@Leaf
.
.
En härlig story du berättat denna gång
1 gillning
@Leaf Jag blir alldeles tårögd. Mitt i prick, risk för fysiskt våld är min största rädsla i allt. Jag dokumenterar allt och är öppen och ärlig med att jag inte drar mig för att socanmäla honom om barnen visar tecken på någon form av misskötsel. Jag accepterar att hans tankesätt inte är logiskt. Precis som du berättar om saker som varit gemensamma har även mitt ex tagit för givet att jag ska fortsätta ta ansvar för presenter till barnen. I somras fick inte sonen någon födelsedagspresent. Jag väntade in i det sista innan jag frågade för sonens skull vad han hade köpt. Nej, det hade ju jag alltid fixat så varför skulle han göra det själv? Helt otroligt hur egoistisk en människa kan vara? En 6-åring förstår ju inte att pappa är dum i huvudet till den grad att han köper en present?
Det första året gjorde jag som jag alltid gjort; jag ursäktade pappan inför barnen. Sade att han kanske varit väldigt upptagen, att han jobbat så mycket, att han inte hunnit. Jag hade alltid en liten röst i huvudet som sade åt mig att inte tala illa om pappan inför barnen. Sedan kom jag på att det fanns något mittemellan där. Jag måste inte hitta på ursäkter för honom, utan det var hans eget jäkla jobb! Så när barnen undrade varför pappa inte kom med en present, då sade jag “Jag vet faktiskt inte. Du måste nog fråga pappa om det.”
Samma sak med allt pappan gjorde eller missade att göra. Jag sade att jag inte visste varför han gjort si eller så och att de fick fråga honom själv.
Det värsta är tyvärr att det aldrig tar slut. Man blir aldrig riktigt av med människan, när man har barn tillsammans. Ett år kom han med 15 julklappar till den yngsta och 1 var åt de äldre. Det var för att hon var mycket trevligare än de andra, sade han. Ett annat år kom han med en kasse julklappar “Åt de snälla barnen!” sade han och skrattade gott. Vi tog det som ett dåligt skämt, för vid det laget hade alla barn blivit tillräckligt gamla för att veta hur han var. När han åkt packade vi ur kassen, och där var julklappar åt 3 av barnen. De som inte fick några julklappar ältade det i flera månader efteråt, så han fick precis den reaktion han ville ha.
@Leaf 
så gör jag nu med. När dottern på 11 år frågade mig om pappa varit otrogen. Han hade ju inte betett sig som innan under sommaren. Han var på jobbet hela tiden… inte kunde han jobba så mycket? Jag svarade - Det får du ta upp med din pappa. Jag kan inte svara på det. Usch, det är som ett dåligt avsnitt av Jerry Springer.
2 gillningar
Nope. I levande livet har jag faktiskt träffat på 2 som varit värre. Där har mitt ex ingen chans.
Men ja, nu kan jag se att han är en jubelidiot. Tyvärr var jag för ung och blåögd när vi träffades, så jag var lätt att övertyga om att han var en ovanligt förträfflig man. De flesta av hans ovanor skyllde jag på att han var just en man. Män är sådana. Det vet väl alla? Just så korkad kan man bli när man hamnat i ett sådant förhållande.
3 gillningar
Men du kan sätta gränser! Håll dig så långt borta från honom som du kan! Överlämning via skola/fritids. Kontakt enbart om barnen och enbart bara via mejl, och du kan till och med starta upp en speciell e-postadress för ändamålet så slipper du överraskas av trista mejl från X bland dina roligare mejl. Spara alla mejl. Svara alltid tråkigt, sakligt, fakta, utan känslor. Metoden kallas “gray rock” och är väldigt effektiv när en bemöter narcissister. Det är sannolikt att han kommer försöka få en reaktion från dig, och det är frestande att gå i försvar eller försöka förklara - låt bli! Det kommer bara leda till ännu fler mejl och kontaktförsök.
Självklart ingen gemensam semester. Satsa på dig och barnen istället, åk på er semester där det blir roligt, trevligt och ni skapar nya lyckliga minnen, du och barnen!
Låt honom sköta sin del av barntiden på egen hand (även om du har åsikter om hur och vad han gör). Orosanmäl om han inte sköter barnen bra, självklart. Men ställ inte upp och hjälp honom! Inte med födelsedagspresenter, inte med julklappar, inte med att medla för att deras relation ska bli bra - det är hans eget ansvar som förälder.
3 gillningar
@Caro du har helt rätt. Det är inte mitt ansvar att bära upp, försvara och rädda hans föräldrar skap. Men… det är så svårt. För jag har funnits där som en buffert under alla år. Han har tyckt jag varit mesig när jag tyckt att man måste vara snäll mot sina barn. Världen är en grym plats och att ha snälla och trygga föräldrar är viktigt i livet. Visst ska man tillrättavisa, men man behöver inte skrika på dem. Allt är som en mardröm. Jag vet att många har det så mycket värre, men denna smygnarcisstiska man kan vara nog så krävande. Han inser det ju inte själv heller… det gör att han bara fortsätter. Och jag är så snäll, alldeles för snäll. Annars hade jag inte stått ut så länge som jag gjorde. Han har alltid haft en tendens att vara väldigt impulsiv… och det gör fortfarande ont att han bara slängde bort det fina vi byggt. Men… det var ju egentligen inte så fint om man tänker efter. Tänk om han kunnat vara normal? Gett mig en chans att bearbeta och bemöta saker istället för att behandla mig som skräp. Jag upprepar hela tiden “jag kan inte förstå”.
1 gillning
Jag har också levt med (och blivit lämnad av) en narcissist efter ett långt äktenskap, och det har jag inte fattat förrän efteråt. Var dränerad länge efteråt.
Svar på sina frågor om varför, och hur han kunde, och hur det kunde blivit om allt varit annorlunda får en aldrig. Och det behövs nog inte heller. Till slut efter mycket ältande accepterade jag att det var såhär livet blev för mig. (Iallafall första delen av det.) Först då blev jag fri.
4 gillningar
@Caro nej, jag kommer aldrig få svar. Jag jobbar med att försonas med denna nya verklighet. Jag kan bara jobba på mitt läkande, men det är svårt när han hela tiden tar sig rätten att fortsätta behandla mig illa. Han förminskar mig så otroligt mycket när han försöker vara vänskaplig. Jag har varit tydlig med att vi kommunicerar bara kring barnen. Han trodde verkligen aldrig att jag skulle ta steget att faktiskt skilja mig när han tyckte att vi inte behövde ha en kärleksrelation men fortsätta bo tillsammans. Ursäkta sa jag bara. Antingen så söker du hjälp för dina problem och fortsätter vara min man eller så skiljer vi oss. Det finns inget mellanting. Vad ska barnen få för bild av äktenskap och kärlek om vi bara ska bo ihop och han är fri att ligga med vem han vill? Nej tack.
1 gillning
Ville bara säga att du är inte ensam 
och det kommer bli bättre. Och du måste lära dig ordet nej.
Ni har ingen relation så han har ingen rätt att be dig om saker.
1 gillning