Hur gör man för att komma över svek och lämna dem bakom sig, eller för att lämna?

Min historia
1

Hej!
Jag har varit tillsammans med min man sen jag var 15 år och nu är jag 50, så vi har haft 35 år ihop och fått 3 barn som nu är vuxna.

Under barnens uppväxt var min man ofta ute och festade medan jag var hemma och tog hand om barnen. Det gjorde mig visserligen ledsen att han fokuserade på sig själv och aldrig ville göra något med mig, men jag kände mig ändå trygg i vår relation och ville att han skulle få göra sådant han gillade.

En gång när jag mådde riktigt uselt och verkligen bad honom att stanna hemma och hjälpa mig ta hand om barnen som var väldigt krävande då så stängde han av telefonen och åkte ändå. Sen dess har jag vetat att han är egoistisk nog att alltid sätta sig själv främst om det är något han verkligen vill, men ingen är ju perfekt och utöver det tycker jag vi haft ett ganska bra äktenskap även om jag hade velat känna mig mer uppskattad.

För ca 10 år sedan upptäckte jag att han fjäskade som attan för en kvinna på hans jobb, och när jag tog upp det sa han att han betedde sig likadant mot henne som mot de andra på jobbet. Under den perioden tränade vi mycket tillsammans och det kändes för mig som att det verkligen var VI, men efter att jag upptäckt hans fjäskande och förnekandet började vi gräla allt oftare eftersom jag kände att han inte var ärlig, men han fortsatte förneka.

Efter 5 år erkände han att han varit förtjust i henne och i en annan tjej på hans jobb, men han sa att han aldrig gjort något med någon av dem och inte velat ha dem. Vi pratade mycket och kom fram till att det nog var en kombination av 40 års kris och låg självkänsla som fått honom att söka bekräftelse.

Därefter har det gång på gång kommit fram nya saker han gjort bakom min rygg, så jag har aldrig hunnit börja läka för att det kommit nya avslöjanden. Jag har försökt att behärska mina känslor för att inte förstöra vårt äktenskap ännu mer, trots att ångesten ofta är stor för sveken och sådant han sagt och gjort. Han har hela tiden försäkrat att han älskar mig och vill leva resten av livet med mig, och sista åren har vi gjort mycket tillsammans och han har lovat att han har berättat allt.

För 1,5 år sedan så kom det fram att han för ca 20 år sedan hade haft kontakt med en kvinna bakom min rygg i flera år, träffat henne på jobbet och haft telefonkontakt med henne och utbytt bekräftelse.

Det var ca 10 år mellan deras första och sista kontakt, alltså gott om tid att inse att det var fel och avsluta men det gjorde han aldrig. Jag bröt ihop totalt för det känns som om hela mitt liv varit en lögn, och sen dess har jag försökt få honom att berätta hela sanningen om allt han har gjort bakom min rygg under vårt liv ihop så att jag kan slippa ovissheten och gå vidare.

Mitt behov av sanningen har skapat en massa vidriga bråk där jag försöker vara lugn och utan anklagelser, men han går i taket snabbt och växlar mellan aggressivitet och kyla, speciellt när jag ifrågasätter sådant som inte går ihop i hans berättelse.

Nu tror jag att jag fått veta allt och har sagt att vi kan gå vidare tillsammans om han lovar att aldrig mer ljuga och gå bakom min rygg, och att visa förståelse och kärlek när jag blir påmind om vad han gjort och sorgen kommer upp till ytan istället för att bemöta mig med kyla och aggressivitet. Ändå blir det gång på gång bråk som blir värre och värre, han klarar inte att hålla sig till det vi kommit överens om att han ska göra när jag blir ledsen över det som varit. Jag vill inte behöva ljuga när han frågar vad jag tänker på, men att låta bli att ställa frågan är inget han tar ansvar för.

Nu blir jag ju också ledsen för att jag känner mig oälskad när han möter mig med aggressivitet och kyla istället för förståelse och omtanke när jag mår dåligt för det han har gjort mot mig och vårt äktenskap. Han har hela tiden sagt att han älskar mig och visar det såpass att jag tror honom - utom vid bråk.

Han växlar mellan att säga att han älskar mig, vill leva resten av livet med mig, att han vill reparera skadan han gjort och hjälpa mig må bättre, och att kallt och aggressivt få utbrott där han gör slut. Efter någon dag ångrar han sig och det börjar om igen. Han mår verkligen inte heller bra av det här.

