När jag kom hem full inför mina gulliga småbröder då jag var 19 år, så gick jag runt med solglasögon inomhus hela dagen efter, i januari! För att jag skämdes så mycket. (Och för att jag fallit med cykeln och hade ett litet blåöga som jag inte ville visa.)
Så det är kanske just skäms hon gör 
Apropå solbrillor. Kanske hon tar droger? Är ju vanligt förekommande bland folk som tar droger för att andra inte ska se det. Det kunde ju även förklara hennes förändrade beteende.
Ja det skulle han inte förvåna mig alls
Snälla hjälp mig! Jag vet inte vad som händer med mig själv just nu.
Lite över 5 veckor har sedan jag upptäckte hur vansinnigt illa Emma har behandlat barnen, min familj men framför allt hur kallblodigt hur hon har bedragit mig.
Förra veckan va min första “barnfria” vecka (Barnen va hemma hos Emma) och det va en konstigt känsla att vara hemma själv jag har aldrig varit det förut, men jag tyckte att tillvaron va ganska “okej” jag jobbade och på kvällarna så motionerade jag sömnen va inte bra men ändå “okej”.
I går Måndag så skulle jag åka och hämta Barnen kl 18 hemma hos Emma och nu ska dom vara hos mig den här veckan och under gårdagen så va jag glad över att äntligen så skulle jag få hämta mina barn.
Kl 18 står jag utanför Emmas bostad och väntar på att hon ska komma ut med barnen och när överlämning sker av barnen så händer något inom mig…Jag kan helt enkelt inte sluta titta på Emma och jag känner att det enda jag vill är att gå fram till henne och krama om och kyssa henne och ta med henne hem…när Barnen har satt sig i bilen och Emma går sin väg så står jag och tittar länge efter henne och jag vill att hon ska komma tillbaka men jag sätter mig i bilen och åker hem tillsammans med mina barn men det enda jag kan tänka på är Emma 
Hela kvällen i går så ville jag bara ringa till henne och säga hur mycket jag älskar henne och saknar henne, jag satt och höll i telefonen hela kvällen och hela natten och bara ville att hon skulle höra av sig till mig, Jag kan inte sätta ord på hur dåligt jag mår i dag, Jag kan inte sluta tänka på Den fina flickan Emma som jag älskade mest av allt i hela världen och som jag ville spendera resten av livet med.
All logik och reson säger att det kan aldrig bli Jag och Emma igen pga att hon har fått chans på chans hur många gånger som helst men ändå svikit mig…Hade jag haft en vän i min situation så hade jag sagt åt han att du kan aldrig gå tillbaka till henne igen hon kommer aldrig förändras går du tillbaka till henne så kan det kosta dig livet…ungefär Så skulle jag ha sagt till någon som va i samma situation som mig.
Vad är det för fel på mig?? Snälla hjälp mig jag bryter i hop…Hur kan jag vilja krama och kyssa den människan som har satt 100 st knivar i ryggen på mig och flera gånger krossat mitt hjärta 
Jag låg i sängen i går och ville att hon skulle ligga brevid mig…
Är jag sjuk på riktigt???
Den du älskar finns inte. Ett skogsrå som förvänder synen på manfolk. När du kramar henne är hon rutten på baksidan. Var glad du är fri. Det är den yttre skönheten, personligheten som syns utåt som tjusar, lockar. Den inre är mörk, energislukande och krävande. Ett skal. Vad finns bakom den yttre skönheten? Vad finns kvar när den vittrat sönder?
Jag förstår vad du försöker säga, Rulle. Men liknelsen fungerar inte. Emma är väldigt ung, hon vittrar inte sönder på 40 år, minst. Och på den tiden hinner oxå hennes inre mogna och bli ädelt, om hon jobbar med sig själv.
Nej, du är inte sjuk. Du älskar. Och det är inget fel på att älska.
Vad älskar du med henne? Skriv av dig, gör en lista. Gör det tydligt för dig själv vad det är du vill ha med henne.
När känslorna stormar är det skönt att ha identifierat dem.
Som jag känner just nu så vill jag bara åka och hämta Emma och aldrig släppa taget om henne men då känns det som att jag sviker mig själv och framförallt mina föräldrar och syskon som har hjälpt mig så mycket under dom här veckorna…
Jag vet inte vad jag ska ta mig till…
Jag menar att det som kan verka som en dröm på utsidan kan vara en mardröm på insidan. Det man ser, längtar efter och vill ha är en skimär, en hägring, ett sken. Det finns inte på riktigt. Det man älskar och vill ha en illusion, en projektion man själv skapat.
Jag känner så förvirrad…Jag vill bara ramla i hop och gråta…
Gör jag mitt livs största misstag om jag inte åker och hämtar hem Emma??
