Jag har nu varit skild i snart 2 år och mycket har hänt i mitt liv sedan jag kände att det fick vara nog.
Jag har flyttat inte bara från mitt drömställe utan också till en annan ort ganska långt från där jag bodde med min familj, jag har tagit upp nygamla intressen, träffat nya människor - kort sagt helt bytt liv.
Jag är nöjd, livet känns bra, jag och exmaken har bra kontakt om allt som gäller barnen och har inga problem att prata eller träffas oavsett sammanhang.
Ingen av oss har någon ny relation även om jag väldigt tidigt hade en kortvarig fling men den ledde inte till något varaktigt (eller om jag ska vara ärlig så ledde det inte till något alls). Efter det har jag inte träffat eller haft intresse av någon annan man.
Det jag känner och blir lite irriterad över mig själv över, är att jag fortfarande bedömer väldigt mycket jag gör i förhållande till exmaken.
“Vad skulle han säga om…”, “Vad skulle han tycka om …” “Så här kan jag inte göra för tänk om han blir ledsen”, “Tänk om han hör att…”
Jag har ganska nyligen bytt tillbaks till mitt flicknamn och slutat följa honom på fb (vi är fortfarande vänner på alla sociala media) - det var jättejobbigt att ta de besluten men nu känns det väldigt bra.
Jag kan också säga att jag funderade länge innan jag ens skrev den här texten eftersom jag vet att han är här på forumet och om han läste det här och kanske förstår/har förstått att det är jag och ser att jag slutat följa honom på fb så skulle han bli ledsen…
Är det bara att vi varit tillsammans så länge och att han var lite dominerande i vissa saker som gör att jag har svårt att bryta mig loss?
Ska jag bara vänta tiden an eller finns det nåt jag kan göra för att hjälpa mig att göra mig fri?
Är det nån annan som känner igen sig eller har ni klarat att ta er ur tvåsamheten utan några problem?
Har man varit ihop länge och om den andra varit lite dominant så är det nog rätt normalt att det blir såhär, tror jag. Jag har inte bytt liv. Bor kvar i huset, umgås med samma folk, även gemensamma vänner, etc. Och visst finns det rester i huvudet, precis som du skriver “Vad skulle hon säga om…”, “Vad skulle hon tycka om …” men det smälter bort lite för varje dag. Jag tycker att det är snart helt borta. Så jag tror det är en process som löser sig med tiden, och ju mer man uppmärksammar det ju längre tid tar det innan det släpper.
Jag vet inte vad du menar med “fri”… men jag kan känna att den man har gemensamma barn med har alltid en del av ens (mitt iaf.) hjärta abonnerat, på livstid känns det som. Nu hade vi inga direkt kontroverser och träffas fortfarande med jämna mellanrum, firar storhelger ihop osv.
Vi kanske är konstiga i vår familj, men så gör även min syrra och hennes ex… vi träffas allesammans till jul/påsk exv tillsammans med våra barn och vår mamma/mormor/fd. svärmor som är den enda ur allas våra mor/farföräldrar som fortfarande finns kvar i livet.
Nu funderar och värderar jag i princip aldrig över vad barnens pappa skulle sagt eller tyckt om de val jag som person gör, men jag refererar ofta till honom så visst minns jag och kan relatera men jag ser det inte som ett problem.
Ja men då är du vad jag menar med fri - dvs ditt handlande och tänkande styrs inte av vad du tror att din ex skulle tycka om eller kanske ffa inte tycka om.
Jag har inget emot att umgås per se, så gör vi i min familj också, mitt problem är att jag recenserar och kontrollerar mitt eget beteende och tänkande för att inte irritera, störa eller göra exet ledsen.
Hmmm… jag skulle aldrig göra, säga eller på något sätt skriva honom på näsan med saker som jag vet skulle såra honom. Jag bryr mig om honom och han bryr sig om mig oxå det vet jag, vi är inget par och kommer aldrig mer i världshistorien att bli… m e n vi har våra gemensamma barn och vi har en gång varit en kärnfamilj. Men nu är vi en annan sorts familj, annorlunda men inte mindre viktig för det. Nästan mer fundamental och ursprunglig än kärnfamiljen, då vi skalat av alla parkänslor och bara har ömsesidig välvilja som grund idag.
Så jag varken recenserar eller reducerar mig själv, men jag skulle heller aldrig skriva honom på näsan om det var något jag visste skulle bekomma honom illa, bara för att jag bryr mig om honom och han är viktig på ett annat sätt än en kärlekspartner är, för mig. Men vi lever ju inte tillsammans och vi träffas bara de gånger vi båda vill, däremellan gör var och en som den vill.
