Mordillo, min vän, än en gång delar vi liknande känslor och tankar. Jag känner SÅ igen detta med det upplevda ansvaret mot sitt x. En del av mig bävar nästan för den dagen jag träffar en ny ”på riktigt” och han behöver få veta detta. Hur ska det gå då med vårt samarbete och hur ska våra barn må? Det har tagit honom lång tid att komma på fötter efter värt uppbrott och jag är, mest för barnens skull, orolig för hur han ska hantera en ny förändring.
Men sanningen är ju att han har sitt eget ansvar att bära för att situationen blev som den blev och jag tror för min del att jag överkompenserar för hans ovilja att se sin del i situationen. Jag är fortfarande fast i mina argument vid separationen; ”jag orkar inte mer, jag vill bara vara för mig själv”. Det stämmer ju inte riktigt. Jag orkar visst, jag vill inte alls vara för mig själv, jag ville bara inte släpa runt på hans börda mer.
Gällande att bli påmind om gamla tankemönster som ”vad hände han tyckt om det här” så tycker jag för min del att det ebbar ut med tiden… Jag börjar nu faktiskt glömma bort en hel del sådant vardagligt och minns nu mest mitt x som någon jag delade över ett decennium med och fick fina barn ihop med.
Ooh - du är kvar och finns!
Kul att höra ifrån dig igen och ja - vi verkar ha följt varandra känslomässigt den här tiden. Skillnaden i mitt fall är att min ex faktiskt verkar ha förstått sin del i det hela. Det gör det inte lättare tyvärr för han påpekar hela tiden det hur ledsen han är och då får jag dåligt samvete för att jag inte bara kan stryka ett streck över allt och så återgår vi till som det var…
Jag tror ju inte att det är det han vill men det är så mitt undermedvetna översätter det.
Jag känner också ett tvång att stötta och trösta honom men samtidigt försöker jag att inte gå i den fällan för jag tar så gärna på mig andras skuld och sorg - jag försöker hålla det på armslängds avstånd istället (och så får jag dåligt samvete för det…) Hopplöst - jag måste träna på det här att slå ifrån mig sånt som inte är mitt ansvar!
Vi kanske får fundera ut nya argument för oss som gäller för tiden nu och en tid framåt? Det har ju trots allt gått en tid sen de argumenten gällde.
Mkt bra plan tycker jag! Jag tänker för egen del att det vore ett slöseri på alla sätt om jag satt fast i gamla tankebanor och mönster som inte gäller längre- vad var hela nyttan med en separation och det man faktiskt redan har gått igenom om man inte fullföljer helt ut, både praktiskt och känslomässigt?
Nej det låter tufft med ”hundvalpsgrejen”; som jag tolkar ditt ex lite som, någon som tittar på en med bedjande blick som säger men kan du inte ta mig dåå?”
När jag mådde som sämst (och började skriva på detta forum) så jobbade jag mycket med tankar om hur jag vill må, hur jag vill att mitt liv ska ”kännas” mer än kanske hur jag vill att mitt liv ska se ut. Jag ville ju så gärna vara lycklig, och i min lyckosamma känsla/tanke så kan inte skuldkänslor för exet rymmas. Min lycka kan inte heller bero på om mitt ex kan hantera en ev ny partner eller ej, utan det är upp till mig hur jag den dagen väljer att presentera det. Jag tror och hoppas att vi båda är såpass känslomässigt mogna vid det här laget att vi skulle kunna hantera en sådan förändring på ett sätt som sätter barnen i fokus, men jag kanske ännu en gång är naiv i mina tankar om mitt ex där… Jag var ju så naiv och trodde han skulle hantera hela separationen på ett helt annat vis än vad det sen blev också…
Jo - så känns det (kanske inte alls är så men jag känner skulden).
Jag känner att jag har haft en sån väldig tur med min exman. Vi har hela tiden kunnat ha en respektfylld dialog om barnen, gården, bodelning, underhåll, presenter, resor, semestrar - allt det som ändå måste fortsätta fungera även fast vi inte lever tillsammans längre. Jag har ju förstått av andras berättelser att det är få förunnat att ha det som jag har det.
