Hur gör man för att komma över svek och lämna dem bakom sig, eller för att lämna?

[Jag123]

Du kommer aldrig kunna ändra på honom. Och han kommer nog aldrig ändra sig efter all denna tid. Det DU kan göra är att ändra din situation. Om det hade vart så enkelt att ens partner magiskt skulle ändra på sig så skulle vi inte ha så mkt skilsmässor. Jag förstår hur det här låter knasigt, men han kanske önskar att du bara kunde sluta “begära så mkt och vara krävande”. Menar INTE att du är det. Men bara för att en person önskar att en annan ska bete sig på ett annat sätt så kommer det inte ske. Hur man är som person är väldigt djupt rotat och är man inte beredd att SE och JOBBA på sig så går det inte. Å han verkar inte ens ha förmågan att SE…

[Hasse]

Bara det att ha ställer vilkor i stället för o visa dej respekt gör mej väldigt tveksam o du kan alldrig ändra han det är endast han som kan o han verkar inte ha någon sådan vilja ! Du skriver att han säjer att han beundrar dej ! På vilket sätt bevisar han det ? Var rädd om dej

[Skottaren]

Hmm ja, det är en önskan. Men det är möjligt att han inte har det i sin verktygslåda att vara så förstående. Det har inget att göra med hur mycket eller lite han älskar dig utan det är en resa som få klarar utan att faktiskt tröttna.

Du upplever att ni inte kommer vidare om du inte får fråga och han upplever väl att ni inte kommer vidare om du återbesöker historien hela tiden.

Så vem av er ska ge efter i det? För någon av er behöver ju göra det om ni inte ska fortsätta att slå pannorna emot varann.

[Darker]

Han har svårt att sätta sig in i ditt perspektiv. Jag förstår att du blir sårad och inte mår bra i relationen.

Jag gissar på att han behöver kickar, mer passion och bekräftelse. Han verkas dras med lätt i sina känslor. Jag tycker det låter som han har förälskelser och inte kan hantera det.
Han vill nog vara med dig men saknar något.

Han verkar tvistad. Som att en del av honom vill vara med dig men att han samtidigt vill ha något annat?

Hans beteende är självfallet inte okej. Vad är det han och du saknar i förhållandet? Om han inte höll på sådär och ni skulle fortsätta att leva tillsammans?

Har han gjort såhär i över 10 år? Med flera?

Han kan uppenbarligen inte hålla sitt ord så lita inte på orden han säger.

Varför vill han ha en relation med dig? Är det för trygghet och för att ni är en familj?

Det skulle också kunna vara så att han vill vara singel men inte vågar, för att han ändå tycker om dig. Han verkar inte klara av er relation som den ser ut nu iaf.

Men väldigt taskigt av honom att bete sig på det sättet mot dig och vara oärlig under så lång tid utan att säga något.

Man kan aldrig skylla på dålig självkänsla. Det rör sig om annat också.

[Skipper]

@Ledsenovilsen jag har varit i en nära 30-årig relation där mitt X, ja åtm var lite lik ditt x i vissa avseenden.

Jag har varit i en senare relation där jag utan att dra liknelsen till sin spets, upplevdes av mitt X lite som du upplever din partner. Visst fog, annat helt obefogat.

Eftersom båda relationerna inte längre är så är rimligtvis mina tankar att ta med en viss nypa salt?

Men det finns ett ordstäv, sett på någon bonad i mitt eget förrförra hem som sade något i stil med:

Kärlekens stora gåta: Älska, glömma och förlåta.

Därmed bör man nog inte agera som en struts, men ett visst mått av glömska underlättar om man vill behålla en relation som varit lite på tunn is. Eller rent av nere i vaken?

Kan man inte glömma somligt och förlåta annat så kommer enligt min livserfarenhet relationen att upphöra. Det blir för mycket tjafs, för mycket helt oberäkneliga konflikter vid oförutsägbara tider.

