Hej Karl. Livet är verkligen skit, Det är som att jag har varit i chock dom senaste veckorna…Den här veckan har varit dom värsta dagarna i hela mitt liv…det är som att det verkligen har sjunkit in vad Emma har gjort mot mig…Hur kunde hon ha en annan man bakom min rygg?? Jag trodde verkligen att jag och Emma älskade varandra för att det va så hon så till och tittade mig i ögonen och sa (Jag lovar jag är bara din tjej) sen kunde hon direkt efteråt åka hem till A och ligga som en kanin med honom…Jag förstår inte…Det gör SÅ ont inom mig…varenda dag är en jobbig kamp för mig för att inte ramla i hop och bara gråta…nätterna är värst jag drömmer om allting som har hänt och vaknar upp och tror att allting är en mardröm men det är sant.
Hur konstigt det än kan låta så saknar jag min Emma som jag trodde att jag hade…Men tyvärr så fanns hon inte på riktigt…allting är så jobbigt…Jag kämpar så gott jag kan men jag kan inte ens beskriva hur ont det gör som Emma gjorde mot mig.
I natt är det 4 veckor sedan jag kom på vad hon har gjort mot mig och inte en enda gång har hon sagt förlåt eller visat nån ånger alls.
Jag känner mig helt trasig inombords och allting känns så meningslöst…Jag vet inte ens vem är jag är längre.
Stor igenkänningsfaktor på den. Vi har båda älskat en person som inte finns. Svårt för hjärtat att hänga med i svängarna. Jag famlar själv efter den magiska avprogrammerings knappen. Fast jag inser att no contact och tid gäller, finns nog ingen quickfix.
Detta är så svårt att ta in. Vi är ju programmerade att lita på vad folk säger och hur dom säger det. För oss är det en äkta försäkran. Men för narcissister och lögnare betyder detta absolut ingenting. Du kan lära en papegoja att se dig i ögonen och säga “jag älskar dig”. Det är här man kör i diket, mestadels för att så gärna vill tro på vad dom säger. Och det vet dom om. Och det utnyttjar dom. Men nu har man lärt sig det.
Dom har också lärt sig att utföra handlingar som uppfattas som kärleksfulla och förtroendeingivande. Men det har bara som syfte att få omgivningen att sänka garden och ge dom fritt spelrum för vad dom vill och behöver görs på annat håll.
Det låter helt logiskt det du skriver Karl och bevisligen så har Emma noga och genomtänkt väl planerat sin otrohet och lögnerna är väl genomtänkta.
Det är bara så svårt att ta in att “den söta underbara flickan” som bara va min har gjort så här mot mig…för jag älskade verkligen henne och jag gjorde allt för henne. Det är så hemskt och det gör så ont inom mig
En tanke har slagit mig.
Ni skriver att ni älskar en kvinna som aldrig egentligen har funnits. Och jag förstår känslan. Jag hade själv en relation med en härlig man här nyligen, som ljög för mig i ett helt år, visade det sig.
Jag har i efterhand tänkt precis som ni - att den jag trodde att han var, den personen finns inte och har aldrig funnits.
Men sen har jag märkt…
Att jo. Han fanns visst. För orsaken till att han var så härlig är ju först och främst mitt eget huvud. Eftersom han ljög så var det ju mest jag som skapade den underbara bilden av honom.
Alltså är det JAG och min hjärna som är underbar 
Så på det sättet har precis allt jag trodde att jag varit med om faktiskt funnits oxå. För att det fanns i min hjärna och i mina känslor. Och min hjärna är kvar.
Det är alltså inte ni som ska sörja över att den kvinna ni trodde fanns inte existerar.
Utan:
Det är era kvinnor som ska vara glada att de fick bli så fantastiskt tolkade av era goda hjärnor!
Haha… Det var ett intressant sätt att se på saken 
. Det är alltså jag som har projicerat, hon har hela tiden varit sig själv. Sedan när färgen flagnade stod jag där och kliade mig i huvudet. 
. Typ så?
Ja precis. När man läser just den meningen så… är det ju faktiskt så det är.
Hon har hela tiden varit sig själv. Och hon trivdes bra i bilden du skapade av henne
Hmm…Jag tror jag förstår vad du menar christina men det känns ändå som att jag fortfarande blöder av smärta.
Jag träffade Emma en snabbis i kväll när hon hämtade våran son och jag är så förundrad över hennes utseende…även om det regnar och åskar ute så har hon alltid solglasögon på sig…Jag har inte sett henne utan solglasögon på flera veckor och hon har en sån FRUKTANSVÄRT arrogant stil mot mig och kaxig som bara den…Efter det hon har gjort mot mig så borde hon väl skämmas??? Eller har jag fel
Det är väldigt många som upplever den personlighetsförändringen hos den som har betett sig illa. Det finns ingen logik i det utan det är ett skal, ett skydd för att kunna driva igenom det msn beslutat sig för, ett självförsvar eftersom det är för smärtsamt att se hur man själv beter sig. Det är lättare då att vara arg på den andre.
Ser vi människor som de är eller som vi vill att de ska vara?
Ser vi människor som de är eller vad vi gör dem till?
Att umgås tillfälligt korta stunder utan krav kan ge en bild.
En bild de själva vill visa utåt.
Vi projicerar vår längtan, våra drömmar, våra värderingar på dem.
De kan säga att de håller med utan att mena det.
Det kan finnas varningstecken som vi inte ser, vill se eller bortser ifrån, bortförklara för vi vill så gärna att det ska vara så som vi vill att det ska vara.
