Hej.
Jag är en man på 34 år som verkligen håller på att knäckas psykiskt av min flickvän.
Jag ska försöka berätta en väldigt lång och komplicerad historia så kortfattat som jag bara kan.
Sommaren 2012 jag är då 28 år och har varit singel några år och jag känner verkligen att jag vill träffa en kvinna som jag ska leva med och bilda en familj tillsammans med.
Via en dejting sida på nätet så kommer jag för första gången i kontakt med **** hon bor i en annan stad ca 30 mil bort från mig men vi bestämmer ändå att vi ska träffas nästa dag så jag åker hem till henne.
Vid den här tidpunkten så här jag inga barn men **** är bara 24 år och har redan 3 barn med en annan man från hennes förra förhållande.
Att **** redan har 3 barn som är 2 år/1 år och minsta bara är 2 månader gammal borde väl ringa någon varningsklocka inom mig men så fort jag träffar **** så blir jag blixtförälskad i henne och jag känner att allting verkligen är perfekt med **** Hon är snygg/rolig och helt enkelt den perfekta underbara kvinna som jag har längtat efter att träffa.
Jag och **** blir nästan genast ett par och vi är verkligen tokförälskade i varandra och det faktum att hon har 3 små barn bekymmrar mig inte alls för att hon berättar en historia om att hon fick 3 barn väldigt tätt efter varandra med sin tidigare kille som sedan lämnade henne för en annan kvinna som jag verkligen tror på.
Bara några månader senare har jag och **** flyttat i hop hon har med sig minsta barnet som nu är bara 4-5 månader gammal och dom andra två barnen har hon bara på umgänge då dom bor kvar hos pappan.
Förstå halvåret som Jag och **** bor tillsammans känner jag att äntligen är livet perfekt jag och **** är verkligen uppöver öronen förälskade i varandra och vi har underbart sex varje dag och tillvaron kan inte vara bättre, men efter en tid så får jag veta att **** har ljugit ganska mycket för mig om hur hennes uppväxt och bakgrund ser ut och när jag frågar henne varför så börjar hon att gråta och förklarar att hon skämdes att berätta att hon har vuxit upp i ett fosterhem och att hon har gått i särskolan men jag säger bara att jag älskar henne för vem hon är ändå och att hon inte alls behöver skämmas inför mig för jag jämför inte henne ändå med någon annan.
Efter ytterligare en tid så börjar jag märka tendenser och beteenden hos **** som jag misstänker inte är normalt, hennes humör går upp och ner som jag aldrig någonsin tidigare har sett hos en annan människa hon börjar anklaga mig från helt ingenstans att när jag är på jobbet så är jag inte på jobbet (Jag är hemma hos andra tjejer och har sex med dom) fast det enda jag gör är att jobba och skyndar mig hem till **** och annars är vi tillsammans hela tiden.
När jag frågar **** varför hon inbillar sig att jag har varit otrogen så säger hon bara “att hon har en känsla av det” men jag förklarar för **** att det enda jag gör är att jobba sen åker jag direkt hem.
Ungefär ett år har gått sedan jag och **** träffades och **** är inte någonstans samma person som hon va i början, hon har kraftiga humörsvängningar och är ofta deprimerad samt att allting jag gör klagar hon på, jag duger helt enkelt inte alls åt henne säger hon och hon har konstant en känsla av att jag är otrogen mot henne, jag funderar starkt på att fly från **** och göra slut med henne och en kväll så sitter jag och **** lungt i soffan och pratar om varför hon beter sig så illa mot mig och helt plötsligt så svänger **** i humöret och hon börjar kasta glas och tallrikar och skriker att allting är mitt fel att hon mår dåligt och hon tar en stor kökskniv och hotar med att ta livet av sig, jag springer ut från lägenheten och ringer polisen och ber dom komma och hjälpa mig fort, jag står utanför huset och väntar tills polisen kommer för jag vågar inte gå tillbaka till lägenheten själv, jag och polisen hittar **** på golvet där hon ligger och gråter, polisen tar med **** till Psyk där hon blir inlagd,
Jag och **** lever vidare tillsammans och efter en tid av utredningar på Pyskiatrin så får **** diagnosen Bipolär, läkaren på Psyk sitter och övertygar mig och **** att det här är en sjukdom som gör att **** säger och gör saker som hon inte menar men det är ändå jag som har fått tagit smällen av alla utbrott och falska anklagelser som **** har vräkt ur sig mot mig och jag är jätte ledsen och sårad av det och till råga på allt så är **** gravid med vårat barn och jag tycker att hon ska göra abort så att vi kan gå skilda vägar men **** tänker absolut behålla barnet ändå och trotts att **** har sårat mig mer än vad jag klarar av så ger jag förhållandet en till chans för att vi ska ju ändå få ett barn tillsammans.
