Hur vill du att dit liv ska se ut för att du ska må bra? Du verkar inte må bra alls nu, och hur länge orkar du hålla ihop? Du drar hela lasset för allt i familjen (utifrån din historia).
Du har inget socialt liv, även om det fanns, när skulle du hinna?
Sätt dig och skriv en punktlista med vad som är bra och vad som är dåligt i ditt liv idag. Och gör samma med hur det skulle vara att leva separerad.
Frågor som spontant dyker upp: varför sköter du morgonrutiner såsom hämtning och lämning?
Om mamman till barnen inte jobbar?
All renovering, gör du den själv eller bidrar din partner?
Vad beror det på att hon inte jobbar?
Varför förvöntar hon sig lyxprylar!!??
Hur länge orkar du?
Älskar ni varandra, finns samhörigheten utöver föräldraskapet?
När man läser din text ringer varningsklockorna för att du blir totalt utnyttjad!!
Dessutom - barnbidraget är till BÅDA föräldrarna, oavsett om det landar på mamans konto. Så det är INTE hennes ega inkomst!!
Du behöver även du tänka på dig och din frantid, hur den ska se ut. Barnen påverkas av hennes utbrott och gräl.
Socialt liv går att ordna, även om det kan ta tid. Att vara tillsammans i en relation som påverkar hala livet negativt för att inte bli ensam kostar på, livet går inte i repris…
Jag tycker inte pengarna bara är mina men att jag ska ha rätt att säga nej utan att det skall leda till aggression. Jag upplever det defintivt som att hon har mer fritid än mig. Men det är hon som städar och gör det mesta av maten, fixar oftast mest tvätt, men jag fixar morgonrutinen med barnen helt själv, handlar oftast, lämnar och hämtar på dagis samt umgås med barnen på kvällarna tills kl 8. då vi nattar varsitt barn. Efter det jobbar jag ibland på kvällen för att hinna med mina arbetsuppgifter. Jag upplever mitt totala ansvar som stressigare, men mitt jobb är ju mestadels framför skärmen medan hon gör mer fysiskt hushållsarbete. Fysiska saker som renovering eller städning gör jag oftast endast på helger.
Jag drar absolut inte hela lasset. Hon håller koll på allt som barnen behöver, kläder mm. Inköp till dom. Jag betalar naturligtvis. Hon klipper naglar på barnen. Det tycker jag är jättesvårt. Hon städar flitigt. Men hon har även tid att ligga på soffan mitt på dagen och kolla på youtube vilket inte jag har. (Om man bortser från detta fusket när jag skriver här just nu när jag egentligen borde jobba.)
Hon pratar ofta om Luis Vitton väska (stor suck). Det är en sak om det nämns som hennes stora dröm med glimten i ögat men det är en annan sak när hon tydligt visar att hon är genuint besviken att detta inte händer henne. Det är en värdering som jag inte delar. Jag vill inte lägga 25000 på en väska.
Min fru har hjälpt till i tidigare renovering men nu gör jag den och jag är väl ganska långsam på sådana saker tyvärr, men hon har på vårt nya hus fixat massor i gården. Hon har haft tid att göra det dock under sommaren när jag suttit inomhus med hemmakontor. När hon ber om hjälp i gården så gör jag det.
Jag sköter lämningen delvis för att hon inte är vaken i tid och delvis för att jag kan hantera det och jag tänker att det ger mig en massa pluspoäng, men totalt sett som sagt så har jag inte mycket tid över annat än timmarna efter alla lagt sig.
Det är fullt möjligt. Vi är mycket äldre än när vi träffades. Det är inte det viktigaste längre. Det jag begär är en rimlig nivå av respekt. Att aggressionerna skall upphöra. Där känner jag att jag nått min gräns. Just nu har jag ingen som helst lust att försöka få henne mer attraherad av mig. Däremot vill jag gärna rädda min familj för barnens skull.
I min värld skaffar man väl arbete innan barnen börjar på förskola… det är väl anledningen för dem att börja där…. Men visst, om inte det man gjort det så är det väl hög tid när man väl fått plats….
Jag tillhör uppenbarligen en helt annan generation och personlighet.
Dessutom med ett annat självförtroende låter det som.
Louis Vuitton väska - inte heller min last, onödigt och helt j-kla ointressant, inte ens snygga….
Att en person som inte arbetar utanför hemmet, gör det mesta i hemmet är ju inte så konstigt, det behöver inte innebära att det är ojämställt, förutom att hela ”setupen” är just det, ojämställd menar jag, men det verkar hon ju ha valt lika mycket som du eftersom hon inte har sökt något arbete.
Pratar ni ordentligt med varandra, har ni kul? Det låter ganska trist i er relation? Att ha kul, innebär inte att man måste bränna pengar.