När han häromdagen avslöjades med en lögn som i sig inte var så allvarlig men som fick mig under ytan eftersom jag sagt att fullständig ärlighet är nödvändigt för att jag ska vilja vara kvar och fortsätta kämpa, så spårade det ur rejält. Han verkar inte inse hur illa jag tog att han ljög för mig trots löftet att aldrig mer göra det och hur otrygg det gjorde mig, och han har nu sagt att han älskar mig men om vi ska vara ihop så ska jag aldrig mer prata om det han gjort för han klarar inte av det.

Jag tycker det är egoistiskt av honom att kräva att jag ensam ska bära ångesten för vad han gjort, det får mig att känna mig oälskad när han återigen väljer sitt mående framför mig och det dåliga mående han orsakar mig. Jag tycker inte det är för mycket begärt att vilja få tröst och kärlek av honom när sorgen och otryggheten slår klorna i mig, men när jag behöver honom som mest klarar han inte av det.

Eftersom vi fortfarande älskar varandra (även om jag ibland tvivlar på hans kärlek med tanke på hans beteende) så skulle jag ju helst vilja undvika skilsmässa, men är det överhuvudtaget möjligt?

Det alternativ jag helst hade sett är att han tar ansvar för det han gjort genom att hjälpa mig läka och visa kärlek och förståelse när jag blir påmind om hans svek, men pga att han känner sig värdelös och har skuldkänslor så blir han istället hatisk och anklagande och båda mår sämre och sämre för varje gång. Enligt honom så klarar han inte av det alternativet, och då går det ju bort.

Så de alternativ som finns är skilsmässa vilket jag ju helst inte vill, eller att jag lyckas komma över hans svek själv eller att jag bär ångesten och mardrömmarna ensam utan att säga ett ord om det. Tyvärr tror jag det blir svårare att komma över det när han så tydligt visar att han prioriterar sig själv före mitt mående, trots att det är han som bär skulden för det.

Känner mig så himla ensam, och det faktum att det inte går att prata med honom utan att han går i taket efter max 1 minut trots att det är han som orsakat det här gör mig ledsen, sårad, förbannad, och uppgiven. Vet varken hur jag borde tänka eller vad jag borde göra, är det någon här som har något förslag🌷?

2

Kära du, varför stannar du? Säg inte för att du älskar honom för det räcker inte.
Gång på gång har han visat att du inte kan lita på honom och han äger inte ens sin skuld och sina misstag så hur i all världen tror du att han efter 35 år ska ändra sig? Det kan man kanske? Men i min värld bara om man äger sina misstag o tar ansvar.

Du skriver klokt:

Då finns det en chans. Båda i terapi, både enskilt o tillsammans.

Jag tror det inte det är hållbart, det är ju därför det eskalerar och återkommer utan att redas ut. Känner du att han är ångerfull och har du tillit till honom?

Du känner dig ensam för att du är ensam. Han står ju inte kvar o stöttar dig och det måste han göra för att du ska känna dig tillräckligt älskad o bekräftad.

Har ni testat familjerådgivning eller är det trams enligt honom?
:heart:

3 gillningar
3

Jag känner igen mig i situationen att vi pratat många gånger om förändringar som var nödvändiga men som aldrig höll i längden.

För mig slutade det med att jag till slut satte ner foten på riktigt. Det intressanta var att det var först då som mitt x verkade fatta på riktigt vad jag menade och hur viktigt det var för mig.
Jag har en kompis som under samma tid genomgick samma sak, fast de hade vuxna barn till skillnad från mig och mitt x. De skildes med buller och bång. Bråkade om bodelningen med jurist och allt, han träffade en ny osv. Men de hittade tillbaka till varandra efter ett par år och då över en helt ny gemensamhet och acceptans som fungerar.

Jag å andra sidan kom fram till att mitt x saknade förmågan att förändra det som var viktigt för mig. Han har fortsatt på samma sätt i många avseenden, men de kvinna han lever med nu hanterar hans beteende på ett annat sätt (de har en helt annan dynamik) så det verkar fungera bra mellan dem.

Jag själv blev ihop med min nuvarande sambo drygt ett år efter separationen och är fortfarande nöjd och glad. Hans x å andra sidan tycker att han var rena rama ondskan själv.

Det jag försöker beskriva här är:
*Egenskaper som är viktiga för en person kan vara oviktiga för en annan.
*Inte förrän man gör allvar av hotet blir det verkligt
*Man kan hitta tillbaka till varandra även efter en skilsmässa, och då på en ny grund som passar.