Våran son är nu några år gammal och jag och *** lever tillsammans som ett par och jag har nog lärt mig att leva med att **** är bipolär men tillvaron är väldigt tuff men hennes bipolär-utbrott och 2-3 gånger i månaden så vill **** göra slut med mig och ångar sig nästan konstant efteråt och hon förklarar att hon inte vill göra och säga som hon gör och jag har vänt mig vid att **** vill göra slut och hon ångrar sig efteråt.
Mars 2019 så vill **** återigen göra slut med mig och hon förklarar för mig att hon inte orkar med “oss” längre hon tycker att jag dricker för mycket alkohol och livet tillsammans med mig gör henne inte lycklig på nått sätt så hon vill gå vidare utan mig och direkt efteråt så packar **** en väska och lämnar mig och våran son samt även hennes dotter från det tidigare förhållandet och åker hem till en kompis några dagar och lämnar mig själv med barnen och allt ansvar (Jag tycker faktiskt att det är lite skönt att slippa henne några dagar) 4 dagar senare kommer **** tillbaka och hon kommer fram till mig och kramar om mig och hon berättar hur mkt hon har saknat mig och det hela slutar med att vi har underbart sex med varandra och allting känns bra för stunden, **** kommer med förslag att vi ska ta några dagar att fundera på hur vi verkligen vill ha det med varandra och sen prata men vi sätter oss aldrig ner och pratar utan livet bara rullar på som vanligt **** säger till mig att hon älskar mig och det är mig hon vill vara med men att det måste till en förändring i vårat förhållande om vi ska kunna vara tillsammans och det håller jag med om jag och **** pratar inte så mkt mer om det utan vi lever vidare som att ingenting har hänt vi sover och har sex med varandra tills påskhelgen 2019 då **** återigen börjar prata om att det är slut mellan oss och hon ska flytta osv, (samma saker säger hon som jag har fått höra jag vet inte hur många gånger tidigare) jag sitter bara och lyssnar på henne tills hon säger att hon har träffat en annan man och nu kommer verkligen paniken inom mig att har hon verkligen lämnat mig på riktigt denna gång eftersom hon säger att hon har träffat en annan man, **** förklarar för mig att enligt henne så han hon varit singel sedan Mars 2019 och att hon och jag inte alls har varit ett par sedan dess och hon har börjat dejta andra, jag säger till **** att jag vill inte att det ska vara slut mellan oss och att jag hela tiden trodde att hon ville ha mig pga att hon kom hem till mig igen och hade sex med mig och så att hon älskade mig men enligt **** så bestämmde vi aldrig att vi skulle bli i hop igen och enligt henne så va hon singel och det borde jag ha förstått.
Hur konstigt det än kan låta så är jag och **** tillsammans i dag och vi båda vill vara med varandra men jag mår fruktansvärt psykiskt dåligt över att **** gick och hade sex med en annan man…Jag tycker att hon gick bakom ryggen på mig och va otrogen mot mig men enligt **** så va hon inte alls otrogen vid den tidpunkten hon va med en annan man för hon va singel och det borde jag ha förstått och jag har inte alls någon anledning att må dåligt så vi va inte tillsammans då enligt henne och hon vill inte alls prata om det som har hänt för att “man måste släppa och gå vidare” enligt henne, jag känner att jag behöver prata om det som hänt för att gå vidare men då blir hon irriterad och säger att jag går bakåt medans hon går framåt.
Hur skulle jag kunna veta att hon menade att att det va slut mellan oss mars 2019???
Borde jag ha förstått att hon va fri och singel och hade friheten att ligga med vem hon vill??
Min känsla är iaf att hon har bedragit mig grymt hårt, eller har jag fel???
Tack till dig som orkade läsa hela min olyckliga historia
Min första tanke är att otrohet inte är det största och mest akuta problemet här.
Du skrev att det var skönt att vara ensam med ert och hennes barn i fyra dagar - säger inte det något om det kaos som hon sprider i din värld?