Jag menar inte att du ska göra våld på dig själv, vad du kan hantera är upp till dig.

MEN du kan inte helt själv i en parrelation bestämma vad din partner anser är rimligt.
Eller hur mycket “obehag” hen är beredd att ta för att hålla relationen vid liv?

Beslutet blir ändå ditt.

Kan du eller kan du inte gå vidare med det som finns idag?
Behöver du mer, trots att han förmodligen inte har det att ge dig?
Ja då antingen tar du beslutet, vilket kan vara ja eller nej, eller tvingar honom att ta det och då finns risken att han avslutar relationen.

Your call!

[DantesInferno]

Efter min separation tänker jag mycket på det här med ord kontra handling.
Om du bortser från allt din man säger och istället enbart kollar på hur han agerar och har agerat. Hur ser läget ut då?

Utifrån din beskrivning verkar det inte vara så kärleksfulla handlingar han sysslar med. Hur du kan ha kvar något som helst tillit till den mannen är bortom mig.

Önskar dig lycka till! Se till ditt eget bästa och ta vara på livet!

[Largo]

Han har varit regelbundet otrogen under ert äktenskap och du har förstått och förlåtit. Det är hans “låga självkänsla”, det är hans “bekräftelsebehov” osv.

Nu när du vill ha stöd och hjälp för att komma över hans upprepade svek, att han inte respekterat dig, att han varit ett egoistiskt rövhål, att han levt som i ett öppet förhållande medans du gått hemma och trott att ni haft en kärleksfull relation - då ska du vara tyst.

Du kan inte lita på honom.

Du säger att du fortfarande älskar honom - det kan också vara ett starkt trauma bond.

Självklart har han sagt att han älskar dig mellan varven, på sitt sätt gör han kanske det också, du har varit helt perfekt för honom. Den evigt så förlåtande och förstående frun. Så har han ätit kakan och haft den kvar vareviga gång.

Sen det här med att han bara ska ha haft telefonkontakt och inte agerat nåt mer på sina förälskelser luktar skitsnack lång väg.

Vad får dig att tro att han ska förändras nu och bli en helt annan människa?
Det är denna han är, han ljuger och sviker, dessutom när du behöver honom som mest. Han tar inte ansvar för nåt, så hur tänker du att han helt plötsligt ska bemöta dig med respekt och värme?

Hur ska du få honom att respektera dig när han inte gjort det på 35 år?

Jag ska inte ställa nån diagnos på honom men kolla upp sex- och kärleksberoende.

[Skipper]

Jag har nog inte läst nog noga.

Uppfattade att han hade haft en fling för 10 år sedan som han inte vill redogöra för i detalj. Ev känt sig lite betuttad någon gång emellanåt även senare?

Springer han runt och åmar sig för allt i kjol, ja då är är det inte en fråga om att glömma och förlåta…

[Coco1]

Känner igen mig så väl! Vi har varit ihop i 32 år och han har alltid varit egoistisk och bekräftelsesökande. Det har aldrig känts helt bra , något har inte stämt. Jag har tänkt att det varit hans barndom. Vi har haft många bra stunder också och jag har levt på dessa. Nu har det gratis i ett par år uppdagats en massa saker. Han hade i 4 år regelbundet träffat en miss universum liknande 25 år yngre tjej på luncher . Jag har läst sms och inget tyder på ngt kärleksfullt från hennes sida, hon är konsult och ville ha upptag och han ville ha bekräftelse. hon har gift sig och skaffat barn. Men det visade sig att han hade starka känslor och trodde att det var besvarat.
Sen har jag sett att han kollat på porr, vilket kändes kränkande, då vårt sexliv blivit allt sämre. Han lovade att sluta, men jag såg i januari att inte slutat.
Sedan har det nu i år uppdagats att han varit fysiskt otrogen fler gånger under åren.
Jag har under typ pistolhot, fått honom att erkänna. Jag hade aldrig kunnat tro det om honom, han som är så snäll.
Jag förstod att han har problem och är beroende. Han har nu börjat gå 12 stegs program och jag börjat jobba på mig själv, jag måste bli starkare och lära mig att tänka på mig själv. Jag får se vart det landar och vad jag gör.
Det är ofta värre än det man får reda på, verkar det som. Man vill inte tro om den man älskar.

