Mitt ex som lämnade mig efter 1.5 år tillsammans (mer detaljer i min förra tråd) är mitt livs största kärlek. Problemet är att han pga en sak är (nästan) oersättlig i mina ögon. Omöjlig att glömma.
Saken är den att han är något av en stjärna. Okänd men en oerhört talangfull professionell musiker inom jazz/klassiskt. En stor anledning till min beundran för honom. Såklart var han fantastisk på många andra vis men just musikbiten gör honom oersättlig i mina ögon.
Jag själv jobbar med något “vanligt” och utövar musik på fritiden. Så i mina ögon var han över min liga.
Vet inte hur jag ska kunna nöja mig med något “mindre” framöver. Är ju många som utövar musik men nu när jag har varit med någon på så hög nivå kommer ingen fascinera mig på samma sätt. Att leta efter någon lika talangfull som man också klickar med är ju som att leta efter en nål i en höstack.
Jag vet att det måste låta sjukt i mångas öron. Han har höjt min ribba så absurt högt. Jag har varit med om smärtsamma uppbrott men då varit säker på att jag kommer repa mig. Nu känner jag bara hopplöshet. Ingen kommer överträffa denna stjärna.
Har någon varit med om liknande? Hur sjutton ska man förlika sig med att framtidspartnern med största sannolikhet kommer vara en sk “downgrade”?
OBS OBS menar då inte att jag ser ser på andra yrken på något sätt, men just fram jazz/klassiska musiker är något som jag är så oerhört fascinerad av.
Det här tycker jag låter lite osunt faktiskt… ingen människa ÄR ju sitt yrke eller sin talang.
Det är ju som att någon är fascinerad av skickliga läkare och själv inte är läkare men ändå inom vården och så har hen då äntligen lyckats få ihop det med den skickligaste kirurgen som är över hens liga, sen så tar det slut och då startar jakten på en ännu skickligare kirurg… inte en man/människa att klicka med på ALLA plan, utan det måste promt vara just en kirurg som kan beundras och sättas på piedestal…
Ja alltså yrket är inte tillräckligt utan en pusselbit. Han var mycket mer än sitt yrke. Men talangen och drivenheten som tog honom dit han var var ju en stor del av hans personlighet. Han var smart, vi hade samma humor och jag älskade honom oändligt på alla vis.
Jag tycker också det är lite udda resonemang. Om min partner lämnar mig nu skulle jag nog mer undra hur jag ska hitta någon som respekterar mig som han gör, som kan läsa av och kommunicera på hans nivå och som har hans självinsikt och självkännedom…
Förvisso, men kanske kan det för dig vara värt att fundera vad en så pass uttalad beundran skapar inom dig… vad som egentligen är kärlek och vad som är beundran/“idoldyrkan”…
Vad var anledningen till att han bröt er relation?
Vet inte om man kan se andra trådar jag gjort, står i detalj där. Men kort sagt, han bröt för att jag hetsade för saker han inte var redo för alldeles för tidigt. Från början hade vi en dynamik där sannolikt min känsla att han var bättre än mig och gjorde att jag agerade som att jag inte dög och tvivlade på hans känslor, tog saker personligt och startade bråk. Ångrar det bittert.
Men nästa steg borde väl då vara att söka sig till en erkänd jazzmusiker? De finns väl också? Är väl utmanande men kärlek och relationer är inte lätt så sök dig till olika platser där de finns!
Jag vill inte vara oförskämd men jag tycker att du behöver söka hjälp och prata med någon för hur du ser på din fd partner och hur han ska ersättas med någon som ”överträffar” (eller åtminstone är minst lika bra). Och hur du ser på dig själv (i relationen med en sådan person) och t ex i vilken ”liga” man spelar, sund/osund beundran osv.
Han var såklart mer än bara en musiker för mig. Han var kul, smart och unik på många sätt. Jag var skitkär i honom och musiken var en pusselbit som kronan på verket, lite svårt att förklara. Men det var såklart honom som person jag var kär i. Har flera talangfulla musiker som är vänner till mig och som jag inre ser på det sättet.
Har en vän som älskar att dejta just läkare men de är ju inte lika svåra att finna.
Men vilken läkare som helst för dom är alla lika Lite som att jämföra en hobbybasist med en professionell violinist faktiskt. Tro fasen inte att läkare är av samma kaliber och samma utbildning. Måste hålla med @Lisa0987 här, du borde fundera på att prata med någon…
Jag tycker det är många som går opåkallat hårt åt dig i den här tråden med sina ”omtänksamma” råd. Med den korta information du lämnat tycker i alla fall jag att det är rätt magstarkt att vissa rekommenderar dig att ”söka hjälp” pga hur du tänker.
Jag tänker snarare såhär, jag har inte läst din andra tråd, men uppfattar det utifrån hur du skriver här att du fortfarande är väldigt kär i honom eller i vart fall har kvar en stark glöd som inte falnat. Det var säkert så att en av de saker du verkligen fastnade för, fick en hang up på och romantiserade med honom, i början och under förhållandets gång var detta med hans musikaliska begåvning. Det är givetvis jätteattraktivt och jag förstår dig. Men just nu, innan såren läkt, tror jag du är lite tunnelseende med detta vilken typ av person du skulle kunna falla för. Du har ju kvar honom och just det som var utmärkande för honom, kvar i dina tankar. Han blir alltings måttstock. Och kanske är det för tidigt för dig att kunna tänka dig något annat än honom. Men, om du vågar hålla sinnet öppet, så finns det massor av andra egenskaper som kan vara lika sexiga som en musikalisk begåvning. Om du, liksom jag, är lite av den drömmande typen, så kanske det funkar så för dig att du i ett förhållande tycker om att drömma, fantisera och romantisera din partner - inte på ett verklighetsfrånvänt sätt, men att det ger lite extra pirr till kärleksbubblan.