Att du tror att hon är otrogen är brist på tillit - men är det inte ännu värre brist på tillit att inte kunna lita på att dagen hålls lugn och trygg utan plötsliga och underliga utbrott?
Din flickvän har många trauman som hon kapslat in mera än bearbetat (ibland är det nödvändigt att göra så, känslornas utveckling är så mkt långsammare än handling och tanke) - och det går ut över er båda.
Min första fråga och det jag funderade på genom hela din text är att: vad i dig är det som får dig att stanna kvar hos henne om och om igen?
Älskar du henne så mkt?
Vad i henne älskar du isf?
Har du “traumatisk bindning” till henne, dvs har du fastnat i er relation av chock?
Tror du att hon är den enda du kan få?
Vill du hjälpa henne?
Osv.
För att gå vidare är nog frågan “Vem är DU?” mkt viktigare än “Vem är ****?”
Däremot när det gäller EIPS/Borderline, där larmar ju alla varningsklockor i falsett
Jag tror allvarligt att du asap skulle behöva börja fundera ut en plan B. Som ren överlevnadsinstinkt och självbevarelsedrift för dig själv. Tyvärr. Men skynda dig bara.
Hej Christina,
Tack för svar.
Jag känner att jag har offrat så mycket av mig själv för ****.
Jag vet inte hur många nätter jag har legat vaken och pratat med **** för hennes skull, dagar som jag har sjukskriver mig från jobbet för hennes skull, jag stannade hemma från en nära väns bröllop för att **** mådde dåligt, jag har lagt ut tusentals och åter tusentals kronor på att hon ska få göra det hon vill.
Jag känner att all energi som jag har offrat för hennes skull skulle vara förgäves om jag skulle lämna henne, jag lever nog fortfarande på hoppet att hon en dag ska se allting som jag har gjort för henne.
Jag önskar att jag hade kunnat gjort samma sak som hon gjorde mot mig dvs bara “klippa av” allt och direkt gå till någon annan men tyvärr funkar jag inte så.
Skulle jag bli lämnad av henne så skulle jag känna mig så ensam och jag känner mig så gammal trots att jag bara är snart 35 år och jag tror inte att jag kan träffa någon annan, jag känner inte att jag har det självförtroendet tyvärr.
Hej Noomi.
Tack för svar.
Jag önskar att jag hade en plan B…Tyvärr så önskar jag i bland att jag vore mer som **** som bara kunde “klippa av” till mig och gå direkt in i en ny relation men tyvärr så funkar inte jag…Jag känner mig gammal och ingenting med mig själv är jag nöjd med…
Att leva i en relation som den du haft och med en person som fungerar och är som du beskriver henne leder varken till god självkänsla eller självrespekt.
Läs på om Borderline (har haft en bra länk och ska se om jag hittar igen den) och se om du kan hitta kopplingar/likheter/beröringspunkter, och observera att jag inte med det säger att hon har Borderline-disorder men som du beskriver henne så låter det inte otroligt och faktiskt så låter det du beskriver inte alls särskilt likt Bipolär sjukdom iaf. som den vanligtvis yttrar sig.
Troligen så skulle du må mkt bra av att skaffa ett eget professionellt samtalsstöd, men det kanske inte alls är något som du är beredd på?!
Men de bindningar som uppstår efter att under åratal ha satsat och investerat ALLT i en relation med detta växelbeteende som är den självklara konsekvensen av att leva en person som är skapt som hon, de är inte att leka med och definitivt inget som är enkelt att på egen hand komma till rätta med. Men iaf jag är personligen övertygad om att du skulle behöva både mer kunskap/insikter/ahaa-upplevelser för att verkligen inse allvaret och sedan riktig hjälp och verktyg för att asap ta dig ur den där gravt destruktiva relation som du lever med/i. Innan du blir är en verklig skugga av dig själv. Du kan inte laga och fixa henne, hon är som hon är och kommer med ALL sannolikhet aldrig att fungera annorlunda.
Tar du nu genast tag i detta på allvar så kommer du med tidens (och professionell) hjälp komma ur detta likt Fågel Fenix som reser sig ur askan
Som svar på din fråga: ja, det har hon. Där ligger tyvärr inte ditt största problem.