Däremot vet jag inte om han tycker jag varit lika respektfull som faktiskt hade en liten fling redan under separationen men jag försöker lägga de skuldkänslorna på hyllan. Vi hamnade där av en orsak och den var inte enbart min skuld att vi gjorde det - jag kan inte ta på mig hela ansvaret för att relationen gick i stå eller för att jag mådde dåligt i relationen.
Han har själv insett det och ångrat mycket men det hjälper tyvärr inte vår relation, däremot kan han använda den kunskapen i nästa.
Jag tror säkert att vi klarar den balansgången om och när den väl sker, hittills tycker jag att vi har skonat barnen på ett bra sätt. Ju längre tid som går desto bättre tror jag det går men jag är beredd på en reaktion från honom (om jag hittar nån) eller från mig (om han hittar nån).
Jag tror faktiskt att det kommer kännas om han hittar nån - av flera anledningar. Vi har varit tillsammans så länge att det blir konstigt till en början att se honom med någon annan, det blir liksom den sista dödsstöten för drömmen vi hade. Jag kommer också att vara lite orolig för barnen - kommer hon och de att tycka om varandra, det är ju viktigt. Till sist får jag ju också erkänna att det kommer bli hårt att veta att nån annan ska ta hand om och kanske gräva upp några av “mina” växter jag planterat.
Jag hoppas också att jag inte förvandlas till en fullblodsidiot om jag blir kär och mågotthormonerna, lusten och de rosa glasögonen har partaj i min kropp och sinne…
Exakt så; där har jag också landat i varenda sväng jag har tagit med dessa typer av tankar. De har börjat avta nu, för övrigt, så återigen hjälper tiden till med detta
Ja, en förändring blir det ju om exet träffar en ny, och såklart att det blir en känslomässig reaktion på detta. Jag har tänkt på den situationen med nyfikenhet och hopp om att det kanske blir en vettig person (själv är jag ändå rätt vettig och mig blev han ju kär i ) som visar respekt och omtanke för våra barn. Något jag är 100 % övertygad om är att han absolut inte kommer välja en ny partner över sina barn, så det är en trygghet för mig, och detsamma gäller såklart för mig.
Men skulle han träffa någon och det (åtminstone utåt sett) ser ut som att de har värsta familjelivet och att han uppvisar de egenskaper som han saknade i vår relation- ja då kan det bli tufft för mig att tackla förändringen. Då blir det nog en och annan tråd här på forum för att ta sig igenom den upplevelsen
Ja, jag håller med dig - jag tror inte heller att min ex kommer välja nån annan före sina barn men samtidigt är de vuxna (nästan) nu och kommer att hitta egna liv. Det är en lite svår brytpunkt tycker jag att hitta sig själv som förälder nu när barnen börjar stå på egna ben, även det är ju en process. Att dessutom i samma tid ha lämnat ett långt förhållande gör att det känns lite som ett gungfly under en men samtidigt lite spännande på nåt vis.
För min del vet jag nästan att han kommer att göra just det för han har verkligen fått upp ögonen för sitt beteende och säger själv också att han inte trivs med (och heller aldrig har trivts med) den personen han var. Han kommer verkligen dra nytta av det här uppvaknandet hoppas jag det var bara synd att det skulle behöva gå så långt och bli så irreparabelt. Att han inte kunde lyssna när jag protesterade och sen inte heller vilja delta eller reflektera över vad jag sa när jag på allvar satte ned foten - det är hans förlust, jag får välja att se det så.
Jag hoppas att han hittar nån han kan vara sig själv med, nån som tycker om barnen och som barnen i sin tur tycker om, nån som inte utnyttjar hans nyfunna känsliga sida.
Men det är klart att det kommer kännas och jag kommer nog också få kämpa med tankar och känslor - det är nog naturligt tror jag och hör lite till processen för att helt frigöra sig.
