Vi träffades väldigt unga. Han var bortgift med en släkting i sitt hemland. Trots detta inledde vi en relation som avslutades när det blev dags att ta hit frun. Hon hann inte vara här mer än någon vecka innan skilsmässan var ett faktum och han sökte upp mig igen. Det var tufft, jag hade svårt att förstå och acceptera det han gjort men på något vis blev det ändå vi till slut. Jag förlät honom för det som hänt och vi gifte oss, skaffade två barn och sedan var det dags för mig att bli lämnad abrupt. Samma historia upprepade sig 20 år senare.
Egentligen har vi haft det väldigt upp och ner under relationens gång. De senaste åren har han dragit sig undan väldigt mycket. Under årens lopp betett sig ganska omoget, vägrat ta tag i saker och ting och bara kört ett eget race. Vid varje konflikt har vi inte löst någonting på riktigt då han vägrat prata. Det var sena utekvällar, klagomål på att barnen hörde av sig till honom när han var ute. Fokus på hans karriär, en högre lön. Till saken hör också att han hade ett skitjobb när vi träffades. Jag pushade honom att utbilda sig och försörjde honom.
Under äktenskapet var det en extremt skev ansvarsfördelning och jag fick ont i kroppen av att vara ensam med barnen. Senaste åren körde han hårt med att bryta ner mig mentalt, anklagade mig för att jag sökte konflikt så fort jag sa något. Utbrott på mig och barnen som var helt oprovocerade. När anhöriga bevittnade ett av hans utbrott blev jag less. Han behövde söka hjälp för sitt beteende. Han vägrade bestämt. Insåg inte att han behövde be barnen om ursäkt. Det gick så långt att jag sa att jag bokat in terapi för mig själv eftersom jag inte visste hur jag skulle hantera honom.
Till slut satt vi där hos terapeuten och han ljög mig rakt i ansiktet att han älskade mig 3 månader innan helvetet brakade loss. En konferens, hemkomst och han var helt borta mentalt. Ignorerade mig. Han höll stenhårt i mobilen, låste in sig på toan. Började raka hela kroppen… alla tecken på att han hade någon annan fanns där. Jag drog ur honom att han inte visste om han älskade mig? Min värld brakade samman. Han vägrade sedan kommunicera med mig trots att jag desperat sökte tröst och förståelse. Han försäkrade mig om att han ville hitta tillbaka till den där förälskelsen han känt i början… Tre veckor senare deklarerade han i ett sms att han inte ville ha en kärleksrelation med mig. Pang. Då var det slut då?
Jag tog mig samman, fattade beslut om att vi skulle skilja oss, jag var inte intresserad av att bli lämnad i ett ovisst tillstånd och utsätta barnen för detta mer än nödvändigt. Förnekade att det fanns någon annan samtidigt som han i princip bodde på jobbet. Jag grävde fram sms i hans telefon när han lämnat den obevakad en kort stund. Och visst fanns det någon där. En upptagen kvinna dessutom luskade jag fram. Konfronterade honom, blev anklagad för att jag snokat. Anklagad för att jag inte visste hur man pratade med så kallade vänner, det var en jargong. Jag var knäpp, jag hittade på. Skickade bild på smsen till hans familj. De var knäpptysta… tyckte de skulle veta den riktiga anledningen till skilsmässan. Han hade målat upp mig som en otrevlig människa och att han inte klarade att bo med mig. Hur ska man vara trevlig när man är ensam ansvarig för allt i ett hushåll? När man haft svåra smärtor, varit ensam när han varit ute i tid och otid.
Tiden tillsammans efter detta var sedan en ren och skär tortyr. Han visade ingen som helst empati för varken mig eller barnen. Han var så kall. Jag började gå i terapi och insåg att jag sannolikt levt med en narcissist. Det var verkligen en hemsk insikt att sättet han behandlat mig och barnen på var psykisk misshandel. Nu har det gått 5 månader sedan jag flyttade ut, 9 månader sedan vi inledde denna process. Han har varit totalt gränslös under denna övergång, smsade mig tidigt en morgon om en akut kris. Han kunde inte vabba. Han hade en föreställning om att vi skulle bli goda vänner efter uppbrottet, detta berättade han för våra barn. Jag var tydlig redan från början att jag inte var intresserad av vänskap överhuvudtaget. Jag valde även att byta kommun för att undvika att bli hans backup och undvika att se honom med nya kvinnor.
Så då är vi här idag. Jag har upplevt att han inte sköter barnens hygien. Han är inte en aktiv förälder. Detta har jag kommunicerat till honom och förslagit att vi kan söka hjälp hos familjerätten eftersom samarbetet inte fungerar. Åter igen är han så fruktansvärt dålig på att kommunicera. Han vill inte besvara mina mejl. Nej, där ser man vilket jävla misslyckande han är. Såklart han inte vill bemöta det? Hela tiden har han haft ambition att få en bättre tjänst, därför han jobbade ihjäl sig på sommaren. Han fick inte den tjänst han satsat så hårt på. Han berättar också att han går i terapi, att en utredning inte visar något avvikande. Svarade bara att då han själv är i branschen så vet han exakt hur poängen räknas ihop i en sådan utredning. Han har gaslightat mig, ljugit om kontakt med andra kvinnor också samt förminskat och brutit ner mig oavsett om ett test visar att han är normal. Han tycker egentligen inte han varit otrogen… men jag har grävt fram en till kvinna som han pratat med i flera år på snapchat utan att nämna det för mig. Också hon upptagen… blir så illamående bara av att tänka på det. Och nu till saken; nu vill han prata mellan fyra ögon. Vad fan i helvete säger jag bara? Jag tackade nej till samtal, jag önskar allt i skrift via mejl. Är det någon som varit med om detta? Jag är rädd för honom efter det lidande han orsakat mig och barnen. Han är så gränslös i sitt sätt att vara, vill gå på museum för barnens skull. Nej, jag fick deklarera att jag är svårt traumatiserad. Han har utsatt mig för psykisk misshandel fick jag upprepa. Han tar liksom inte till sig detta… jag är helt slutkörd över att han inte respekterat de gränser jag vill ha… hjälp…