Du är traumatiserad efter år av psykisk misshandel och måste ta hand om dig själv nu. Du sitter fast i ett beroende til xxxx och din självkänsla är körd i botten. Lämna nu! Jag har haft en liknande resa med en kvinna som har en narcissist personlighetsstörning och det finns en del likheter med din sorgliga historia, framförallt hur nedbruten jag blivit som person. Och ta professionell hjälp så att du verkligen kan ta dig i kragen nu. Jag kan tipsa dig om du vill.
Hej Karl.
Tack för svar.
Ja jag kan inte komma förbi känslan av att hon har varit otrogen och gått bakom ryggen på mig och tyvärr så tror jag att hon ljuger för mig när hon säger att hon “bara” träffat en annan man, nånting säger mig att hon tyvärr har varit ute på turné i olika sängar dessutom tycker jag mig se i ögonen på henne att hon ljuger mig rakt upp i ansiktet men jag har som sagt inga konkreta bevis för mina känslor.
Jag tror att det tyvärr att det ligger en hel del sanning i att “Jag har fastnat i ett beroende” till **** och jag har inte kraft och självförtroende att lämna henne, jag önskar att jag hade kraft och mod att gå fram till **** och säga (Du har behandlat mig som skit i flera års tid och du bara tar energi och du ger aldrig någonting tillbaka och nu lämnar jag dig), Jag önskar verkligen att jag kunde göra så men jag vågar helt enkelt inte dels för att det skulle aldrig fungera att samarbeta om våran son samt även att hon skulle direkt gå till någon annan man och inleda en ny relation redan nästa dag som jag aldrig hade funnits.
Jag vet inte vart jag ska vända mig för att få hjälp med mig själv, jag har provat att gå till hälsocentralen och prata med psykolog men tyvärr så fick jag ingen hjälp där…Jag fick känslan av att dom tyckte att jag va inte tillräckligt sjuk.
Jag tar tacksamt i mot tipps och råd om hur jag ska ta mig upp på benen igen och få tillbaka min mentala styrka att konfrontera ****
Hej, jag har skickat dig ett privat meddelande om samtalsterapeut.
Du ska inte underskatta din intuition. De bevis vi så gärna vill ha för att rättfärdiga vår exit, kan vi få vänta länge på om dom någonsin dyker upp. Lär dig istället att lyssna på när ditt undermedvetna lägger pussel av olika mer eller mindre abstrakta intryck och ger dig röda varningsflaggor. Det är det som är din intuition och magkänsla. Det här har jag själv varit jättedålig på, att inte våga lita på min egen magkänsla, och har genom det förlorat massor av tid. År som jag hade kunnat spendera med kvalitetstid på egen hand för att bygga upp mig själv, eller kanske tillsammans med en ärlig och äkta kärleksfull kvinna.
Det här beroendet som du känner igen dig i, är väldigt svårt att ta sig ur. Det är starka krafter vi har att göra med som inte ska underskattas. Men bara att du erkänner beroendet för dig själv och förstår att du (som jag själv gjort i 11 år) knarkar din partner, gör förhoppningsvis att du kan hitta kraft i dig själv för att rädda dig själv.
Du blir svagare för varje dag som går och därmed svårare för dig att hitta den kraften du behöver.
Samarbetet kring din son kan du börja fundera över i nästa fas. För att kunna vara en bra pappa för din son, måste du finnas där för dig själv först och främst. Att hon skulle gå direkt till en annan man gör naturligtvis väldigt ont att ens föreställa sig. Men som du själv skriver, är hon redan med andra män. Varför ska du stå ut med att dela henne med andra? Bättre att du räddar dig själv och passar skitpåsen till någon annan.
Jonkan, jag har tänkt en del på det du skrev om att du bara är 35 år och redan känner dig gammal. Det var exakt samma sak för mig.
Min skilsmässa har varit och är extremt galen och tung och efter 3,5 år har jag inte ännu landat i nån äkta verklighet, kan jag på ett sätt tycka. Min själ är uppriven, MEN det är det ändå värt.
För nu är jag här med hela själen i mig själv, när jag var gift hade jag locket på över giftet - och kände mig gammal.
Som 35-åring kände jag mig redan som en 80-åring. Jag hade oxå offrat SÅ mkt av mig själv för det där 18-åriga äktenskapet där min man förvandlades till en stark person från att ha varit påtänd många år i rad, även medan våra barn var små…
Att lämna allt har varit en chock för mig, det är som att lämna mig själv, MEN jag känner mig ung igen. Som en fjortis nästan. Är sliten av skilsmässan, men livet känns NYTT nu. På ett sätt det aldrig hade kunnat göra då.
