Ikväll berättar vi för barnen och i helgen flyttar han ut. Plötsligt går det så fort.
Jag känner mig så märkligt avtrubbad, kan man sluta älska någon så här snabbt eller förtränger jag bara vad jag känner för att orka?
Det ska bli skönt ändå att börja få till någon form av vardag med barnen även om det såklart kommer bli tufft att vara ensam med tre små och alla deras känslor.
1 gillning
Sådär, nu vet barnen. Den första reaktionen var rätt väntad. Äldsta skämtade bort det lite och slog direkt upp en skyddsmur omkring sig. Mellersta började gråta och stötte bort alla försök till tröst. Det lade sig dock rätt snabbt. Vid nattningen kom frågorna, tårarna och förtvivlan. Dom bönade och bad om att det inte skulle vara sant och mitt hjärta går sönder.
3 gillningar
Åh kära du. Mina tankar är hos dig.
Var hos dina barn. Det är det enda som är viktigt nu.
1 gillning
Jag har bara så svårt att förstå att den person i världen, som borde älska mina barn lika mycket som jag gör, så lätt väljer bort dem.
3 gillningar
Hej Jera, lider mycket med dig. Jag gick som många andra på detta forum genom en kris.
Delar med mig av det jag kan: Det som lämnar har oftast förberett sig länge för det som skall göras och gått igenom hela tanke processer och alla förberedelser. vi som blir lämnade hamnar helt i osynk. Processen kanske tog ett år? för din partner. Nu är allt klart i hans skalle. Men för dig har processen precis börjat. Om ni skall komma överens om vårdnad/sälja/ge bort/skriva på ngt. Så behöver du din -tanke tid-, kräv den för det är extremt dåligt att ta beslut när hjärnan har gått i spin (det gjorde den för mig i alla fall)
Ditt ex? kan Förstås ha fått ett stort behov att verkställa en barndoms dröm/vision. Men om det är pirret som saknas så sätter man sig inte själv i en lägenhet och äter falukorv och lämna någon med tre barn för att det saknas pirr det är #%##*xt oansvarigt. Det kan vara andra nyskilda som drar med sig ditt ex för att gå ut och ha kul igen? (I min bekantskaps krets så verkar det dock vara vanligare bland kvinnor, men det skiljer sig säkert). Har han träffat ngn annan skall det nog splittras upp på den sidan också inte helt enkelt, kommer han att upptäcka!!
Skaffa ngn att prata djupt med (1 person) kanske en vän, nära släkting , finns bra psykologer/terapeuter du får tror jag 10 fria (jag blev ganska hårt medicinerad /intagen så jag hade frikort på allt, vad som går att komma ihåg) besök på vårdcentralen. Finns en bra app för att hitta psykologer om man betalar (finns ett helt skrå som livnär sig på sånt här).
Två bra böcker om du gillar att läsa: kärlekskris av ester Parel och Martina Hags bok.
Träna (promenader) och ät god och bra mat (kvalitets kött eller Vego och vad du föredrar) så kommer ditt ex? Se vad han missat när du seglat iväg, skrattade gott med Martina när hon tight och tränad la ut bilder med yngre trevlig kille i somras, efter att ha läst henna bok. Vilken Revansch! Underbart! By the way om de (läkare/andra) vill trycka i dig medicin, kolla ordentligt vad det är (jag gjorde inte det) om man inte är van vid såna grejor så tar det rejält, men det har ju kanske sina fördelar också. Lycka till, ta hand om dig. Kram.
2 gillningar
Hej och jättetack för dina råd!
Jag är ledsen över vad du gått igenom!
Jag har två nära vänner som jag bollar allt med vilket hjälper mig mycket (det skadar ju inte att båda är jurister). Jag har också kontakt med en psykolog via vårdcentralen. Jag har dessutom precis börjat läsa Martinas bok. Det känns som att jag är på banan och är okej med det här, plötsligt hugger det till i magen för att jag får för mig att han är med någon annan.
2 gillningar
Tillfälligt bakslag igen. Han har nu flyttat ut och även om det är skönt att nånting händer var det jobbigt när han gick.
Jag och barnen kan börja forma vår vardag och han kan börja träffa andra vilket visst var prio 1…
Min pappa gick bort i förrgår. Precis när jag börjar känna att jag är okej med min nya vardag så inser jag hur ensam jag känner mig mitt i nästa livskris. Ingen som håller om mig och lovar att det blir bättre, knappt ens som frågar hur jag mår.
4 gillningar
Åh, kära nån! Jag beklagar, så oerhört ledsamt! Ja, det är inte bara en ny vardag man ska vänja sig vid, utan också att möta hela livet, alla sidor av det.
Stod ni nära varandra, du och din pappa?
Jag förlorade också min pappa alldeles för nära inpå skilsmässan.
