Hur hamnade vi här?

Som så många andra är det dags nu, att skriva min historia. Efter att läst om så många i samma situation och ändå känner jag mig så fruktansvärt ensam. Hur kunde vi hamna här?

Några veckor före vår 10-års dag släpper han bomben. “Jag vill inte det här längre”
I två veckor har jag anat att nånting inte stämmer och ändå är chocken total! Han har bestämt sig, det är ingenting att diskutera. Han “saknar pirret”. Efter en vecka har han ångrat sig, vi kan absolut prova parterapi. Vi har ändå 10 år i bagaget, 10 år och tre små barn.
Det tar ytterligare två veckor innan det kommer fram att han ångrat sig igen. Han kan inte se att terapi skulle ge honom nånting. Här är vi nu. I spillrorna av det liv som inte blev, en familj som visst inte är värd att kämpa för.
Han går runt oberörd och känslokall, jag kämpar för att orka fortsätta andas. Hur gör man? När blir det lättare?

4 gillningar

Fy vilken jobbig situation! Jag kan inte göra så mycket mer än att skicka dig sympati. Du är inte ensam, som du ser här på forumet. Skriv av dig här, prata med människor som kan ge dig stöd i vardagen och andas, ta en dag i taget. Det kommer att bli bättre! Och kanske kan ni ändå gå i samtal om hur ni ska göra själva uppbrottet så bra som möjligt för era barn, liksom tiden därefter? Ni kommer ju att behöva ha en fortsatt relation av något slag som föräldrar, hur det än blir mellan er som par.
Många styrkekramar till dig!

1 gillning

Han är tyvärr inte intresserad av terapi, han “har ingen lust”.

Han har varit borta nu i två dagar då jag och barnen faktiskt haft det oväntat bra. Jag har varit rädd för hur det ska bli framåt då han bestämt att jag och barnen bor kvar och han är den som flyttar. Då barnen är små är växelvis boende inte aktuellt förrän, tidigast, om ett år. Han ger gladeligen upp sin relation med barnen för att kunna träffa någon ny.
Nu är han hemma igen, helt opåverkad av allt som händer medan jag går under.

Usch så hemskt för dig! Jag lider verkligen med dig. Det kalla beteendet känner jag igen och förstår inte hur en som har älskat en kan behandla en så. Jag har inget knep, känner att jag håller på att gå under själv, men många här har varit med om liknande och på något sätt klarat sig igenom det :green_heart:

1 gillning

Vid middagen ikväll säger äldsta barnet: vad mysigt det är när vi äter alla tillsammans! Visst är vi en familj?! I samma ögonblick ser jag att han tagit av sig vigselringen. Jag går sönder, han är oberörd. Hur kan 10 år betyda så lite?

Låter kanske hårt men kan han ha träffat någon ny? Känns som att han är väldigt säker på sitt beslut, det kom troligtvis inte över en natt. Snabbt beslut att ta av vigselringen mm. Kan någon ny lura i vassen redan? Det är min spontana tanke…
Ta en timme i taget, en dag i taget. Fokusera på dig själv och barnen. Han har bestämt sig så det är bara att fokusera på det som är viktigast nu som är fig själv och barnen.
All styrka till dig! :heart:

4 gillningar

Tanken har, så klart, slagit mig också. Flera gånger. Han nekar såklart och jag tror honom faktiskt. Det känns snarare som att han processat detta ett tag och liksom är klar nu.

Var beredd på att hans nekande inte är helt sanningsenligt. Det behöver inte “ha hänt nåt” men snabbt avtagen vigselring och snabba beslut tyder på att någon väntar i kulissen.

Det ändrar inget. Men var beredd.

Tror väldigt få som är otrogna faktiskt är ärliga på den frågan. Vet inte om de tror att det aldrig kommer fram eller om de tror att de gör det för att skydda den de bedragit.

Mitt ex hade absolut inte någon annan eller ens intresserad av någon ny. Han flyttade dagen efter jag fick veta att han ville skiljas och en vecka senare kom det fram att han flyttar ihop med sin kollega och de skulle “provbo”.

Så nej det behöver inte som caro ha hänt något men förmodligen har någon minst väckt hans intresse.

Ja, usch, jag går hela tiden och väntar på nästa twist i det här. Han gör verkligen ingenting för att göra det ens lite lättare för mig.
Velar fram och tillbaka, fattar beslut som jag inte kan göra nånting åt. Det skulle bara fattas att det tycker upp nån ny nu också… Jag får panik av den här känslan av att vara helt utelämnad åt hans nycker.

1 gillning

Ja, att splittra familjen efter 10 år för att man saknar pirret i magen känns, för mig, inte helt rimligt. Snarare då att han hittat pirret med någon annan…

1 gillning

Usch, jag förstår - maktlösheten är verkligen värst!
Det är grymt att plötsligt bli degraderad till passagerarsätet i sitt eget liv. Speciellt som bilen är på väg rakt över en klippkant.

I den första chocken är det svårt att göra något alls, och det är inte att begära heller. Nu gäller det bara att överleva och försöka få lite fast mark under fötterna igen.

Men i nästa steg kan det vara bra att börja tänka på dig själv och dina rättigheter i det här. Han har ju ett försprång, eftersom han vetat om detta länge och har hunnit planera för det. Kanske kan det vara en bra idé att kontakta en familjejurist (en del fackföreningar etc. erbjuder sådant gratis) som tar vara på dina intressen. Och du inte orkar det själv kanske någon syster eller vän kan hjälpa dig och ta över lite av ansvaret och bördan.