Jag tror du har samma känsla som jag hade i din ålder: att det är inte MÖJLIGT att fortsätta som du gör. Det GÅR bara inte. Det finns ingen framtid. Framtiden tar slut.
Om du bryter dig loss från det där, så ska du se att det är himla tungt, MEN att du får din framtid tillbaka.
Och att du kommer att känna dig ny igen, ung. Inte gammal alls.
Stort tack Noomi för att du tog dig tid och läste min sorgliga verklighet, men framförallt tack för att du tog dig tid att svara…du verkar vara en logisk och snäll människa så tack återigen//Jonas
Stort tack Christina för att du tog dig tid och läste min sorgliga verklighet, men framförallt vill jag tacka dig för att du svarade mig tillbaka med verkligen logiska och kloka ord, det känns verkligen som att du vet vad du pratar om och för första gången på mycket länge så känns det som att någon inte bara ljuger mig rakt i ansiktet så återigen stort tack //Jonas
Men lämna henne!!!
Tänk på ditt barn! Hon e ju en sjuk människa, o ditt barn borde ge dig styrkan att lämna!
Jag vet att det e lätt att skriva än i handling, men du e starkare än du tror! Tänk att det finns friska tjejer som skulle göra allt för att få en sån fin o omtänksam människa som du verkar vara.
Du skulle förmodligen vinna i vårdnadstvist efters hon e sjuk o självmords benägen o det finns även dokumenterat.
Det har gått 3 år för mig, o det e fortf jätte jobbigt, MEN man måste hålla sig över ytan när man har barn.
Kram
Tack till alla som har tagit er tid och läste min historia, jag väntade mig inte sån stor respons från snälla och kloka människor.
Detta har hänt sen sist, Jag har haft en konstant ångest över att jag tror att min (Nu ex flickvän) Emma inte har berättat sanningen för mig om att hon bara har träffat en annan man och att dom bara hade sex med varandra en gång.
Natten mellan lördag och söndag 13-14 Juli 2019 så tog jag hennes telefon och läste igenom en konversation mellan Emma och Emmas bästa vän Siw och där så fick jag reda på att Emma sedan Januari 2019 levt ett dubbelliv om inte trippelliv.
I konversationen mellan Emma och Siw så berättar Emma för Siw att Emma är hemma hos en annan man som hon Älskar mest av allt och Emma och den här andra mannen har legat i sängen hela helgen och dom har kt som kaniner.
Dessa dagar som Emma har varit hemma hos den här andra mannen så här Emma ljugit mig och barnen rakt upp i ansiktet och Emma har sagt till mig att hon har varit inlagd på sjukhus i en annan stad pga en “knöl” i armhålan som hon trodde va cancer och hon bad mig att hålla barnen hemma pga av hon ville inte att barnen skulle se henne på sjukhus.
Emma har även dragit andra historier för mig att hon har jobbat extra nätter/varit hemma hos Siw medan hon i själva verket varit hemma hos den här andra mannen.
Emma beskriver för Siw hur underbart hon har det tillsammans med A och att hon är så förälskad i A och livet för henne kan inte bli bättre och A köper presenter till Emma och serverar henne frukost på sängen osv osv osv.
Jag kan styrka att hon har ljugit för mig och barnen för att exakt samma datum som Emma har sagt att hon varit på sjukhus/jobb/väninnor så har Emma samma datum skrivit till Siw att hon är hemma hos A och allting är så underbart.
Jag väcker Emma mitt i natten tidigt söndag morgon i går 14 Juli 2019 och konfronterar henne med att jag har läst hela konversationen mellan dig (Emma) och Siw, Jag är skitförbannad och frågar Emma hur i He kan du ha gjort så här mot mig och barnen!!??? Emma reser sig upp ur sängen helt likgiltig och säger bara till mig (Ja nu vet du sanningen) och så tar hon en väska packar lite kläder och går sin väg och lämnar mig återigen och barnen ligger och sover i rummet brevid och vet ingenting.
Jag har varken sett eller hört av Emma sen tidigt i söndags morse, Våra barn som är 5 och 7 år undrar vart mamma har tagit vägen och jag kan inget annat än att säga Jag vet inte.
