Har min flickvän varit otrogen?

@Karl och @Jonkan

En tanke har slagit mig.

Ni skriver att ni älskar en kvinna som aldrig egentligen har funnits. Och jag förstår känslan. Jag hade själv en relation med en härlig man här nyligen, som ljög för mig i ett helt år, visade det sig.

Jag har i efterhand tänkt precis som ni - att den jag trodde att han var, den personen finns inte och har aldrig funnits.

Men sen har jag märkt…

Att jo. Han fanns visst. För orsaken till att han var så härlig är ju först och främst mitt eget huvud. Eftersom han ljög så var det ju mest jag som skapade den underbara bilden av honom.

Alltså är det JAG och min hjärna som är underbar :slight_smile:

Så på det sättet har precis allt jag trodde att jag varit med om faktiskt funnits oxå. För att det fanns i min hjärna och i mina känslor. Och min hjärna är kvar.

Det är alltså inte ni som ska sörja över att den kvinna ni trodde fanns inte existerar.

Utan:

Det är era kvinnor som ska vara glada att de fick bli så fantastiskt tolkade av era goda hjärnor!

1 gillning

Haha… Det var ett intressant sätt att se på saken :grin:. Det är alltså jag som har projicerat, hon har hela tiden varit sig själv. Sedan när färgen flagnade stod jag där och kliade mig i huvudet. :slightly_smiling_face:. Typ så?

1 gillning

Ja precis. När man läser just den meningen så… är det ju faktiskt så det är.

Hon har hela tiden varit sig själv. Och hon trivdes bra i bilden du skapade av henne

2 gillningar

Hmm…Jag tror jag förstår vad du menar christina men det känns ändå som att jag fortfarande blöder av smärta.
Jag träffade Emma en snabbis i kväll när hon hämtade våran son och jag är så förundrad över hennes utseende…även om det regnar och åskar ute så har hon alltid solglasögon på sig…Jag har inte sett henne utan solglasögon på flera veckor och hon har en sån FRUKTANSVÄRT arrogant stil mot mig och kaxig som bara den…Efter det hon har gjort mot mig så borde hon väl skämmas??? Eller har jag fel

Det är väldigt många som upplever den personlighetsförändringen hos den som har betett sig illa. Det finns ingen logik i det utan det är ett skal, ett skydd för att kunna driva igenom det msn beslutat sig för, ett självförsvar eftersom det är för smärtsamt att se hur man själv beter sig. Det är lättare då att vara arg på den andre.

2 gillningar

Ser vi människor som de är eller som vi vill att de ska vara?
Ser vi människor som de är eller vad vi gör dem till?
Att umgås tillfälligt korta stunder utan krav kan ge en bild.
En bild de själva vill visa utåt.
Vi projicerar vår längtan, våra drömmar, våra värderingar på dem.
De kan säga att de håller med utan att mena det.
Det kan finnas varningstecken som vi inte ser, vill se eller bortser ifrån, bortförklara för vi vill så gärna att det ska vara så som vi vill att det ska vara.
Så kommer vardagen.
Verkligheten.
Ytan krackelerar.
Masken börjar glida av.
Drömmolnen som täcker verkligheten börjar dunsta ett efter ett och så framträder den verkliga bilden. Och vi undrar hur vi har kunnat bli så lurade, haft så fel, gjort en sådan felbedömning.
Är det verkligen en personlighetsförändring eller är det månne så att ens verkliga jag har kommit fram?
Har det måhända funnits där hela tiden, bara det att vi inte har velat se det?

4 gillningar

När jag kom hem full inför mina gulliga småbröder då jag var 19 år, så gick jag runt med solglasögon inomhus hela dagen efter, i januari! För att jag skämdes så mycket. (Och för att jag fallit med cykeln och hade ett litet blåöga som jag inte ville visa.)

Så det är kanske just skäms hon gör :slight_smile:

1 gillning

Apropå solbrillor. Kanske hon tar droger? Är ju vanligt förekommande bland folk som tar droger för att andra inte ska se det. Det kunde ju även förklara hennes förändrade beteende.