Hur jag ska göra om jag hittar nån - jaa, jag känner mig helt lost. Hur berättar man för sina vuxna barn att man träffat nån? Jag kommer vara så rädd att de inte ska “godkänna” personen för hur man än gör då kommer ju ens hjärta att krossas och ska vuxna barn verkligen kunna styra sina föräldrar på det viset?
Jaja, det blir en senare fråga och det kanske mognar fram det också?
Ibland undrar jag över hur händelser och personer trillar in i våra liv?
I återupptäckandet av mig och mitt eget liv har jag startat med några gamla intressen och iom det fått en del nya vänner. Jag har verkligen klickat med några av dem, vi är väl fortfarande i “smekmånaden” där vi letar likheter och sonderar varandra men det känns lovande. En av dem är precis som jag singel, skild sedan två år, har två barn i mina barns åldrar - jag tror vi kommer ha mycket att prata om!
Det är en väldigt stor och fin tanke du har om din exman, jag vill tänka så och jobbar för att ärligt landa precis där!
Nu har jag inte vuxna barn, men just där är jag helt fri från oro; jag vet att mina barn litar på att jag gör val som är bra för både dem och mig- det är därför jag separerade från deras far också- och vi pratar ofta om att ”om mamma blir kär igen”. De ser det som något spännande och positivt!
Åh vad roligt att höra! Det är precis samma här, jag började med något helt nytt för strax över ett år sedan, och mitt liv har blivit så rikt tack vare det, jag träffar många likasinnade, personer som är mer lik mig själv, och det är en befrielse att kunna vara ”sig själv” och bli accepterad och bemött precis där.
Jag rekommenderar verkligen ALLA att ta tag i sina intressen och passioner- där är nyckeln till mycket lycka!
Jo - ett av mina barn pratar om det och verkar positiv till tanken, det andra verkar inte heller främmande för det men säger inte så mycket.
Ja - jag håller med! Jag har tagit upp ett gammalt intresse men det har hittills gett mig så mycket mer än själva aktiviteten i sig så jag kan hålla med dig och rekommendera alla att starta nåt nytt eller ta upp nåt gammalt - det kommer löna sig!
Länge sen nu jag skrev i denna tråd och jag tänkte avsluta den med en positiv känsla.
Jag känner inte längre denna bindning och funderar inte på vad ex skulle tänka om jag gjorde si eller så, funderar inte inför varje beslut, stort eller smått, hur han skulle ha gjort.
Jag är starkare nu i mig själv och ser oss som två enheter.
Vi är föräldrar till två fina ungar, har bra samarbete om allt och kan umgås vid behov utan att det känns stelt.
Det tog nästan 3 år.
Tack alla.
Jag är också nyfiken. Jag är den lämnade och vi är väl inte hela vägen i mål. Fortfarande så att vi sitter samman utöver barnen.
Men känslan. Den känner jag igen såhär ett år efter orden uttalades. Att väldigt mycket av det jag gör är i referens till vad jag tror hon ska tycka om det. Är fortfarande mån om att hon ska tycka om mig. Inte vara arg eller ledsen.
Den är ganska mycket densamma som i förhållandet. Att jag tänker att när hon är ledsen så utgår jag från att det är mitt fel. Att när hon är glad så blir jag också glad. När släpper det där?
Att jag fortfarande agerar på ett sätt som ofta är bättre för henne än för mig. Det är mitt första fokus oss emellan. När släpper det där?
Är det bara det där eviga tjatandet om att tiden måste gå som är nyckeln?
Mest tiden kanske men också att jag nu vet att han inte tänker att det ska bli vi igen.
Jag hamnar ibland i de gamla tankarna men har mycket lättare att ta mig ur det och göra saker och ta beslut som jag vill och inte som han skulle tyckt varit bra.
) som visar respekt och omtanke för våra barn. Något jag är 100 % övertygad om är att han absolut inte kommer välja en ny partner över sina barn, så det är en trygghet för mig, och detsamma gäller såklart för mig.
men också att jag nu vet att han inte tänker att det ska bli vi igen.