Gör jag mitt livs största misstag om jag låter henne komma hem igen??
Jag har sagt det förut och jag säger det igen…Dom absolut underbaraste stunderna jag har upplevt i mitt liv är tillsammans med Emma…Dom absolut värsta stunderna i mitt liv har Emma orsakat…
Jag älskar Emma men hon har gjort mig så illa…
Vad vill Emma? Vill hon komma tillbaka?
Vilka stunder överväger, de goda eller de dåliga?
Kommer ni att fortsätta så?
Hur länge kommer du att orka den här gången?
Älskar du henne så mycket att du låter henne vara som hon är?
Tro inte att hon kan förändras. Det är i så fall din inställning till vad hon gör som måste ändras.
Du måste kunna se mellan fingrarna, acceptera henne som hon är och veta att hon kommer att fortsätta som förut.
Är din kärlek så stor, så stark att du orkar det? Är det vad du innerst inne vill?
Åk och hör om hon vill följa med dig tillbaka då.
Är den inte det, kommer du att må dåligt, lida av att hon ljuger, sviker och bedrar dig, låt bli!
Hej Jonkan, så fruktansvärt att inse hur en människa som man älskar kan svika en så, jag känner verkligen med dig ( och känner igen mig själv samtidigt)! Jag har inte bevis på, men indikationer som gör att jag förstår att min man lever ett dubbelliv i vårt äktenskap. Det värsta, som du beskriver, är när den andre är helt känslokall och utan ånger. När jag har tagit upp saker med honom, när jag förstått att han ljugit, kan han säga saker som: " Gör slut/skilj dig med mig, jag hittar en annan imorgon " som om man vore en utbytbar vara och inte en person som är värd att älskas. Aldrig hört förlåt eller visat upp en sårbar sida. Han har exakt som din fd tjej, sagt att " du lever kvar i det förflutna, glöm och gå vidare framåt " när jag velat ta upp saker som jag måste bearbeta. Det är läskigt likt!
Jag inser att både du och jag, säkert många andra med, råkat ut för en narcissist. Personer som är själviska och utnyttjar för sin egen vinnings skull. Det finns ingen empati där. Så länge en person förser dem med det de vill ha, håller de sig kvar men har alltid andra alternativ, på gång eller i kö.
Du har barn och kan inte bryta helt med henne, annars vore det det bästa, för att du ska läka så småningom. Ta hjälp att bearbeta, ventilera, lär känna dig själv och hur man sätter gränser och ta lärdom. Se verkligheten som den är.
Inbilla dig ALDRIG, eller hoppas ens, att du ska få en äkta förklaring eller se omvändelse från hennes sida!
Hoppas och ber innerligt att du och dina barn ska få finna ro och ett nytt bättre liv längre fram!
Det är nästan så man får ont i magen när man läser om med vilken kraft människor med borderlinestörningar och narcissister har förmågan att förstöra andra människors liv. Hur dom lyckas mala ner andra människors förmåga att tänka nyktert. Hur fasen bär dom sig åt att få friska människor att bli så känslomässigt beroende av dom?
Jag hoppas du förstår att du till varje pris måste bryta dig loss helt och hållet.
En del människor går inte att bota! Det finns ingen terapi, medicin eller nåt annat himmelskt fenomen som kan bota henne. Det absolut bästa som kan hända dig vore om hon riktade sin uppmärksamhet åt ett annat håll så pass länge så du hinner vakna upp och nyktra till. Så att om hon skulle rikta uppmärksamheten mot dig igen kan se genom skådespeleriet när hon går genom hela ditt känsloregister igen med tårar, fjäsk, sex eller vad hon nu vet är din svaga punkt.
Annars sitter du i hennes nät igen precis där hon vill ha dig på behörigt avstånd.
Visa lite k*k nu och stå upp för dig själv och dina barn. Dom behöver en pappa som dom kan se upp till och lita på. Barn har tyvärr en väldig stor förmåga att ta efter de som ska föreställa deras förebilder… Bryt dig loss nu för dom.
Hej, nu är tråden gammal och jag vet inte hur den här historien slutade.
Men helt klart är att Emma lider av en personlighetsstörning om hon uppträder som du beskriver. Helt klart är också att du har blivit medberoende på det sätt du beskriver dina tankar och känslor.
Hur vet jag det, eller hur kan jag vara så säker på det. Allting av det du beskriver faller inom kriterier för EIPS eller Borderline som det kallas. Jag har själv levt i en lång relation med en tjej som har den diagnosen.
Det är en fruktansvärd situation och både personen med störningen och anhöriga drabbas väldigt hårt. Jag känner så väl igen karaktärsdragen och även ditt resonemang när du utsätts för vad som kallas push-pull eller någon av de andra faserna.