Sist men inte minst. Man kan också hitta ny kärlek som känns bra eller till och med bättre!

6 gillningar
4

Oj vilken tråkig historia känns verkligen inte som han respekterar dej ! Tror du verkligen måste fundera på om du vill fortsätta o leva så tror det är väldigt svårt om tilliten har fot sådana törnar ! Men om du verkligen bestämmer dej för o fortsätta tror även jag .att ni behöver få hjälp o gå vidare med familjerådgivning/ styrke kram :muscle::muscle:

2 gillningar
5

Vad fint beskrivet vad kompabilitet kan göra för en relation. ⚘

6

Du är värd att känna dig älskad, känslomässigt trygg och respekterad i din relation. Något han verkar ha svårt att möta dig i.

Att känna sig ensam i en relation är så mkt värre än att vara själv och känna sig ensam. :heart:

1 gillning
7

Tack för ditt svar🌷!

Anledningarna till att jag stannat hittills är flera. Dels älskar jag honom, dels vill jag inte splittra det vi har ihop eftersom vi nu (bortsett från det här) har ett fint liv ihop med mycket kärlek.

Dessutom tror jag på honom när han säger att han efter att han för 10 år sedan insåg hur han betedde sig och att hans bekräftelsesökande till stor del berodde på låg självkänsla, har ändrat beteende.

Jag kanske är världens mest lättlurade idiot, men jag tror verkligen på att han numera inte går bakom min rygg, och när han säger att han vill kunna gå rakryggad och vara stolt för den han är.

Han skäms oerhört för sitt tidigare beteende och det tror jag är den största anledningen till att han blir kall och aggressiv när det kommer upp, han vill glömma det och det gör ont i honom att bli påmind om vad han gjort och vilken smärta han tillfogat mig.

När det gäller ansvarsbiten tycker han att han tagit ansvar för det han gjort, medan jag tycker att han flyr från att ta ansvar när han inte vill ge mig det jag behöver för att läka efter hans svek.

Ja, jag tror ju verkligen också det finns en chans, om han bara vore beredd att göra sin del. Vi har gått lite både i parterapi och enskilt och det var bra, men när han vid diskussioner inte följer vad terapeuten sagt utan ändå blir aggressiv och kall så hjälper det ju tyvärr inte.

När jag fått veta att han gått bakom min rygg i flera år så hade jag mängder av frågor, frågor som han försökte svara på skriftligt eftersom prat slutade i bråk. Vissa frågor fick jag dock inga klara svar på trots att jag försökte förtydliga frågorna, och vissa svar går inte ihop, och eftersom han så lätt går upp i aggressivitet är det svårt.

Efter hans lögn häromdagen så fylldes jag av tvivel om han verkligen svarat ärligt då eller om han även då förmildrat det han gjort, tyckt och känt.

Ja exakt, skulle jag få det stöd jag behöver när jag blir påmind och får ångest för det han gjort så skulle jag läka ganska snabbt för nu tror jag att jag vet allt som hänt och har bearbetat det ganska mycket. Men eftersom jag får kyla, aggressivitet och separationshot kastat i ansiktet när jag behöver prata om det så går ju förhållandet bakåt istället för framåt.

Efter sveken behöver jag få känna mig älskad och att han ser mig som så värdefull att han inte vill riskera mig och vår framtid ihop, och när allt är som vanligt får han mig att känna så, men vid bråk beter han sig hatiskt och som om jag fullständigt saknar värde för honom.

Han ångrar det han gjort och jag tror på att han inte kommer gå bakom min rygg igen. Däremot tar han inte ansvar för att reparera skadan han orsakat, och jag känner mig inte trygg i att han varit helt ärlig kring det han berättat eller i att han inte kommer göra slut i vredesmod. Vid bråken lägger han skulden på mig för att de startat, mellan bråken håller han med om att det är han som orsakar bråken.

Det där är verkligen exakt som jag känner, frågan är hur jag ska få mannen att förstå att det är vad han behöver göra?

Han följde med till terapeut fast han tyckte det var jättejobbigt, men fast han håller med om vad de säger så följer han inte deras råd utan det blir bråk istället.

Det är så oerhört frustrerande när jag känner att jag vet vad som skulle hjälpa för att få mig att läka, men trots att han sagt att han vill stötta mig så klarar han inte av det utan det blir bråk, och nu säger han ju att det enda som kommer funka (för honom!) är om jag är tyst om vad som hänt.

8

Tack för ditt svar🌷!

