Hej. Har läst en hel del på detta forum och grubblat under en lång tid. Mycket värdefullt här.
Jag har nu bestämt mig för att släppa ”bomben”. Jag lever ett ordnat liv med min fru och 2 barn, den ena snart vuxen och den andra strax i mellanstadiet. Vi har varit en ”perfekt” familj utåt sett sedan vi gifte oss för nästan 20 år sedan. Många fina minnen. Bra ekonomi, fint hus, karriärer osv.
Någonstans senaste åren har dock passionen försvunnit, främst från min sida tror jag. Frun är uppslukad av jobbet medan jag jobbar, agerar vaktmästare, kock, städare och hushållerska. Jag har inga känslor kvar för henne, vi stör oss på varandra hela tiden och har ingen ömhet mot varandra sedan ett bra tag tillbaka. Inga stora bråk, otrohet eller problem, men noll kärlek. Jag har tänkt igenom detta väldigt noga och känner att jag måste avsluta detta innan jag blir helt galen. Finns inget kvar att rädda eller bygga på. Vi bockar i alla rutor och varningsflaggor som säger att det är dags att avbryta.
Jag har ingen aning om hur hon kommer ta det, men jag tror inte det kommer komma som en överraskning- dock är jag rädd att det kommer bli ett väldigt jobbigt samtal.
Så…Nu behöver jag lite pepp. Jag har tänkt ha själva samtalet om en dryg vecka, då vi har en kväll ensamma i huset. Jag vet att jag vill och att jag måste, men jag gruvar mig som satan över vilken reaktion jag kommer få. Jag oroar mig mindre för det som kommer sedan, vi har alla förutsättningar för att kunna lösa det praktiska och ta hand om barnen, tror jag. Men just att ta första steget, kasta första stenen….bli den som startar världskriget. Huuva….
Hur peppar jag upp mig? Jag vill inte balla ur, måste ta detta nu känner jag.
Jag har funderat på detta länge nu. Känslan att jag måste ta tag i det blir starkare för varje dag. Som tur är har jag ett ganska intensivt jobb att fokusera på också, det gör det hela lite lättare.
Hej, det bästa jag rådet jag fick här var; håll det enkelt. Enkelt i nivån ”Jag har landat i att jag vill skilja mig”
Alltså öppna så enkelt och tydligt du bara kan, det kommer tid att prata mer sen, men det behövs inga långa tal som leder upp till beskedet. Dessa perfekta meningar som iaf jag snurrade länge i huvudet innan.
Det är ett tungt samtal, det går inte att komma ifrån men det är också just bara ett samtal. Ni känner ju varann.
Och försök vila i att du tänkt igenom det här. Just nu är det jobbigt men när det väl är sagt så viker lite av den tyngden undan. En lättnad som självfallet kan fyllas av annat jobbigt. Men! Det behöver inte bli så. Det kan också bli lugnt och respektfullt.
Oavsett så kommer du klara det, och hon också. Kärlek tar slut, det är sorgligt men det händer.
Tack för input. Självklart kommer jag utgå från jag-perspektivet, dvs mina känslor.
Vad gäller markservicen så är det bara en del av allt som jag känner är fel. Hade det bara varit den biten så hade detta kanske gått att rädda. Men visst är jag less på det. Jag har tagit upp det flertalet ggr, men för ingen repsons. Hon vill inte ta i den frågan.
Jag förstår att det är fler saker, jag bara tog det som ett exempel.
När jag “släppte bomben” att separera så rann det liksom ut i sanden. Jag vet inte vad som hände, om jag har förträngt det nu efteråt, men minns det bara som att inget hände.
Sedan tog det ca ett halvår innan jag verkligen satte ner foten.
Det jag vill ha sagt är att det kan vara bra att ha tänkt några tankar över vilka steg som du tycker bör komma här näst.
Först så läser du på om krisreaktioner i sorg. Speciellt om chock och förnekelsefasen och istället för att se ned på henne och hennes eventuella reaktion inser att det kan vara den första och absolut värsta krisen i hennes liv.
Att du sannolikt ligger flera månader eller år före henne i detta.
Tänker på att hon kanske inte alls delar dina upplevelser, känslor och tankar. De är dina. Hon har sina, ingens är mer rätt eller fel.
Att du inte kan planera för hur hon kommer reagera eller agera. Du har aldrig känt henne på det sättet, som den du faktiskt lämnar. Som den vars familj du bryter upp och ja tar ifrån hennes drömmar och framtid.
Hon kanske tar det bra och också tänkt tanken. Behöver ju inte bli krig.
Du har fått ett mkt bra tips av @Skottaren, håll det enkelt!