Förhoppningsvis lättar dimman av det krossade hjärtat snart och då ser du plötsligt någon härlig person som kanske exempelvis är väldigt händig eller beläst och intellektuell eller sportig och vältränad eller friluftsmänniska som kan lära dig allt om att göra upp eld. Vad som helst - men nånting extra som du gillar och som kan vara precis lika attraktivt som musikalitet. Kanske står du där då om en tid och inser att det du verkligen tycker är attraktivt hos någon är något helt annat än det du tyckte var attraktivt hos den här mannen.
Jag menade inget illa med att be TS prata med någon, det är inget elakt råd. Det är väl aldrig fel att söka hjälp om man känner hopplöshet?
Att ha hjärtesorg är inget onormalt tillstånd.
Men att känna hopplöshet efter ett uppbrott och prata om en person som en stjärna, att prata om sig själv i ordalag som ”i en annan liga”, att prata om att ev kommande partners som att de skulle komma att vara ”downgrades”, det låter inte sunt, vare sig i synen på andra människor eller synen på sig själv.
Då kan det vara bra att prata med någon professionell för att reda ut sina tankar och förstå vad som ligger bakom denna ganska tuffa uppdelning av människor, att man duger osv.
Tunnelseende o hangups kan vara alldeles normala delar i sorgen, men skulle också kunna vara tecken på depression.
Du skulle ju kunna bredda ditt urval av musiker. Alltså söka bland klassisk-musik-orkestermedlemmar, finns nog en hel del, då kan du också resa med ut i världen.
Jazzmusiker håller sig troligen i mindre kretsar med likasinnade, men finns säkerligen sätt att leta upp dessa kretsar och vilka ställen de brukar spela/hänga på.
Finns ju också olika genres inom jazz så ett tips kan vara att inte låsa fast sig vid bara en typ av jazz.
Har för mig att det finns jazzfestivaler lite runtom Sverige och Europa. Finns en jazzfestival på Österlen har jag för mig varje sommar.
Det behöver inte vara helt hopplöst, men råkar du på en man som du klickar som fan med så ge honom en chans även om han inte skulle råka syssla med jazz/klassisk musik. Han är kanske en jätteduktig kock. Dejtade en kock en gång och det var guld. Han lagade alltid mat åt oss.
Sen detta - alla (kända) jazzmusiker jag någonsin läst om har varit mer eller mindre promiskuösa sviniga rövhål och/eller alkoholister/missbrukare. Samtidigt som de ska vara så jevla svåra (men egentligen är de bara svin).
Det du skriver är så klokt. Tror att ett problem är att jag romantiserade klassiska musiker långt innan jag lärde känna mitt ex som jag, mycket riktigt, fortfarande är väldigt kär i. Han förkroppsligade en dröm.
Ett annat ex till mig var akademiskt begåvad publicerad författare och även om jag älskar litteratur och var mycket kär i honom och beundrade honom såg jag aldrig hans egenskap som något "oersättligt. Är något i den klassiska musiken jag “går igång” på även om jag uppskattar andra talanger. Jag känner inte alls igen mig efter detta breakup.
Tidigare kunde jag komma över folk jag varit kär i fort och snabbt komma till insikten att jag gjort dem speciella i mitt huvud. Blev snabbt öppen för att andra människor åtminstone potentiellt kunde vara intressanta medan här känns det som att jag lika gärna kan drömma om en sagoprins med magiska krafter.
Tiden kommer tveklöst att göra sitt jobb och du kommer att komma ur även detta… men mtp hur du beskriver dina tidigare relationer så låter det faktiskt som att du letat sagoprinsar även före denne sista man. Du är vuxen, 32 år och känner du att du är redo att stadga dig och ev bilda familj så är nog sannolikheten större för en lyckad outcome med en helt vanlig man, än med en drömprins
Det där kan nog faktiskt vara något värt att gräva lite i och fundera djupare på för dig
Letade verkligen inga sagoprinsar innan. Den akademiskt begåvade var jag inte mer kär i än andra (förutom det senaste exet). Så jag har ingen tendens att idealisera. Nu råkade den senaste mannen falla mig i smaken till nästan 100% av en slump vilket gör det objektivt svårt.
Jag blir väldigt konfunderad av dina inlägg och ett påstående som detta.
Ingen är perfekt men de män jag levt med längre tid har definitivt ”fallit mig i smaken” 100%. Det borde väl både de o jag känna medan vi är tillsammans? Eller så vill jag ha det. Inte att någon föll mig i smaken 80% och så fick man nöja sig….
Du beskriver dina relationer o fd på ett annorlunda sätt. Jag har svårt att relatera till det.
Lite som att jämföra en hobbybasist med en professionell violinist faktiskt. Tro fasen inte att läkare är av samma kaliber och samma utbildning. Måste hålla med 