1 gillning

Ja det skulle han inte förvåna mig alls

Snälla hjälp mig! Jag vet inte vad som händer med mig själv just nu.
Lite över 5 veckor har sedan jag upptäckte hur vansinnigt illa Emma har behandlat barnen, min familj men framför allt hur kallblodigt hur hon har bedragit mig.
Förra veckan va min första “barnfria” vecka (Barnen va hemma hos Emma) och det va en konstigt känsla att vara hemma själv jag har aldrig varit det förut, men jag tyckte att tillvaron va ganska “okej” jag jobbade och på kvällarna så motionerade jag sömnen va inte bra men ändå “okej”.
I går Måndag så skulle jag åka och hämta Barnen kl 18 hemma hos Emma och nu ska dom vara hos mig den här veckan och under gårdagen så va jag glad över att äntligen så skulle jag få hämta mina barn.
Kl 18 står jag utanför Emmas bostad och väntar på att hon ska komma ut med barnen och när överlämning sker av barnen så händer något inom mig…Jag kan helt enkelt inte sluta titta på Emma och jag känner att det enda jag vill är att gå fram till henne och krama om och kyssa henne och ta med henne hem…när Barnen har satt sig i bilen och Emma går sin väg så står jag och tittar länge efter henne och jag vill att hon ska komma tillbaka men jag sätter mig i bilen och åker hem tillsammans med mina barn men det enda jag kan tänka på är Emma :pensive::pensive: Hela kvällen i går så ville jag bara ringa till henne och säga hur mycket jag älskar henne och saknar henne, jag satt och höll i telefonen hela kvällen och hela natten och bara ville att hon skulle höra av sig till mig, Jag kan inte sätta ord på hur dåligt jag mår i dag, Jag kan inte sluta tänka på Den fina flickan Emma som jag älskade mest av allt i hela världen och som jag ville spendera resten av livet med.
All logik och reson säger att det kan aldrig bli Jag och Emma igen pga att hon har fått chans på chans hur många gånger som helst men ändå svikit mig…Hade jag haft en vän i min situation så hade jag sagt åt han att du kan aldrig gå tillbaka till henne igen hon kommer aldrig förändras går du tillbaka till henne så kan det kosta dig livet…ungefär Så skulle jag ha sagt till någon som va i samma situation som mig.
Vad är det för fel på mig?? Snälla hjälp mig jag bryter i hop…Hur kan jag vilja krama och kyssa den människan som har satt 100 st knivar i ryggen på mig och flera gånger krossat mitt hjärta :sob::sob::sob: Jag låg i sängen i går och ville att hon skulle ligga brevid mig…
Är jag sjuk på riktigt???

1 gillning

Den du älskar finns inte. Ett skogsrå som förvänder synen på manfolk. När du kramar henne är hon rutten på baksidan. Var glad du är fri. Det är den yttre skönheten, personligheten som syns utåt som tjusar, lockar. Den inre är mörk, energislukande och krävande. Ett skal. Vad finns bakom den yttre skönheten? Vad finns kvar när den vittrat sönder?

2 gillningar

Jag förstår vad du försöker säga, Rulle. Men liknelsen fungerar inte. Emma är väldigt ung, hon vittrar inte sönder på 40 år, minst. Och på den tiden hinner oxå hennes inre mogna och bli ädelt, om hon jobbar med sig själv.

@Rulle

1 gillning

Nej, du är inte sjuk. Du älskar. Och det är inget fel på att älska.

Vad älskar du med henne? Skriv av dig, gör en lista. Gör det tydligt för dig själv vad det är du vill ha med henne.

När känslorna stormar är det skönt att ha identifierat dem.

1 gillning

Som jag känner just nu så vill jag bara åka och hämta Emma och aldrig släppa taget om henne men då känns det som att jag sviker mig själv och framförallt mina föräldrar och syskon som har hjälpt mig så mycket under dom här veckorna…
Jag vet inte vad jag ska ta mig till…

Jag menar att det som kan verka som en dröm på utsidan kan vara en mardröm på insidan. Det man ser, längtar efter och vill ha är en skimär, en hägring, ett sken. Det finns inte på riktigt. Det man älskar och vill ha en illusion, en projektion man själv skapat.

