri under våra nästan 20 år ihop. Men misstag gör alla. Ingen är perfekt.

Men detta vardagliga. Att man blev bortstött, inget va bra nog va man än gjorde, att inte till slut kunna få bestämma någonting över sitt liv. Hennes familj hade fri tillgång till vårat hus. Kom och gick som de ville. Medans jag va tvungen å planera om t.ex min bror skulle komma å hälsa på.

Till slut orkade jag inte längre. Så jag valde att lämna i januari iår. Dock lyckades hon övertala mig då att vi går på parterapi, något som jag försökt med i flera flera år. Men väl där så var det som det gått för långt. Jag hade lixom gett upp. Jag orkade inte mer. Hon försökte få mig att stanna på alla sätt. Men jag kände att hon kommer inte förändra sig om hon inte på riktigt får en konsekvens av hennes beteende.

Jag flyttade ut i april. Och näst intill dagligen får jag meddelanden att jag valde att splittra en familj på ett knapptryck. Hon skriver att jag skiter i mina barn. Att jag är en egoist, att hon inte ens får chansen att visa att hon förändrat sig.

Men allt jag bett henne göra är att söka hjälp för sitt kontrollbehov och aggressiva beteende. Vilket är något hon lovat att göra i nästan 10 år. Men det sker inte. Nu säger hon att hon lovar att göra det om jag kommer tillbaka. Vilket är helt fel. Hon måste inse att det är för hennes egen skull och ingen annans.

Men att vara själv med våra barn har jag inget problem med alls. De är 4 å 6 år. Och jag kan nu leva ett fruktansvärt spontant och roligt liv med dem. Vi hittar på alla möjliga äventyr och allt känns så lätt när det bara är vi.

Självklart hade vi fina stunder som familj. Men tyvärr så kunde man aldrig göra något på mitt initiativ. Bara de föll henne i smaken. Men så fort något hamnade utanför hennes komfortzone, så blev det bråk. Och jag kände att barnen hindrades i sin utveckling pga att hon var såpass introvert.

Det svåra är att vara utan dem på halvtid. Jag avskyr fortfarande varenda minut. Men man får lita på det som vänner och forskning säger. Att man som vuxen och barn anpassar sig. Och att barn tar mer skada av återkommande konflikter än att föräldrarna väljer att separera. Jag hoppas du finner en lösning. Men som jag såg att nån mer skrev, så har hon inte förändrats på såpass lång tid, så kommer nog inget att ske.

Man har inte rätt att förändra på en person. Men den som person inte är villig för en förändring, har då heller ingen rätt till att kräva att man då ska stanna.

8 gillningar
17

Tror hon vill skiljas men är för feg för att vara den som tar tag i det / står med rollen av lämnare inför alla andra. Så hon beter sig som ett as för att lämpa över det på dig att få nog och ta rollen som lämnare. Fult som fan. Säg till henne att ta beslutet att skiljas och stå för det, eller så blir det parterapi. Något säger mig att hon inte är speciellt sugen på att sitta och ha en tredje person med i det hela, hon vet nog att hon är snett på det.

2 gillningar
19

Nu förstår jag att du har att göra med en mycket svår person och att det verkar vara en jobbig situation för dig. Men när du ger konkreta exempel på hur det går till mellan er så tänker jag ändå att visst har du väl ändå en egen del i det hela. Du faller ju till föga? Att du avbokar en planerad och mellan er överenskommen renovering med förlust för att hon blir arg över en present tyder ju antingen på att du är såpass nedtryckt att du nu helt saknar förmåga att stå upp för dig själv, eller att du också är en del av det osunda, för en utomstående känns det liksom givet att du skulle ha vägrat i sten och inte ens brytt dig om vad hon sa i det läget.

Hursomhelst så tycker jag verkligen det låter som att ni i första hand behöver hjälp med parrådgivning. Mycket möjligt att det inte går att rädda eller att det är försent för dig med tanke på det som varit, men ni har ju små barn och en bodelning ni kommer att behöva samarbeta om, det kommer krävas mycket samarbete mellan er i många år vare sig ni går isär eller inte och jag tycker det verkar uppenbart att ni behöver rejält med hjälp hur ni ska kunna förhålla er till varandra i det.

3 gillningar
21

Väldigt intressant inlägg. Jag kan absolut inte säga att hon bestämmer allt. Jag tycker att vi kompromissar oss fram. Och jag säger ju ofta nej trots det obehag det ger. Jag har sagt nej till ett eller två tidigare kök trots att det innebar väldligt stora bråk bara för att jag stod på mig. Men kontrollbehovet och aggressionerna om hon inte får sin vilja igenom är desamma. Skulle kunna skriva så mkt mer men är på jobbet. Stort tack för ditt svar. Stor igenkänning.

22

Ja jag funderde på att stå på mig men det kändes inte praktiskt möjligt. Hantverkaren är även vår granne och hon var tydlig med att han inte skulle bli insläppt av henne. Jag skulle vara borta den dagen då det skulle ske så det låg utanför min kontroll, och även om jag skulle varit hemma så skulle väl ett offentligt bråk omöjliggjort hans uppgift. Jag upplevde att jag inte hade något större val.

