Ja han hade ju sina brister, det har ju alla. Jag kände ju inte att mina ex föll mig i smaken till 80% eller något sådant men något förkroppsligande av min “idealman” var de inte. Dock tänkte jag inte i dem banorna då jag ännu inte träffat denna idealman när jag var med mina ex.
Enligt mitt amatörmässiga sätt att se på saken så är ju just DET själva diskussionen… för dig 
2 gillningar
I min förra tråd, ja. 
men en stor fråga inom mig som nog spiller över lite här och var.
Det är väl just det här du skulle behöva adressera, för det hänger nära samman med att tycka att någon är i en annan liga o liknande kommentarer, det ser ju jag kan hänga ihop med känslan av osäkerhet osv. Men jag är ingen expert.
1 gillning
Jag tror du har helt rätt! Jag har kontaktat psykolog för att reda ut mina självkänsleproblem, tror inte min fascination av musiker kommer förändras men kanske sabbar jag det inte nästa gång om chansen skulle komma? 
1 gillning
Det är säkert lite av båda. Jag var inte så konstruktiv när jag tog upp frågorna alltid, men han hade nog inte bearbetat sepationen helt heller. Dock var det lite förhastat av mig att befaraatt han “aldrig” skulle bli redo när vi endast bott i samma stad i ett halvår. Det är ju en sak att umgås med hans son men en helt annan att bo under samma tak. Kanske hade man kunnat skynda långsamt? Eller så skulle han aldrig bli redo, vem vet.
Hand ex hade mycket ångest och var ofta anklagande mot honom vilket bidrog till att deras relation tog slut, tror det gav honom panik att se liknande neteende från mig.
1 gillning
Jag tror också som andra varit inne på att du fortfarande har känslor för honom och därför vill hitta förklaringar till varför det tog slut. Men nej, du har ingen sådan kraft att döda någons känslor, det är omöjligt. Så försök hitta lugnet med att han av olika skäl inte kan/vill fortsätta leva livet med dig. Tufft men försök hitta acceptansen isf att du letar efter del hos dig. Du är aldrig fel. Och dina behov och önskemål kan inte vara fel. Att han inte ville el kunde ge dig det du önskade är något helt annat, det ligger hos honom.
Vad gäller dina tankar kring musiker (jazz/klassisk). Jag är uppvuxen i den världen så jag förstår nog delvis vad du menar, det är en livsstil, ett sätt att vara. Kanske är det för tidigt för dig att inse det men jag vågar påstå att när du kommit över honom och blivit tryggare och säkrare i dig själv, kommer du inse att det mer handlar om ett driv. Så min uppmaning till dig är att försöka se din fascination ur det perspektivet! Om du kan bredda ditt synsätt så kan du nog se det också, men du behöver ge den tanken och dessa människor en chans. Min första pojkvän var och är en musiker. Och jag tänkte tidigare att min partner måste ha musikaliska egenskaper för att vi ska kunna klicka. Tills jag började studera, flyttade utomlands och lärde känna så många olika typer av människor att jag insåg vad jag egentligen fascinerades av. Det var drivkraften, kreativiteten i något!
Så tillåt dig vara ledsen och besviken över relationen som tog slut och sörj honom. Jobba samtidigt med att hitta din inre trygghet och lär dig ge massor av kärlek till dig själv! För ju tryggare du själv blir, desto enklare är det för dig att vara öppen för alla typer av människor. Du kommer vara nyfiken på andra på ett helt annat sätt men det måste börja med sig själv.
Lita på processen 
1 gillning
Du är så rar Buenita! <3 Tror dessvärre det inte är drivkraften och kreativiteten eftersom de av mina ex som varit minst lika drivna inte haft samma “wow”-intryck på mig. Det är nog min musikfetisch som spökar.Det här var en helt ny upplevelse som jag hoppas få igen men ska inte se det som mer sannolikt än att vinna en miljon för andra gången.
Tror absolut man kan påverka och döda en partners känslor men vem vet vad som var hönan och ägget, så är nog fallet i många uppbrott skulle jag tro.
2 gillningar
Det tror jag med, för mig är det helt självklart och att läsa här på forumet gör en ju inte direkt mindre övertygad om den saken.