En person med Borderline idealiserar sin partner under vissa perioder, det är främst den första tiden, Vill man veta hur det kan vara så går det att finna mycket information på nätet, det är den Emma du saknar. Den personen som fick dig att känna dig speciell, utvald och den person som du trodde du hade en känslomässig koppling till på ett sätt som ingen annan har haft.
Jag har varit där själv. Jag har känt allt du beskriver och jag trodde att jag var hennes livs kärlek, skulle bli far till gemensamma barn och leva resten av livet med henne.
Det är nämligen så att vi knyter band till varandra genom att umgås, bekräfta och visa varandra att vi vill ha och behöver varandra. Det betyder mycket för dig, du blev precis som jag övertygad om att det här är ditt livs kärlek för att ni ÄLSKAR varandra ärligt.
Men en person med Borderline kan inte knyta an på det sättet. Dom har inte den möjligheten, dom kan lära sig att säga och göra saker för att bekräfta dig, men dom knyter inte an på riktigt i hjärtat. Så fort den personen börjar tvivla på dig så ser dom dig med andra ögon och det kan gå snabbt.
Du får extremt snabba oförklarliga handlingar som du utsätts för, gränser förflyttas och i din jakt på bekräftelse från en person som inte kan känna samhörighet med dig på samma sätt så kommer den aldrig. Du börjar förlora dig själv, vad är rätt vad är fel, har jag skuld i detta osv - du får aldrig ånger eller svar.
Jag lider med dig. Efter flera år med ett sådan förhållande så var jag precis som du. Jag är nästan kvar där känslomässigt som du. Det gör så ont, du blir lämnad på det mest fruktansvärda sätt, du får ingen förklaring och ofta har personen en ny när dom lämnar dig som dom har börjat idealisera redan och du är bara till besvär.
Det är ett helvete att ta sig ur ett medberoende och du behöver hjälp. En jävla massa hjälp.
Jag är en fullt fungerande människa med en stabil omgivning, ett stabilt socialt nätverk och ett högpresterande jobb. Jag tappade fotfästet helt. Kände mig krossas förnedrad förudmjukad och skuldbelagt för allt som hänt. Hon gick rakt till en ny man som hon känt sen tidigare. Dom flyttade ihop efter en vecka och efter två veckor till så tror jag hon är gravid.
Kvar står jag med en förlovningsring i handen som jag skulle ha givit henne en månad innan. Vi talade på hennes initiativ om giftemål barn nytt boende. En månad senare är hon i en ny relation och ska ha barn med en man hon inte känner.
Hur kunde det hända mlg? Hur kunde det hända dig. Varför fortsätter vi att sakna de personer som är gränslösa, som utsatt oss för smärta och lögner. Jo det är för att vi är medberoende.
Inse att du är det, du är påverkad av att ha levt i en extremt dysfunktionell miljö en längre tid. Du är inte rationell. Du söker det som kan lindra din smärta (precis som jag) att personen med störningen skall komma tillbaka och trösta dig med bekräftelse. Det som händer då är att allt börjar om, du kommer må såhär igen och igen och igen.
Jag är ledsen min vän. Det finns inget hopp. Lindringen ligger att du gör dig av med ditt medberoende och tar dig bort från den här dödsdansen.
Hur gör man det, tja jag har inte klarat det men jag är på väg bortåt därför jag bröt all kontakt. Det betyder inte att inte höra av sig utan det betyder att aldrig sänka din Sköld.
Jag har haft detta helvetet i snart fyra månader men vad är vårt alternativ.
Kämpa.
Googla på Borderline
Googla på AJ Mahari
Du kommer bli rädd när du ser hur sjuka dom är.
Lycka till
Undrar också hur det gick för @Jonkan. Läste precis igenom tråden och hoppas så att han klarade sig, inte gick tillbaka och att han klarade att bygga upp sig själv igen och har ett bra liv idag med sin son och eventuellt en ny partner som är sund och kärleksfull.
Tror inte allt bara kan förklaras av att hon skulle vara bipolär. Jag tror du fått en psykopat på halsen.
Tyvärr tror jag aldrig du kan känna dig lugn, för hur bra det än verkar stundtals, så kommer det vara en tickande bomb. Jag skulle råda dig att ta dig så långt bort från henne som möjligt och glömma henne. Hon kommer alltid att hitta ursäkter och argument, för att få allt att alltid vara ditt fel och hon kommer aldrig tåla att höra att hon gör fel. När det passar henna kommer hon att vara den mest kärleksfulla och insmickrande du kan tänka dig, men bara när hon har något att vinna på det. Du kommer alltid att dra det kortaste strået, och hon har alltid gjort rätt och du fel, och er relation bygger helt på hennes villkor och behov.
När det gäller psykopater kan man aldrig någonsin vinna, utan hon kommer att nöta ner dig, förr eller senare.