23

Men du har ju definitivt ett val att betala för det där köket hon ville ha. Vilket du verkligen, verkligen, verkligen borde låta bli att göra.

24

Man kan läsa ditt första inlägg med olika ”glasögon”, en del har läst det m försörjarens glasögon, dvs tjänar man inget så har man ingen talan.

Jag läste det mer utifrån att ni har en relation med gemensamt ansvar, dvs om er ”överenskommelse” är att hon är hemma med barnen och du drar in stålarna, så måste ni ju ändå båda vara med och tycka om hur de ska spenderas.

Har ni aldrig pratat om era förväntningar på varandra, hur relationen bör vara för att det ska fungera? Det är ju självklart att man har förväntningar på varandra i en relation och att man blir besviken/ledsen/arg om de inte infrias. Förväntningar måste dock vara överenskomna, typ anses rimliga/acceptabla av båda parter.

Ekonomi, en ständig källa till problem om man inte delar värderingar.

Jag håller inte med, ni måste ha en överenskommelse som funkar för båda. Om överenskommelsen är att hon sköter hemmet och du lönearbetar, så måste hon ju ändå få vara med o ”tycka” då hon möjliggör ditt arbetande.

Lever man på en lön och barnbidrag, så kan jag tycka att det är extravagant att fira för 10 000kr, i min värld är det inte storleken på summan som visar hur stor tanken är.
Däremot behöver ni naturligtvis ägna tid åt varandra och faktiska ta hand om er relation, jag vet inte hur bra ni är på det? Det låter mest som ni gnabbas och inte alls uppskattar varandra i vardagen. För livet är ju faktiskt mest vardag.

Ovanstående skrev jag innan jag sett fler inlägg från trådstartaren….
Här verkar vi ha att göra med helt andra problem än de jag först trodde.
Har vi nu en bakåtsträvande osjälvständig kvinna som inte vill lönearbeta? Hon verkar inte vara barnledig från något arbete som hon avser gå tillbaka till. Hon vill bli försörjd och gärna bortskämd, ev signalera social status genom materiella ting osv och blir sur när inte förväntningarna infrias.

Då har ni ju helt andra problem.

Hade du inte koll på dessa väldigt basala värderingarna innan ni flyttade ihop och skaffade två barn? Har hon ändrats över tid? Har ni pratat om detta, lite som andra inlägg skriver ovan, ev familjerådgivning osv?

Det låter inte som hon är direkt ödmjuk i sin ståndpunkt medan du låter som en ganska hygglig kille, men det är klart nu läser vi detta ur ditt perspektiv är och har inte hennes version alls.

Om det går så långt som skilsmässa, så kommer du säkerligen att fixa det utmärkt. Sorgligt är det det dock att inte detta framkommit INNAN ni hunnit skaffa familj. Risken är väl att ni kommer att genomgå en ganska bitter skilsmässa där du anser att era tillgångar är dina och då ska hon ha hälften plus att hon blir bitter över att hennes levnadsnivå kommer att sjunka betydligt osv och hon ska behöva arbeta och försörja sig själv….

Jag har så otroligt svårt att förstå den här typen av kvinnor.

4 gillningar
25

Ja absolut, där stod jag på mig och vi betalade 50/50 enligt vår överenskommelse. Men hon tyckte det ändå var orättvist mot henne att jag även inkluderade transportkostnaden i totalsumman.

2 gillningar
26

Stort tack för ditt svar och perspektiv. Det finns naturligtvis så många detaljer och aspekter som är omöjliga att återge på en gång. Vi var väldigt nära att skiljas innan vårt första barn men jag tror vi båda såg det som vår chans att överhuvudtaget få barn. Jag har dåliga spermier som krävde att hon gjorde IVF och jag ville inte ta med mig det problemet till en ny relation. Sen fick vi vårt andra naturligt och oplanerat. (Eftersom vi trodde att vi inte kunde få barn naturligt) Jag håller helt med att jag inte har fullt bestämmande bara för att jag är den som tjänar pengarna men det jag inte accepterar är att ett nej inte respekteras. Hon säger också att hon har för avsikt att jobba men efter en dryg månad med båda barnen på dagis har jag inte sett henne ta ett förberedande steg i den riktningen än. Tvärtom använder hon nu sina sparade pengar och tid till olika behandlingar. Hon planerar att göra botox osv. Jag har också svårt att förstå den här typen av kvinnor. Jag bekräftar hennes utseende ofta. Kanske har hon förväntningar på mig och livet i samband med det. Har hon även bra sidor? Absolut.

1 gillning
27

Bara lite nyfiken. Har ni det jämställt hemma? Ser du din frus roll i familjen som lika viktig som din? Uppskattar du henne? Hur mycket gör du hemma (markservice) och tid med barnen? Har ni ett socialt liv? Undrar bara varför du tror att pengarna du arbetar för bara är dina? Har ni en budget?
Det är inte roligt att känna sig inte uppskattad, ……… är hon bara städare, barnvakt, matlagerska, tvätterska…………

2 gillningar