Jo - du tänker som jag gör här.
Självklart skulle jag inte göra den jag levt med i över 20 år och som är far till våra barn medvetet illa men var går gränsen?
Välja bort vänner eller partner för att de inte skulle falla exmaken i smaken?
Inte vara ute eller dricka vin kanske t o m festa för att det gjorde jag inte tillsammans med ex?
Inte ha tillfälligt sex med nån om ex skulle få reda på det?
Jag tänker att jag går några steg för långt - där du skulle välja att inte stoltsera med en ny mitt framför ögonen på exet skulle jag vara rädd att ens inleda nåt med nån.
Förr eller senare blir man tvungen att “stoltsera med en ny framför näsan” om man inte vill leva fortsättningen av livet i garderoben.
Men jag tror det finns en inneboende fingertoppskänsla i alla de här avvägningarna och den tror jag att du besitter. För även “stoltserandet” kan göras på olika sätt… vissa mer respektfulla och andra mindre, eller inte alls. Att ha en uppriktig och ömsesidig välvilja tror jag är grundbulten och den löser många knutar. För det blir därmed naturligt att sas tänka both ways innan man gör något och när man väl gör det så gör man det man gör så skonsamt och välvilligt som det går.
Är bägge parter med på det tåget och har en samsyn i frågan, då tror jag att agerandet görs välvilligt och tolkningen på det som görs från motpartens sida blir densamma… och det från båda håll.
Jag har inte haft kontakt med mitt ex sedan uppbrottet för drygt tre år sedan. Men fortfarande skulle det ta emot att såra honom. När min nuvarande föreslog en dagstur till en stad som kan vet att exet ofta är i, eftersom det ligger nära hans landställe, avböjde jag. För det hade känts som att komma klampandes in på hans domäner med en ny kärlek vid min sida.
På det planet är jag alltså inte hundra procent fri, och man känner nog alltid ett litet större ansvar som lämnare.
Däremot är det bara skönt att göra allt sådant som kan tidigare rynkade på näsan åt! Exet kunde ha en hel del bestämda åsikter kring en massa saker, som jag nu slipper tjafsa om. Jag kan köpa vad jag vill, utan hans förmaningar i öronen, och kan göra vad jag vill utan att han försöker bromsa och bara se problem etc.
Just den friheten är ju det bästa med singellivet, och den friheten tycker jag att du ska vara rädd om och värna om
Nu vet jag inte hur stark exets röst fortfarande ringer i dina öron? Ibland kan man höra deras gruff i huvudet, även fast man inte bryr sig och gör sitt ändå. Men om det verkligen hämmar dig och får dig att avstå från saker eller anpassa dina beslut tycker jag verkligen att du ska ta det på allvar.
Men frågan är också varför detta påverkar dig? Är det en känsla av att göra fel, dvs att du fortfarande känner att du inte får eller inte bör gå emot det du tror är hans vilja? Eller är det mer att du är rädd för att göra honom ledsen och besviken, så att det mer tar sig uttryck i felriktad välvilja?
Jo, det har du helt rätt i och det ska man nog också göra för att respektera att det tar längre tid för den som blir lämnad att “komma ikapp” i den känslomässiga processen.
Ja - det är det som händer och det är en känsla av att jag gör fel, är dum, att han ska komma med påpekanden att jag borde veta bättre osv.
Sen tillkommer naturligtvis det att jag är rädd att han blir ledsen - det beror ju på vad det gäller, om det är nåt som han kan påverkas känslomässigt av eller nåt han bara har åsikter kring.
Vad hemskt att behöva ha en sådan känsla hängande över sig
Men det är väldigt lätt att gamla roller hänger kvar, och det kan vara svårt att frigöra sig när så många år har gått. Inte sällan ser man ju samma sak i exempelvis familjerelationer också.
Normalt sett hade jag sagt att det bästa vore att vara ifrån varandra så mycket som möjligt och minimera kontakten, eftersom det krävs distans för att kunna frigöra sig och växa ifrån sina gamla roller. Men det är så klart svårare när man har barn.
Men händer det att han fortfarande kommenterar dig, dina åsikter eller ageranden? Eller är det mest att den gamla känslan av hans “tyckanden” hänger kvar som ändå?
Vi har stora barn men ett av dem är inte vuxen än och där har vi en hel del kontakt - inte fysiskt men via telefon och sociala medier ffa.
Nej, han kommenterar inte längre (till mig i allafall) men det är precis som du skriver känslan som hänger kvar.
Jag vet inte riktigt hur jag ska bli av med den men jag tror att det bara är att fortsätta som jag gjort och ytterligare lite till.