Jag förstår nu att Emma har totalt lurat mig, utnyttjat mig på alla sätt som finns, hon har sagt att hon älskar mig och hon har sett mig i ögonen när jag har mått dåligt och sagt att (du kan lita på mig och jag är bara din tjej).
Jag har i 7 års tid offrat allt för Emma Jag har offrat mina vänner och intressen för att Emma ska få göra roliga saker och må bra, merparten av min privata ekonomi har gått åt till att Emma ska få det hon vill.
Jag sitter här och jag undrar bara hur fungerar man som människa när man gör sånna saker som hon har gjort mot mig?? Vad har hon vunnit på att lura och bedra mig som hon har gjort??
Så som jag mår just nu i skrivande stund jag kan inte tänka mig att det finns någon värre smärta.
Jag har så många frågor…Hur ska jag någonsin kunna gå vidare efter detta?? Vad börjar jag med?? Hur börjar jag om??
Tack
Jag upptäckte också min X otrohet genom att läsa en konversation hon hade med en “kompis”. Det var smärtsam läsning, att få reda på sanningen efter att hon flera gånger ljugit mig rakt i ansiktet om det. Det hon skrev om dem och om mig, kommer för alltid vara fastbränt i mitt minne. Helt obegripligt att man kan göra så mot ens bästa vän, man och pappa till ens barn. Jag förstår fortfarande inte efter tre år hur det ens är möjligt.
Har inga bra svar till dig. Just nu kliver du på en berg- och dalbana, hur länge den kommer pågå vet ingen. Men du kommer överleva och i stort gå vidare - med blåmärken och ärr. Men man gör det man måste för barnens skull. Kämpa på!
För att inte ta bladet från munnen och bara säga, INGEN! Stackars sate(ar) som kommer härefter, för fler lär det bli… ett helt pärlband troligen och med all sannolikhet så tyvärr ytterligare fler barn också
Hej Jonkan, jag skrev ett privat meddelade till dig igår men det var innan jag sett att ni separerat. Mitt råd, försök hitta en terapeut som är insatt i ditt ex sjukdomsbild. Alltså inte bara en samtalsterapeut utan en psykolog med längre utbildning. För ditt ex är sjuk och du kommer bli drabbad så bra att veta hur du ska tackla situationen. Men BRA att ni separerat. Hårda ord men du ska bara bort från henne och det destruktiva hon utsätter dig och barnen för. Hon är sjuk, det är tydligt, men låt inte det ta mer av ditt liv. Om det är någon tröst så kommer hon med största sannolikhet göra samma sak med nästa kille, och killen efter honom. Hennes beteende har inget med dig att göra, det är hon som är sjuk inte du. Men hon har gjort dig sjuk i själen, om du förstår hur jag menar och nu måste du läka och ta hand om dig.! Ni har barn ihop så fokusera på dem. De kommer behöva ditt lugn och trygghet. Men återigen sök hjälp och stöd. Du verkar vara en fin kille så du kommer träffa någon igen men just nu måste du komma på fötter. Så försök fokusera all energi på dig. Vi har bara ett liv så låt inte henne ta mer av ditt. Det kommer vara skitjobbigt ett tag framöver. Tog mig över två år men en dag blir allt bättre! En psykolog sa till mig en gång att ”det är bättre att vara ensam än ensam i sällskap”
Hej SpecialK.
Tack för att du tog dig tid att läsa och svara. Det finns inte tillräckligt med ord för att beskriva hur dåligt jag mår just nu,
Jag hoppas verkligen att det är som du säger att jag någon dag kommer känna lycka och kärlek igen men just nu känns det bara som att livet/meningen med allt är över, Jag har ingen aning om vad jag ska göra nu…kommer jag någonsin kunna lita på en kvinna igen?? Jag har så många frågor?? Jag har ingen energi…Jag är ingenting nu känns det som
Till att börja med. Det kommer inte att bli annorlunda. Er relation kommer fortsätta på exakt samma sätt. Är det det du vill ha? Ja det var otrohet. Nej det var inte ett tydligt slut mellan er, som du beskriver det. Du skriver att du investerat så mycket. Ja och mer än det du fått hittills kommer det inte bli. Så gå. Lämna. Rekommenderar att du går till en terapeut själv och pratar och försöker bygga upp dig själv. Låt ingen behandla dig på detta sätt, oavsett sjukdom.