Som det är nu så tror jag vi har samma grundvärderingar och samma syn på hur vi vill ha vår framtid, så jag tycker det vore himla synd om det tar slut pga det här.

Tyvärr blir det bråk när de💔t som varit kommer upp, och trots att jag sagt hur många gånger som helst att om han istället ger mig förståelse och bekräftelse på att han älskar mig i de lägena istället för att ilskna till så skulle det inte bli några bråk, så gör han motsatsen vilket såklart gör att jag blir ännu mer otrygg.

Jag har alltid trivts både med min personlighet och mitt utseende och jag är lätt att leva med, så jag har faktiskt inga större tvivel om att jag skulle kunna hitta en ny kärlek. Kruxet är bara att jag fortfarande älskar min man och önskar att vi kunde leva lyckliga tillsammans resten av livet, men samtidigt vet jag att den tystnad han sätter som ett villkor aldrig kommer fungera för mig eftersom det gör att det känns som om han struntar i mitt mående.

9

Tack för ditt svar🌷!

Han säger att han beundrar mig och mitt sätt att vara, men trots det så beter han sig onekligen respektlöst mot mig i de här lägena.

Jag kommer garanterat inte vilja fortsätta leva med honom med det villkor han ställt om att jag ska vara tyst och inte nämna det han gjort när jag mår dåligt för det, för det är både egoistiskt, känslokallt och respektlöst.

Men jag hoppas verkligen att jag på något sätt kan lyckas få honom att inse det orättvisa i det och att han kan tänka sig att söka hjälp för att behärska sina aggressioner och istället agera för förhållandets bästa. Hur jag ska få honom att inse det vet jag dock inte🥺.

10

Tack💖!

11

Jag förstår dina tankar och känslor som du beskriver dem i tråden men skulle ändå vilja utmana dig i det som jag citerat här. För mig verkar det lite konstigt att du inte skulle kunna släppa hans beteende efter ett tag, när du ändå är så klar över att du vill leva med honom. Skulle du inte kunna gå i terapi ett tag själv och bearbeta det som hänt, och sen faktiskt acceptera att han a)betett sig illa flera gånger under ert långa liv ihop b)fått komma undan med det tidigare då du velat prioritera familjelivet framför krav på ärlighet c)tydligt har visat sin oförmåga till att prata och ta ansvar. Den sista delen du skriver, att det känns som att han struntar i ditt mående, det är ju din känsla som du äger och kan påverka. Han struntar nog inte i ditt mående. Men han klarar inte av att plötsligt bete sig så vuxet som du skulle vilja. Han har nog aldrig gjort det tidigare heller, men då har du ju inte heller krävt det.

Så i mina ögon skulle du visst kunna bearbeta sveket och lämna det bakom dig eftersom du egentligen inte vill skilja dig från honom. Jag tror att det är fullt möjligt, men det kräver förstås en del arbete från din sida.

1 gillning
12

Frågan handlar ju inte om honom utan om dig. Vad är du villig att leva med?

Chansen att han är helt ärlig om allt framöver är väl ändå ganska liten oavsett om du bönar, ber och önskar att han vore det. Helt enkelt för att även om han har många fina kvaliteter som du älskar så har han också detta. Han är lite mer självupptagen än många och det har du på många sätt lärt dig leva med.

Men vill du alltid leva med det?
Det kommer nämligen inte ändras. Men du har ändrats, du har börjat ifrågasätta honom och det betyder att ni antagligen alltid från och med nu kommer att gräla om detta i någon mening. För det du är på är egentligen inte hans lögner och slirande med sanningen det är honom och hans personlighet. Han har ju alltid varit sådan, det är du som inte tolererar det på samma sätt längre.

Du vill att han ska vara en annan, men det är ju fantasibilden av honom som du fram tills nu har lyckats leva med som du vill att han ska bli på riktigt.
Och den finns inte. Han är ju den han är. Både det härliga och lögnerna.

Så här har du ett val, stannar du så tror jag ärligt att du behöver svälja mycket skit och ta en hel del lögner även fortsättningsvis. Precis så som du gjort, då när allt var ”bra”. För det är vad er dynamik är byggd på. Du stöttar och förstår och han får köra sitt race. Att han inte får det nu är ju anledningen till hans ilska, han känner inte igen dig eller er.

Eller så gör du inte det och då lämnar du.

Jag skulle ju valt det senare. Livet är för kort för det tröstlösa och omöjliga jobbet att försöka modellera om en annan människa i grunden.