Ah du frågade varför hon förväntar sig lyx. Jag svarade fel. Jag tror vi har olika värderingar om hur livet skall levas. Hon menar att man lever nu och man vet inte vad som kommer hända imorgon. Hon berättar flera gånger en historisa om hennes mormor som aldrig tog fram de fina glasen ur poslinsskåpet och sen när hon dog var ingen intresserad av att ens få dem eftersom de hade sån gammaldags stil. Sens moral, spendera och lev livet medan vi kan. Mina värderingar är att leva under våra tillgångar. Investera idag för att få det bättre imorgon. Renvera lägenhetsdel och hyr ut. Osv.
Jag tror ni måste börja om. Prata ut.
Hur vill ni ha det i er relation. Älskar ni varandra? Vill ni vara en familj?
Ni har kämpat med IVF, det tar på er båda.
Ni får ju faktiskt skärpa er båda två. Nu har ni en fin liten familj. TA VARA PÅ DET.
Att spela skilsmässokortet är inte bra, slänga ur er att skriva på och bråka om idiotiska materiella saker. Klart att ni båda måste bestämma. Hon får se till att skaffa sig ett jobb. Det är stressande att vara ensamförsörjare, det är ingen roll att avundas att man vet att man måste dra rum varje månad. Att vara hemma och inte bli uppskattad är inte heller en roll att avundas.
Ni måste MÖTAS. Ni måste prata.
Louis Vuitton och Botox, vad är det för j-kla prioriteringar, skärpning på det också. Och att arbeta varje ledig stund, vem tror du står ut med en sådan man? Du gör det säkert för att ni ska få det bra, men det är också jäkligt trist. Kanske gör du det också som flykt? Då slipper du ju prata, konfronteras osv osv. Ni har ju aggressioner båda två förmodligen.
Ska ni inte ta och gå till familjerådgivning? Det är faktiskt bra. Innan ni helt kört i diket.
Hej det är väldigt rimliga saker du skriver. Får se om hon kan tänka sig familjerådgivning. Hon är i nuläget missnöjd med allting, gissningsvis ligger det bakom mycket av hennes dåliga beteende. Hon är missnöjd med vårt hus (som kostade nästan 4m), hon är missnöjd med orten vi bor på, trots att vi har fina grannar och bara fem mil till en storstad. Vi flyttade ifrån en annan stad för att jag fick ett bättre betalt jobb och efter ett tag ville hon att vi flyttar tillbaka, trots att vi bara har mitt jobb som jag inte kommer kunna hitta ett lika bra betalt alternativ till. Nu har dock även hennes systers familj flyttat till ett hus i närheten så det kanske inte är lika viktigt längre.
Kanske hon är jättesniken och vill leva gott på mannens pengar och är arg när han inte fogar sig
Kanske han i hennes ögon bara jobbar och är tråkig och inte ger henne den tid tillsammans hon vill ha
Kanske hon vill skiljas men är för feg för att ta ansvaret för ett sånt beslut
Kanske det är dålig ansvarsfördelning/jämställdhet i relationen
Kanske hon tappat attraktionen och är sugen på andra karlar och är sur för att hon måste dras med den hon har
Kanske är det något helt annat
Vad det ändå i grund och botten landar i är att du mår så jäkla dåligt att du knappt står ut. Du vantrivs. Hon verkar inte heller njuta av situationen. Men du kan bara styra över dig själv. Spelar ingen roll vad orsaken är, lider du så lider du. Är du tydlig med det och att det måste till förändring men hon skiter i det, ja då väljer hon att alternativet där du lider är att föredra före vad det innebär att ändra på det. Och va fanken är det för partner. Anledningen spelar mindre roll, följden är ju densamma. Det är upp till dig att välja att stanna eller gå, och du väljer själv vad som leder till vilket av det som det blir. Vad jag kan utläsa så hade du nog klarat dig bättre med barnen än vad hon hade gjort. Du drar in inkomst, väcker och lämnar, och renoverar, städar, och fixar där tid finns till sånt. Delar ni på er måste hon göra detsamma själv.
Jag tycker det låter som att ni är helt okompatibla. Ni vill inte samma saker. Och ni är inte snälla mot varandra (eller iaf inte hon mot dig). Detta är alldeles tillräckliga skäl att separera.
Jag är övertygad om att du kommer att klara barnen fint.
Tack för stödet. Jag tror också att jag kommer att klara barnen men jag vet inte hur jag kommer att klara ensamheten. Eller hur barnen kommer att må av att vara ensamma med mig och henne växelvis i två trånga lägenheter eller vad det kan bli istället för vårt hus som vi bor i nu.