Spränga några gränser.
Nu i efterhand har jag insett hur kontrollerad jag varit (av mig själv), jag har jobbat hårt på att inte falla ur rollen jag tilldelat mig själv, att buffra hans dåliga humör, förutse saker som skulle kunna orsaka kommentarer, dåligt humör, utbrott.
Jag har lyssnat på tonfallet, det som sägs så man nästan inte hör om hur hemskt det ser ut, att ingen annan gör, vad som jag gjort fel osv. Försökt resonera, bli arg, förklara när han gått över gränsen och t ex knuffat i väg mig eller barnen om vi gjort fel/kommit för nära/stört.
När inte det hjälpt kanske det lätt blir att man vänder frustrationen inåt och kontrollerar det man kan kontrollera - dvs sig själv.
Jag känner mig nu lite som att jag försöker veckla ut mig ur det lilla knytet jag bundit mig i men känner mig lite rädd och osäker i världen utanför, vad kommer han, man, alla säga om jag blir annorlunda?
“50-årskris” med menande tonfall? Och varför i hela friden bryr jag mig om det?!
Jag har några vänner som jag nu inte alls känner mig hemma med - jag har varit en tråkig, grå mus och nu håller jag på att bli en färggrann, främmande fjäril - det skrämmer mig lite samtidigt som det känns bekant från förr.
Själv funderar jag ju också om jag är i nån sorts medelålderskris men samtidigt säger de jag känt sen jag var barn att de börjar känna igen mig igen, lika säger mina föräldrar så kanske ändå att det inte är ett felaktigt spår jag vikit in på?
Jag ska försöka frigöra mig, jag tror det blir väldigt bra för mig men det kommer nog att ta lite tid.
Istället för att se det som en kris kan man vinkla det med att det tar tid att hitta sig själv, hitta sitt behov. Det är just ens erfarenheter i livet man tar till sig i olika hastighet och det är inget skamligt i att vilja förändra sig när man är äldre.
I virrvarret av vad samhället förväntar sig är det inte konstigt om man först runt 50 hittar sin plats. När man fått landa i vad som är livet.
Jag tror snarare att du äntligen börjar bli dig själv igen. Efter alltför många år i en relation som uppenbarligen inte tillät detta, av en eller annan eller flera anledningar.
Det är en underbar resa du har framför dig. Känslan av att bli mer och mer sann mot sig själv och mer och mer fri från det som tidigare höll en tillbaka är fantastisk. För mig ledde det till en förälskelse i mitt liv som var starkare än den förälskelse jag någonsin känt för någon annan.
Så efter att ha läst ditt andra inlägg är jag inte längre orolig för att du inte kommer att bli fri från ditt ex. Det kanske tar lite tid, vilket är fullt normalt efter många år tillsammans, men jag tror att du är på god väg!
Ja, jag väljer också att tänka att jag är på rätt spår även om det går att diskutera om det att gå tillbaka till ett gammalt jag verkligen är utveckling…
Tack alla för stöttande svar - det känns bra att fler än jag tror på att det är en utveckling i rätt riktning och det är tröstande att ni tror på att jag kommer klara det!
Det du skriver @onedaymore om att bli kär i sitt eget liv - det skulle jag också vilja bli! Jag trivs med mycket i mitt nya liv men jag är fortfarande inte kär i det.
Jag gjorde en mycket stor förändring för ett litet tag sedan och det kvarstår fortfarande 1-2 steg i den processen så jag måste jobba samtidigt med utveckling i både mitt inre liv och mina yttre förutsättningar men det ska nog gå bra.
Det jobbiga just nu är att anpassa sig till och acceptera det nya.
Jag tror inte du helt går tillbaka till ”ditt gamla jag”, mer mot en sannare version av dig själv. De erfarenheter du fått med dig, har också format dig hur du är idag. Och att du nu vågar stå upp för den du verkligen vill vara.
Jag känner ju att jag törs på ett annat sätt stå upp för mig själv, jag jobbar verkligen på att hantera min konflikträdsla, inte vara lika bekymrad över vad andra tycker om mig eller vad jag gör.
Jag försöker också att jobba med mitt stora kontrollbehov och det känns verkligen som om jag försöker knyta upp ett lindebarn och släppa ut armar och ben i det fria.
Tänk att det är först efter drygt två år som jag börjar ta itu med de verkliga knutarna!
Jag hoppas jag kommer lyckas och att jag inte binder in mig själv i ett nytt hörn - för jag är medveten om att det inte var min exman som gjorde det utan jag själv - jag hade kunnat agera på ett annat vis redan från början. Valet var mitt och jag svängde fel i korsningen helt enkelt.
.