3 gillningar
13

Om jag skulle släppa hans beteende och acceptera att han behandlar mig med aggressivitet och kyla när jag är ledsen och har ångest för att han gått bakom min rygg under stor del av vårt äktenskap så skulle jag förlora respekten för mig själv. Jag tycker att jag är värd att behandlas med värme och omtanke, för jag har inte gjort något mot honom utan tvärtom försökt göra allt för honom.

Hade han däremot visat mig förståelse och omtanke när jag mår dåligt för det han gjort så hade jag haft betydligt lättare att komma över det han gjort, men det kalla och aggressiva bemötandet får mig att må ännu sämre så jag har inte en chans att läka.

Om han fortsätter att behandla mig på det sätt han gör nu så kommer jag lämna honom, men som det är nu hoppas jag att han ska inse att det är han som sitter på lösningen på problemet och ändra beteende eftersom vi älskar varandra.

Direkt efter chocken för 1,5 år sedan började jag gå i enskild terapi för att jag höll på att bryta ihop helt av vetskapen att han hade gått bakom min rygg så många år. Jag kände mig lurad på en stor del av mitt liv, för jag hade aldrig valt honom från början om jag vetat att han skulle gå bakom ryggen på mig.

Så jag har jobbat med mig själv ganska mycket redan från början och har redan accepterat att han har gjort det han har gjort, men det hindrar inte att jag mår dåligt för det fortfarande. Att då bli bemött med aggressivitet och kyla får mig inte att må bättre utan bara sämre.

Hur tycker du att jag ska göra för att påverka min känsla av att han struntar i mitt mående?

I normala fall så bryr han sig ju om hur jag mår, men som häromnatten när jag hade grym ångest och var superledsen för att han var aggressiv, avståndstagande och kall och vägrade prata med mig och bara sa att jag skulle vara tyst och vände ryggen till.

Då mådde jag så dåligt att jag stod i telefonkö i evigheter till Jourhavande medmänniska för jag kände att jag höll på att gå sönder inombords och behövde prata med någon. Efter att ha stått på plats 7 i en halvtimme så la jag på och la mig bredvid honom i sängen och fick en panikångestattack (något jag aldrig upplevt innan). Även om det hade varit jag som gjort fel så tycker jag inte att någon borde strunta i sin partner när den mår så dåligt, och nu är det dessutom han som svikit.

Han har aldrig tidigare betett sig så här kallt och aggressivt mot mig, och om det kräver för mycket vuxenhet av honom att inte skada mig mer än han redan gjort så vill jag faktiskt inte ha honom.

Att jag fortfarande är kvar och försöker hitta en lösning är för att jag tror att det här går att lösa om han tänker om. Det beteende han visar mig nu kommer från hans känslomässiga sår, det är inte så han egentligen är som person.

Jag var på god väg att bearbeta sveket han utsatte mig för och som jag sagt till honom så kommer jag inte lämna honom för det som hände för mer än 10 år sedan. Det jag inte tänker stå ut med är hur han behandlar mig nu. Jag förtjänar inte kyla och aggressivitet för att jag försöker läka efter hans svek, för det är ytterligare ett svek trots att han har lovat att aldrig mer svika mig.

14

Jag är ledsen men, han kommer inte att ändra sig. Han är den han är och kommer fortsätta gå bakom din rygg. Med stort och smått.
Du kommer aldrig kunna bearbeta sveken ensam, dels för man behöver något från den andra, vilket du inte får.
För när du tror dig vara över en lögn, så kommer en ny. Som river upp allt du redan bearbetat. Du hamnar inte ens på noll, du hamnar på minus, varje gång det sker.

1 gillning
15

Jag känner igen lite av beteendet fr mitt ex. När jag sa att jag behövde honom ca 2-3 mån efter att jag fött vårt barn bad han mig kontakta ngn annan. Sen deklarerade han att “you are on your own”, att jag fick hantera mina egna problem själv. Dvs en grav depression men också ångest av att leva i en relation som inte hade ngn trygg grund. Det bryter ner än när man inte kan få minsta stöd från sin partner. Jag svalde mkt och försökte hantera det själv. Min kropp började säga ifrån och för 3 mån sen valde jag att lämna.

Det låter som du har kommit till mkt insikter från din terapi? Att du inte vill leva såhär. Vad bra tänker jag! Det är ju jätte stora steg framåt! Ingen kan säga till dig vad du ska göra. Du kommer göra det du känner är rätt, sen när beslut tas är en annan fråga. Ibland behöver saker få mogna. Har du barn? Vad vill du att dina barn ska lära sig från din relation? För mig var det ett bränsle till att lämna, för nej jag vill aldrig att min dotter ska leva i samma relation som jag gjorde. Jag hade nog rådit henne att lämna. Men då måste jag vara hennes föredömme och lämna. Säga stopp. :heart:

16

Jag är beredd att leva med vetskapen om det som hänt, men jag tänker inte acceptera att han fortsätter svika mig.