4 gillningar

Jag känner så förvirrad…Jag vill bara ramla i hop och gråta…
Gör jag mitt livs största misstag om jag inte åker och hämtar hem Emma??
Gör jag mitt livs största misstag om jag låter henne komma hem igen??
Jag har sagt det förut och jag säger det igen…Dom absolut underbaraste stunderna jag har upplevt i mitt liv är tillsammans med Emma…Dom absolut värsta stunderna i mitt liv har Emma orsakat…
Jag älskar Emma men hon har gjort mig så illa…

Vad vill Emma? Vill hon komma tillbaka?
Vilka stunder överväger, de goda eller de dåliga?
Kommer ni att fortsätta så?
Hur länge kommer du att orka den här gången?
Älskar du henne så mycket att du låter henne vara som hon är?
Tro inte att hon kan förändras. Det är i så fall din inställning till vad hon gör som måste ändras.
Du måste kunna se mellan fingrarna, acceptera henne som hon är och veta att hon kommer att fortsätta som förut.
Är din kärlek så stor, så stark att du orkar det? Är det vad du innerst inne vill?
Åk och hör om hon vill följa med dig tillbaka då.
Är den inte det, kommer du att må dåligt, lida av att hon ljuger, sviker och bedrar dig, låt bli!

1 gillning

Hej Jonkan, så fruktansvärt att inse hur en människa som man älskar kan svika en så, jag känner verkligen med dig ( och känner igen mig själv samtidigt)! Jag har inte bevis på, men indikationer som gör att jag förstår att min man lever ett dubbelliv i vårt äktenskap. Det värsta, som du beskriver, är när den andre är helt känslokall och utan ånger. När jag har tagit upp saker med honom, när jag förstått att han ljugit, kan han säga saker som: " Gör slut/skilj dig med mig, jag hittar en annan imorgon " som om man vore en utbytbar vara och inte en person som är värd att älskas. Aldrig hört förlåt eller visat upp en sårbar sida. Han har exakt som din fd tjej, sagt att " du lever kvar i det förflutna, glöm och gå vidare framåt " när jag velat ta upp saker som jag måste bearbeta. Det är läskigt likt!
Jag inser att både du och jag, säkert många andra med, råkat ut för en narcissist. Personer som är själviska och utnyttjar för sin egen vinnings skull. Det finns ingen empati där. Så länge en person förser dem med det de vill ha, håller de sig kvar men har alltid andra alternativ, på gång eller i kö.
Du har barn och kan inte bryta helt med henne, annars vore det det bästa, för att du ska läka så småningom. Ta hjälp att bearbeta, ventilera, lär känna dig själv och hur man sätter gränser och ta lärdom. Se verkligheten som den är.
Inbilla dig ALDRIG, eller hoppas ens, att du ska få en äkta förklaring eller se omvändelse från hennes sida!
Hoppas och ber innerligt att du och dina barn ska få finna ro och ett nytt bättre liv längre fram!

1 gillning

Det är nästan så man får ont i magen när man läser om med vilken kraft människor med borderlinestörningar och narcissister har förmågan att förstöra andra människors liv. Hur dom lyckas mala ner andra människors förmåga att tänka nyktert. Hur fasen bär dom sig åt att få friska människor att bli så känslomässigt beroende av dom?

Jag hoppas du förstår att du till varje pris måste bryta dig loss helt och hållet.
En del människor går inte att bota! Det finns ingen terapi, medicin eller nåt annat himmelskt fenomen som kan bota henne. Det absolut bästa som kan hända dig vore om hon riktade sin uppmärksamhet åt ett annat håll så pass länge så du hinner vakna upp och nyktra till. Så att om hon skulle rikta uppmärksamheten mot dig igen kan se genom skådespeleriet när hon går genom hela ditt känsloregister igen med tårar, fjäsk, sex eller vad hon nu vet är din svaga punkt.

Annars sitter du i hennes nät igen precis där hon vill ha dig på behörigt avstånd.

Visa lite k*k nu och stå upp för dig själv och dina barn. Dom behöver en pappa som dom kan se upp till och lita på. Barn har tyvärr en väldig stor förmåga att ta efter de som ska föreställa deras förebilder… Bryt dig loss nu för dom.

4 gillningar

Hej, nu är tråden gammal och jag vet inte hur den här historien slutade.
Men helt klart är att Emma lider av en personlighetsstörning om hon uppträder som du beskriver. Helt klart är också att du har blivit medberoende på det sätt du beskriver dina tankar och känslor.