1 gillning
Tack! Ja, livet pausar ju inte bara för att man redan har en kris att ta sig igenom tyvärr.
Vi hade ett speciellt band jag och pappa men han har varit sjuk länge nu.
Jag beklagar att du varit tvungen att gå igenom det här du också!
2 gillningar
Åh, beklagar sorgen! Min pappa dog också strax efter skilsmässan. Det var så mycket känslor kring skilsmässan för min del, så jag sköt liksom upp att sörja pappa. Inte bra alls.
Har du stöd omkring dig? Du måste ju vara stark för dina barn (när nu deras eländige far inte finns där för dem) och då behöver du i din tur få luta dig mot någon.
2 gillningar
Jera. Jag lider med dig i din situation och hoppas du når det lugn du förtjänar.
Hur är det med barnen nu? Har de på nåt sätt lyckats landa i det hela?
Jag är i samma läge som du var för några veckor sedan bara.
Vi ska berätta för barnen idag att vi ska skilja oss. De är 13&16…
Min fru berättade för mig tidigare i veckan att hon varit med någon annan. Brutalt men ärligt.
Vi har under de senaste åren pratat en del om att vi inte har ett lyckligt äktenskap, men det är mer än ”pirret” som saknas.
Så på så sätt är jag inte helt överraskad att det kom nu.
Vi är inte ensamma och det är vi som ska gå med huvudet högt!
1 gillning
Tack!
Att man aldrig kan få hantera en kris i taget…
Jag har min syster som är ett enormt stöd, både i separationen men också nu med pappa.
Hej!
Jag har läst lite i din tråd och jag är ledsen för din skull! Jag känner igen mig i så mycket av det du skriver!
Mina barn har det jobbigt, speciellt nu när jag heller inte kunnat vara här så som jag vill. Pappa blev akut dålig för 2 veckor sen och jag blev tvungen att åka i väg plötsligt. Min äldsta son blev då orolig för att jag skulle flytta och inte komma hem igen. Nu hoppas jag kunna finnas här!
När det gäller separationen är jag ändå oftast okej. Jag saknar honom inte och vill absolut inte ha tillbaka honom. Jag känner mig däremot ensam ibland vilket blev tydligt nu mitt i nästa kris och jag önskar han kunde vara en bättre pappa till sina barn.
2 gillningar
Jera; jobbigt med ytterligare bekymmer att ta tag i. Hoppas det är ok med din pappa.
Jag är också orolig för hur jag kommer hantera ensamheten. Det och risken för att fastna i bitterhet. Vi får hjälpas åt att hitta rätt i hur vi bemöter känslostormarna.
Jag har fått enormt bra hjälp här för att kunna förbereda mig på vad som händer hos en.
Annars hade jag blivit tokig.
Kram
Usch, dålig dag igen.
Jag har en magkänsla av att han träffat någon och att det är en han jobbar med. Då kommer såklart också funderingarna över hur länge dom träffats och min ångest kommer krypande.
Jag trodde jag var okej med det här, jag vill ju inte ha honom tillbaka!!
1 gillning
Det är ändå så mycket känslor som snurrar runt och även om en vet att aldrig, aldrig, aldrig vill jag vara med honom…så kan ju saknad, sorg och ångest övermanna en.
Och din ångest behöver ju inte handla det minsta om att vilja ha tillbaka honom…men det hindrar den inte för att krypa inpå. Jag tror helt enkelt att det inte går att tänka att en ska reagerar rimligt och logiskt alla timmar.
3 gillningar
Hej Jera 
Jg är i nästan samma situation som du. Jag har läst hela tråden men svarar ditt första inlägg. Vill bara ge dig en stor kram
1 gillning
Nu var det längesen jag skrev nånting även om jag ofta är inne och läser i andras trådar.
Imorgon skickar vi in skilsmässoansökan för det var tydligen bråttom helt plötsligt. Vi hade kommit överens om att vänta med den tills jag pluggat klart av olika anledningar.
Månaderna sen han flyttade ut har dock sett ut på samma sätt. Han har bestämt hur vi ska göra saker sen har han gjort något annat när han känt för det.
Det är svårt att få till ett fungerande samarbete kring barnen när jag hela tiden måste anpassa mig efter hans nycker och jag börjar bli så fruktansvärt trött nu!
3 gillningar
Och där kom det! Hans nya flyttar in på fredag för att stanna i 5 veckor. Det är upp till mig att avgöra om hon introduceras för barnen eller om jag tar dem på heltid den här tiden…
Han påstår fortfarande att han inte varit otrogen utan att dom träffats i 3 månader. Antingen ljuger han eller så tycker han då att ett 3 månader långt förhållande är rimligt att blanda in barnen i.
Jag är så trött på den här skiten nu! Att hela tiden vara den enda som faktiskt försöker prioritera barnen och därför måsta anpassa mig och mitt liv efter hans nycker hela tiden!!