Det jag har accepterat genom åren är att han i vissa lägen varit väldigt egoistisk, men jag har känt att alla hans positiva sidor övervägt det.

När det gäller lögner så hoppas jag ju att han kommer vara fullständigt ärlig mot mig framöver, men efter det sista har jag blivit tveksam till om han överhuvudtaget ser förminskandet av händelser, känslor och tankar som riktiga lögner. Däremot litar jag på att han inte kommer gå bakom min rygg igen.

Nja, jag tror att största delen av hans tidigare svek berott på stort bekräftelsebehov pga låg självkänsla, och nu är han medveten om det och tycker genuint illa om sitt tidigare beteende. Jag tror som sagt på honom när han säger att han ändrade beteende gällande det för 10 år sedan.

Det enda som jag skulle vilja ändra hos honom nu är hans oförmåga att diskutera sådant som är känsligt för honom utan att stänga av och bli kall och aggressiv, eftersom det är det som förstör vårt förhållande nu.

Hade han istället varit förstående och omtänksam när jag blir ledsen för att jag blir påmind om vad han tidigare gjort så hade jag kunnat komma över det sveket, men som han beter sig nu så sviker han mig igen, och gränsen för vad jag tar där närmar sig sitt slut.

17

Jag hoppas du har fel🌸, för jag tror verkligen inte att han går bakom min rygg längre. Däremot håller han på att driva bort mig genom att bete sig aggressivt vid diskussioner, och det tror jag grundar sig i att han mår kasst av dåligt samvete och känner sig pressad av mina tusen frågor om sanningen. Ändrar han sig inte gällande det så inser jag mer och mer att då är det kört, för jag kommer aldrig må bra om jag blir sviken igen genom att tvingas vara tyst om hur jag mår.

18

Usch, lider med dig som fick gå igenom det som nybliven mamma när man redan är skör💖!

Jag hoppas ju att jag kan få honom att inse att om han skulle sluta bemöta mig med kyla och aggressivitet när jag är ledsen så skulle mycket ändras till det bättre i relationen, för det jag saknar är ju att han visar att han älskar mig och att jag är värdefull för honom.

Våra barn är vuxna så de påverkas inte så mycket, men att ha i tankarna vad man skulle tycka om ens barn blev utsatt på samma sätt är klokt, för det är nog lätt att man accepterar mer och mer för sin egen del.

2 gillningar
19

Tämligen dålig ursäkt faktiskt om det är det han hävdar. En anledning kan vara att du inte vet hela sanningen och därmed vill han inte diskutera saken, för ju mer du frågar och ältar desto större är risken att han snubblar i sina lögner.
Är han villig att rädda detta så måste han ju ta itu med denna ilska och aggression, äga sina snedsteg och acceptera din sorg.
Men han slätar över det, tycker du ska släppa det och gå vidare. Så vad har du för val? Det är ju bara att säga som det är, fixar han det inte så går ni isär.

1 gillning
20

Det går ju inte att ändra någon annan. Han kanske kan ändra sig och vågar vara mer öppen mot dig i samtal, men då behöver det nog gå lång tid och han måste först komma förbi känslan av stress, skam och att vara under attack som han antagligen känner just nu. Alltså måste du för en längre tid bita ihop och klara dig själv, och inte söka svar eller tröst från honom. Du måste agera som stark och oberoende fast du inte alls känner så. Och du måste göra det utan att ens veta om han kommer att kunna ge dig ett bättre bemötande längre fram.

Om du vill och klarar av att göra det kan ju bara du bestämma. Annars kan ni separera på grund av detta och leva åtskilda ett tag. Kanske kan ni efter det hitta tillbaka, som @Restenavlivet beskrev hände hennes vänner. För då uppstår ju också tid för honom att reflektera och slippa pressen. Och du slipper pressen av att hoppas på att han ska ändra sig.

Du har ju fått 35 år med honom, och många bra stunder antar jag, till priset av att du svalt en hel del genom åren och att du kanske blundat lite extra hårt för den här sidan av honom. Nu ser du den och nu vill du plötsligt att han ska ändra på den, men det kanske faktiskt inte är möjligt för honom.

3 gillningar