Så kommer vardagen.
Verkligheten.
Ytan krackelerar.
Masken börjar glida av.
Drömmolnen som täcker verkligheten börjar dunsta ett efter ett och så framträder den verkliga bilden. Och vi undrar hur vi har kunnat bli så lurade, haft så fel, gjort en sådan felbedömning.
Är det verkligen en personlighetsförändring eller är det månne så att ens verkliga jag har kommit fram?
Har det måhända funnits där hela tiden, bara det att vi inte har velat se det?
När jag kom hem full inför mina gulliga småbröder då jag var 19 år, så gick jag runt med solglasögon inomhus hela dagen efter, i januari! För att jag skämdes så mycket. (Och för att jag fallit med cykeln och hade ett litet blåöga som jag inte ville visa.)
Så det är kanske just skäms hon gör
Apropå solbrillor. Kanske hon tar droger? Är ju vanligt förekommande bland folk som tar droger för att andra inte ska se det. Det kunde ju även förklara hennes förändrade beteende.
Ja det skulle han inte förvåna mig alls
Snälla hjälp mig! Jag vet inte vad som händer med mig själv just nu.
Lite över 5 veckor har sedan jag upptäckte hur vansinnigt illa Emma har behandlat barnen, min familj men framför allt hur kallblodigt hur hon har bedragit mig.
Förra veckan va min första “barnfria” vecka (Barnen va hemma hos Emma) och det va en konstigt känsla att vara hemma själv jag har aldrig varit det förut, men jag tyckte att tillvaron va ganska “okej” jag jobbade och på kvällarna så motionerade jag sömnen va inte bra men ändå “okej”.
I går Måndag så skulle jag åka och hämta Barnen kl 18 hemma hos Emma och nu ska dom vara hos mig den här veckan och under gårdagen så va jag glad över att äntligen så skulle jag få hämta mina barn.
Kl 18 står jag utanför Emmas bostad och väntar på att hon ska komma ut med barnen och när överlämning sker av barnen så händer något inom mig…Jag kan helt enkelt inte sluta titta på Emma och jag känner att det enda jag vill är att gå fram till henne och krama om och kyssa henne och ta med henne hem…när Barnen har satt sig i bilen och Emma går sin väg så står jag och tittar länge efter henne och jag vill att hon ska komma tillbaka men jag sätter mig i bilen och åker hem tillsammans med mina barn men det enda jag kan tänka på är Emma 
Hela kvällen i går så ville jag bara ringa till henne och säga hur mycket jag älskar henne och saknar henne, jag satt och höll i telefonen hela kvällen och hela natten och bara ville att hon skulle höra av sig till mig, Jag kan inte sätta ord på hur dåligt jag mår i dag, Jag kan inte sluta tänka på Den fina flickan Emma som jag älskade mest av allt i hela världen och som jag ville spendera resten av livet med.
All logik och reson säger att det kan aldrig bli Jag och Emma igen pga att hon har fått chans på chans hur många gånger som helst men ändå svikit mig…Hade jag haft en vän i min situation så hade jag sagt åt han att du kan aldrig gå tillbaka till henne igen hon kommer aldrig förändras går du tillbaka till henne så kan det kosta dig livet…ungefär Så skulle jag ha sagt till någon som va i samma situation som mig.
Vad är det för fel på mig?? Snälla hjälp mig jag bryter i hop…Hur kan jag vilja krama och kyssa den människan som har satt 100 st knivar i ryggen på mig och flera gånger krossat mitt hjärta 
Jag låg i sängen i går och ville att hon skulle ligga brevid mig…
Är jag sjuk på riktigt???
Den du älskar finns inte. Ett skogsrå som förvänder synen på manfolk. När du kramar henne är hon rutten på baksidan. Var glad du är fri. Det är den yttre skönheten, personligheten som syns utåt som tjusar, lockar. Den inre är mörk, energislukande och krävande. Ett skal. Vad finns bakom den yttre skönheten? Vad finns kvar när den vittrat sönder?
Jag förstår vad du försöker säga, Rulle. Men liknelsen fungerar inte. Emma är väldigt ung, hon vittrar inte sönder på 40 år, minst. Och på den tiden hinner oxå hennes inre mogna och bli ädelt, om hon jobbar med sig själv.
Nej, du är inte sjuk. Du älskar. Och det är inget fel på att älska.
Vad älskar du med henne? Skriv av dig, gör en lista. Gör det tydligt för dig själv vad det är du vill ha med henne.
När känslorna stormar är det skönt att ha identifierat dem.
Som jag känner just nu så vill jag bara åka och hämta Emma och aldrig släppa taget om henne men då känns det som att jag sviker mig själv och framförallt mina föräldrar och syskon som har hjälpt mig så mycket under dom här veckorna…
Jag vet inte vad jag ska ta mig till…
Jag menar att det som kan verka som en dröm på utsidan kan vara en mardröm på insidan. Det man ser, längtar efter och vill ha är en skimär, en hägring, ett sken. Det finns inte på riktigt. Det man älskar och vill ha en illusion, en projektion man själv skapat.
Jag känner så förvirrad…Jag vill bara ramla i hop och gråta…
Gör jag mitt livs största misstag om jag inte åker och hämtar hem Emma??
Gör jag mitt livs största misstag om jag låter henne komma hem igen??
Jag har sagt det förut och jag säger det igen…Dom absolut underbaraste stunderna jag har upplevt i mitt liv är tillsammans med Emma…Dom absolut värsta stunderna i mitt liv har Emma orsakat…
Jag älskar Emma men hon har gjort mig så illa…