Hur vet jag det, eller hur kan jag vara så säker på det. Allting av det du beskriver faller inom kriterier för EIPS eller Borderline som det kallas. Jag har själv levt i en lång relation med en tjej som har den diagnosen.
Det är en fruktansvärd situation och både personen med störningen och anhöriga drabbas väldigt hårt. Jag känner så väl igen karaktärsdragen och även ditt resonemang när du utsätts för vad som kallas push-pull eller någon av de andra faserna.

En person med Borderline idealiserar sin partner under vissa perioder, det är främst den första tiden, Vill man veta hur det kan vara så går det att finna mycket information på nätet, det är den Emma du saknar. Den personen som fick dig att känna dig speciell, utvald och den person som du trodde du hade en känslomässig koppling till på ett sätt som ingen annan har haft.
Jag har varit där själv. Jag har känt allt du beskriver och jag trodde att jag var hennes livs kärlek, skulle bli far till gemensamma barn och leva resten av livet med henne.
Det är nämligen så att vi knyter band till varandra genom att umgås, bekräfta och visa varandra att vi vill ha och behöver varandra. Det betyder mycket för dig, du blev precis som jag övertygad om att det här är ditt livs kärlek för att ni ÄLSKAR varandra ärligt.

Men en person med Borderline kan inte knyta an på det sättet. Dom har inte den möjligheten, dom kan lära sig att säga och göra saker för att bekräfta dig, men dom knyter inte an på riktigt i hjärtat. Så fort den personen börjar tvivla på dig så ser dom dig med andra ögon och det kan gå snabbt.
Du får extremt snabba oförklarliga handlingar som du utsätts för, gränser förflyttas och i din jakt på bekräftelse från en person som inte kan känna samhörighet med dig på samma sätt så kommer den aldrig. Du börjar förlora dig själv, vad är rätt vad är fel, har jag skuld i detta osv - du får aldrig ånger eller svar.

Jag lider med dig. Efter flera år med ett sådan förhållande så var jag precis som du. Jag är nästan kvar där känslomässigt som du. Det gör så ont, du blir lämnad på det mest fruktansvärda sätt, du får ingen förklaring och ofta har personen en ny när dom lämnar dig som dom har börjat idealisera redan och du är bara till besvär.
Det är ett helvete att ta sig ur ett medberoende och du behöver hjälp. En jävla massa hjälp.
Jag är en fullt fungerande människa med en stabil omgivning, ett stabilt socialt nätverk och ett högpresterande jobb. Jag tappade fotfästet helt. Kände mig krossas förnedrad förudmjukad och skuldbelagt för allt som hänt. Hon gick rakt till en ny man som hon känt sen tidigare. Dom flyttade ihop efter en vecka och efter två veckor till så tror jag hon är gravid.
Kvar står jag med en förlovningsring i handen som jag skulle ha givit henne en månad innan. Vi talade på hennes initiativ om giftemål barn nytt boende. En månad senare är hon i en ny relation och ska ha barn med en man hon inte känner.

Hur kunde det hända mlg? Hur kunde det hända dig. Varför fortsätter vi att sakna de personer som är gränslösa, som utsatt oss för smärta och lögner. Jo det är för att vi är medberoende.
Inse att du är det, du är påverkad av att ha levt i en extremt dysfunktionell miljö en längre tid. Du är inte rationell. Du söker det som kan lindra din smärta (precis som jag) att personen med störningen skall komma tillbaka och trösta dig med bekräftelse. Det som händer då är att allt börjar om, du kommer må såhär igen och igen och igen.

Jag är ledsen min vän. Det finns inget hopp. Lindringen ligger att du gör dig av med ditt medberoende och tar dig bort från den här dödsdansen.
Hur gör man det, tja jag har inte klarat det men jag är på väg bortåt därför jag bröt all kontakt. Det betyder inte att inte höra av sig utan det betyder att aldrig sänka din Sköld.
Jag har haft detta helvetet i snart fyra månader men vad är vårt alternativ.

Kämpa.

Googla på Borderline

Googla på AJ Mahari

Du kommer bli rädd när du ser hur sjuka dom är.

Lycka till

5 gillningar