Men försök att inte glömma dig själv och dina rättigheter. Det som nästan är mest sorgligt är att de vi älskar och litar på så ofta slutar se oss som människor så fort de bestämt sig för att dra, och då brukar de inte skämmas över att roffa åt sig så mycket de kan.

4 gillningar

Ja, tyvärr får jag instämma i andra. Bara det att ta upp ”pirret” efter 10 år tycker jag är märkligt. Då låter det lite som att han hittat det där pirret med någon annan. Men det behöver inte vara så och alldeles oavsett: försök att inte fördjupa dig i skälen, vräng inte ut och in på dig själv, vad ni gjort och inte gjort. (Det gör man ändå, jag vet) Fokusera på dig! Precis som du skriver så har han kopplat bort dig och tänker inte på dina känslor eller vad som blir bra för dig. Så lita inte på att han gör något som ska bli bra för dig. Nu är det läge att bli superegoist! Eftersom han planterar att lämna barnen med dig, så hjälper du också dina barn om du ser till dina rättigheter. Snart behöver ni börja ta i praktiska bitar. Jag gjorde så att jag pratade bara med maken när jag var redo. Och bara så länge jag orkade. T ex dela upp lösöre, jag pratade bara med honom om de rum där jag hunnit tänka till vad jag ville ha, vad jag kunde tänka mig att ”släppa” till honom osv. Jag avbröt helt sonika och sa att jag var trött om jag kände att jag höll på att tappa taget. Nu är inte lösöre det viktigaste, se det mer som ett exempel. DU bestämmer när du förberett dig klart för att diskutera. Han kanske kommer att ha bråttom, eller tvärtom inte alls vilja ta i det. Men nu är det din takt som gäller.

1 gillning

Jag har fastnat i att jag känner mig lurad.
Vi har haft småbarn i över 7 år av vårt förhållande, med allt vad det innebär. Vi har nog båda tappat bort både varandra men också oss själva i det. Jag har haft inställningen att vi och vårt förhållande är så starka att vi klarar det. Vi har tagit oss igenom andra kriser tillsammans. Vi får vår tid när vi kommer ut på andra sidan. Med den inställningen har jag sparat undan pengar för att vi skulle kunna göra nånting tillsammans den här hösten. Min plan var en långweekend i Paris för att verkligen kunna ägna oss bara åt varandra och prioritera att vara vi, inte bara mamma och pappa. Medan jag planerar det så planerar han för skilsmässa.

2 gillningar

Ja, det är väl helt rimligt att du känner dig lurad! Visst, man ska inte fastna, men hur lång tid har det gått? Du måste få känna din känsla och utforska den. Och stå för att du blivit lurad. Och att det inte är ok att lura dig. Det tar tid att vända det från skam till ilska och stolthet, ett jävlaranamma. I alla fall för mig, så var det både ilska och skam först, men skammen är borta. Nu har jag hittat en ny stolthet.

Det har gått strax över en månad nu sen den första bomben. Han nöjde sig ju inte där utan velade ett par veckor för att få krossa mig igen.
Idag är det självkänslan som vacklar. Om den person som känner mig bäst i världen inte tycker att jag är värd att kämpa för, vad har jag då?

1 gillning

Känner med dig! jag genomgår liknande upplevelser, ringarna var tung… hon släppte dem utan minsta tveksamheter… du kommer troligast inte få svar på de frågor som tynger dig mest… får du svar, så kan du lita på att det är en förvrängd sanning… jag sökte svar på mina frågor och fick veta stora delar av sanningen… men i slutändan gav det mig ingenting förutom mer hjärtesorg… Ta en dag i sänder, när trycket över bröstet är påtagligt och allt känns hopplöst, va då ledsen! Har tårarna tagit slut men saknaden är konstant, ta en promenad, spring, lek med barnen, skratta med vänner… det vänder, du blir starkare för varje dag… undvik alla gamla konversationer/bilder på sms,mail osv… jag var dum som inte förstod hur mycket bröllopsbilder, familjefoton osv faktiskt öppnade såren på nytt… dessa hamnade i en låda som jag förhoppningsvis kan öppna och kolla på i framtiden… Då hoppas jag kunna titta på dessa med ett stort leende och tacka min lyckliga stjärna för vägen jag vart tvungen att gå… förhoppningsvis står jag med båda fötterna på jorden, stark och lycklig.

2 gillningar

Tack! Det här var precis vad jag behövde nu.
Jag är ledsen att du går igenom samma skit, samtidigt är det skönt att inte vara ensam. Ju fler som går igenom samma sak, desto mindre handlar det om just mig…

1 gillning

Förstår precis va du menar! Men ensam… det är du aldrig. Skriv/prata/ventilera så mycket du kan om det… det kommer alltid finnas de som lyssnar.

1 gillning

Känner igen det där oberörda beteende medan man själv trasas sönder och dessutom samtidigt har barn att ta hand om. För min del började den resan för snart ett år sedan och det har inte varit en angenäm sådan.
Prata mycket eller skriv mycket. Då måste man konkretisera de otroligt förvirrade tankar man har och börjar mer effektivt bearbeta. Se till att röra på dig, eller i alla fall gå promenader.
Blir sömnen lidande - sök hjälp för lämplig behandling. En hjärna som aldrig får vila funkar sämre.

Och, du är inte ensam.

5 gillningar