[Largo]

@Coco1

Det är ofta värre än det man får reda på, verkar det som.

Något jag har fått lära mig under livet är:

Man kan inte lita på en missbrukare

Det bara är så. Missbruket går först. De ljuger och manipulerar för att “skydda” missbruket. De ljuger för sig själva och alla runtomkring sig.

Det är en lång resa du och din man påbörjat. Var beredd på att han kan få återfall. Med det sagt önskar jag er båda tillfrisknande

[Leaf]

@Ledsenovilsen

Jag har varit tillsammans med min man … även om jag hade velat känna mig mer uppskattad.

De tre första styckena i ditt inlägg beskriver mitt äktenskap. Någon detalj skiljer sig (antalet barn t ex), men annars är det mitt liv.
Allt dåligt beteende från din man, skyller du på bekräftelsesökande pga låg självkänsla och något problem med anknytningen. Jag förstår dig. I alla år skyllde jag min mans beteende på en taskig barndom, stress, vantrivsel på jobbet och en massa annat.

Det har tagit tid för mig att sluta ursäkta honom. Det tog åratal för mig att acceptera att han ljög för mig och svek mig på alla möjliga sätt. När jag försiktigt frågade om saker som bara inte gick i hop för mig, då anklagade han mig för att snoka, vara överkänslig, misstänksam och elak. Och hur KUNDE jag bara tro att han skulle göra något mot mig? Han som älskade mig över allt annat!!!

Jag visste att han älskade mig högt. Hur visste jag det? Jo, han sade det.
Jag visste att han aldrig ljög för mig. Hur visste jag det? Jo, han sade det till mig.

7 år före skilsmässan kom den första sprickan i mitt förtroende för honom. På en fest pratade jag med en av hans äldsta kompisar om en lustig liten historia som hänt flera år tidigare. Kompisen gapskrattade. Jo, han visste att min man lurat i mig hur den historien var, och han tyckte lite synd om mig som var så godtrogen. Sedan berättade han vad som egentligen hänt den där gången. En löjlig liten historia och en helt onödig lögn, och ändå hade min man upprepat den för mig så många gånger. Varför? Men jag valde att trycka undan mina funderingar, för de var lite för jobbiga.

1 år före skilsmässan upptäckte jag nästa lögn. Också en helt onödig lögn, men den här gången tryckte jag inte undan mina funderingar. Min mans utbrott och beteende överlag hade förvärrats för varje år, så jag hade slutat ursäkta honom. Jag ville bara förstå varför han betedde sig så illa mot mig och barnen.
Upptäckten av den här lilla lögnen ledde till upptäckten av flera lögner, och till slut hade jag bevis för att han hade ett förhållande med en annan kvinna och levde familjeliv med henne. Följde med på hennes morbrors födelsedagsfest, hjälpte hennes kusin med flyttstädning och sådant.

Trots bevis och trots att han direkt efter skilsmässan flyttade in hos den här andra kvinnan, så nekade han hela tiden till att han någonsin skulle ha ljugit för mig. Han hade aldrig gjort något fel och aldrig ljugit. Hela skilsmässan var mitt fel. Bara mitt.

Om du har ont i huvudet - ger det dig rätt att slå någon?
Om du blev sviken som barn - ger det dig rätt att ljuga och bedra i vuxen ålder?
Om du är på dåligt humör - ger det dig rätt att säga elaka saker till din familj?

Varför ursäktar du din man? Titta på hans beteende. Strunta i vad han säger, för ord är jäkligt billiga. Strunta i hur synd du tror det är om honom. Titta bara på hur mycket han ljugit och svikit, och på hur illa han beter sig mot dig.