I bilen på väg till hennes syster för att fira hennes födelsedag ikväll tog hon upp att hon jobbat mer än två år av de tio vi varit gifta. Jag skrev i ett tidigare inlägg "Vi har varit gifta i 10 år och jag har försörjt henne helt i 8 av de 10 åren. " Det är helt sant att hon haft jobb under längre tid än så men det var inga heltidsjobb och det jag skrev stämmer enligt vad jag kan minnas eftersom hon endast hjälpte till att betala räkningar och gemensamma utgifter, motvilligt, under hennes heltidsjobb som i mitt minne varade i c:a två år.
Tyvärr innebär det faktum att hon kommenterade detta att hon via någon enhet där jag varit inloggad har hittat till denna tråden och läst vad jag skrivit. Jag kan tycka att det hör till heder att avstå eftersom det inte är ämnat för henne som mottagare. Jag vill i alla fall vara tydlig med att det är mot min önskan om även detta skulle bli läst.
Inte vaken i tid!? Låter helt vansinnigt. Din fru kan sova på dagen om hon är trött. Hon får väl anpassa sig och ställa väckarklockan. Har hon jobbat någon gång, isåf, var hon inte vaken i tid då heller. Du säger pluspoäng, finns inga sådana här, bara egoistiska sådana, att hon ska ha sovmorgon!? Varför!?
Hon var vaken i tid när hon jobbade. Men jag körde henne fram och tillbaka i rusningstrafik före och efter mitt eget jobb.Jag minns det som en slitsam tid då jag fick spendera mycket tid i bilköer. Det var inte en vettig lösning nu i efterhand när jag tänker på det.
Barn klarar mer än du och många tror på att leva med mindre yta. Tänk mer på att de flesta vill ha en personlig integritet och då skulle man kunna sätta tex draperi mellan sängarna för att känna att denna ytan är min egna. Tänk på hur en sjukhussal är uppbyggd. När jag själv var mindre så delade jag rum och hade en egen säng och sängbord och litet skrivbord. Lego hade jag under sängen som var enbart mitt så man behöver inte egna rum.
Först, för att svara på din fråga, jag tycker det låter som du skulle klara dig och barnen alldeles utmärkt. Och angående ensamhet har du fullt upp med med både praktiskt och emotionellt när de är hos dig och andra dagar då du kan umgås med vänner, träna och utveckla dina intresssen.
Men det låter ändå som att du gärna vill rädda ert förhållande och då föreslår jag följande.
Familjeterapi ( och där är ju din misstanke att hon läst din tråd en naturlig ingång).
Ni går bägge i enskild terapi
Hon börjar jobba och ni får en mer jämlik ekonomi med kanske en individuell del för ev väskinköp eller vad var och en önskar sig
Har gått ett år sedan jag skrev här. Nu har jag skickat in skillsmässopapper. Det var ett jättesvårt beslut och jag har t.o.m. lämnat dörren på glänt även om jag inte har mycket hopp. Jag upplevde min frus beteende som svängigt, respektlöst, gränslöst, omoget under alla år men hade aldrig någon etikett på det. I slutet av förra året börjadde jag titta på youtube videor om narcissism och allting stämde. Det är givetvis ett brett begrepp men ingenting hade tidigare förklarat min relation så tydligt. Efter att jag började se min frus beteende i detta perspektiv blev det svårare och svårare att ständigt “börja om”. Onödiga bråk från ingenstans följt av en period av försoning och närhet var en evig cykel. Bråken var så utmattande att man alltid tog den utsträckta handen om att bli vänner och nära igen. Men cykeln i sig var enormt destruktiv.
Det senaste året har jag haft mycket starka stress symptom och varit sjukskriven i perioder för första gången i mitt liv. Jag känner mig mycket starkare efter att jag äntligen gjorde något och skickade in papperen. Det svåraste är hur det ska gå för våra barn på 2 och 4. Annars har jag en känsla av hopp för mitt eget liv. Jag längtar inte efter att träffa någon ny, jag längtar efter att få vara mig själv, bestämma över mig själv, bara umgås med människor som klarar av det grundläggande kravet att visa respekt för andra. Detta har varit mitt livs lektion. Jag längtar själv att bli en bättre människa. Jag vet vad jag inte vill ha och vad jag själv inte vill vara efter denna erfarenhet.
Jag tycker att det låter mycket sunt! Skapa en stabil och trivsam vardag för dig och barnen, och låt det ta sin tid. Säkert kommer det att komma ny kärlek in i ditt liv, lite längre fram. För mig tog det några år, och nu när jag är där så är jag väldigt tacksam att jag först prioriterade mig själv och barnen. Att jag har landat och bearbetat en hel del av det som varit har varit avgörande för att den nya relationen ska funka. Nu är du på väg framåt! Det kommer att bli bra!