För vidare dialog är mitt bästa tips att INTE hamna i läge där du börjar ge anledningar som den andra tänker är en checklista att bocka av. Det finns inget värre än att som partner tro att genom att jag t ex gör all markservice, då kommer det finnas en chans om att vi blir ihop igen. Så var tydlig i dialogen när du förklarar ifall det här är något ni kan jobba med eller om det är ett avslut.
Många som blir lämnade har svårt att ta in, förstå eller acceptera VARFÖR det tog slut och VARFÖR den andra inte ser en möjlighet att reparera förhållandet. Det är en av de absolut svåraste delarna att vara människa, nämligen att acceptera något man själv inte kan påverka. Ha förståelse för din partner men ha trygghet i att du gjort ett beslut som är bäst för DIG
Jag är en sådan som blev ”lämnad” så vill poängtera lite saker som redan sagts som du bör ha i åtanke
du ligger månader, kanske år före i tankearbetet. Även om din partner kanske tar det bra eller haft lite likande tankar kommer detta ändå bli en chock och din partner behöver tid att smälta och ta in det. Behöver få möjlighet att reflektera över framtiden, men först blir det chock. Så förklara kort nu. Låt din partner börja bearbeta och ta ett till samtal längre fram
få det inte att bli som checklistor. Utgå från känslor/upplevelser för dig.
lyssna på din partner. Försök att gå bort från logiskt tänkande/förklarande/lyssnade och gå mot emotionellt/känslor.
Det värsta samtalet i mitt liv som blev lämnad. Allt rasar och svårt att förstå de enklaste orden. Som de andra säger: keep it simple.
Sen är det en lång process med sorgen som följer. Chock, förnekelse, förhandling, ilska, kanske så småningom acceptans.
Var beredd på detta för egen del också. Nu har jag inte varit på den sidan, men förstår hur galet smärtsamt och svårt det måste vara även där.
Jag är ju där att jag idag kan se att vi behövde något väldigt drastiskt såsom detta. Vi hade inte orkat förändra oss annars tror jag. Men det har tagit mig nästan ett år och ändå tror jag på oss i en ny relation. Därmed kanske inte nått full acceptans ännu ens
Ok. Om jag förstått det rätt så bör man alltså inte ha en lång utläggning/förklaring innan man säger orden? Alltså bara säga det rakt ut och kanske tillägga en kort förklaring ur jag-perspektiv och känsla?
Det ska förstås kännas bra för dig. Jag har tidigare varit en expert på att bädda in, mjuka upp, börja med en inledning och sedan efter en längre sväng kommit fram till vad jag egentligen vill säga. Jag har både privat och på jobbet fått återkoppling att svåra saker ska hellre tas lite mer formellt och kort än utsvävande och utmålande.
Jag hade helt enkelt bestämt mig för en dag och ungefärlig tidpunkt och sedan sagt att har du tid att lyssna? Om svaret är ja, hade jag fortsatt med att jag funderat mycket på mitt liv och vår relation och har kommit fram till att jag vill separera. Därefter tagit en paus. En sådan mening är chockerande att höra och då vill jag ge den andra möjligheten att andas och säga sitt. Du behöver vara förberedd att hon frågar dig om varför, hur länge har du känt så här, finns det inget vi kan göra eller liknande frågor. Kan vara bra att du funderat ut en förklaring till varför du inte vill vara kvar i relationen och som du varit inne på det, utifrån din synvinkel. Även om hon kan vara förberedd på detta, blir det ändå en chock. Kan vara bra att ni pratar om det en stund och sedan tar paus. allt måste inte pratas om just där och då.
Hur ofta säger du till henne att du vi måste prata? Hur ofta pratar ni med varandra? De flesta fattar redan då tror jag för det är sällan samtalet inleds som när man vanligtvis pratar.
Släpp facit och tänk att du ska styra det och ta samtalet dit det kommer istället. Var ärlig men tänk efter hur du formulerar dig. Allt du säger kommer sätta sig djupt. Har du någon annan som du är intresserad av tex så kommer det komma fram senare. Ljug inte.
Tack för er fina svar. Jag har ingen annan i åtanke och jag har inte heller varit otrogen, det kan jag med gott samvete säga, vilket känns bra.
Det kommer som sagt dyka upp en himla massa frågor från henne, det är jag beredd på. Jag skulle också bli väldigt förvånad om hon inte blir upprörd och ledsen, hon är ganska känslosam utav sig när något är jobbigt.
Jag har funderat och lyssnat på era råd, känner mig ganska trygg i själva genomförandet av samtalet. Det enda jag grämer mig över nu är att faktiskt göra det, att våga. Att inte balla ur och skjuta på det. Det är nog min största utmaning, vilket inte är direkt ovanligt som jag förstått efter att ha läst här….
Nä det svårt, jag var så nervös att jag tog det i bokad parterapi. Behövde mental gisslan på något sätt. Det funkade också. Annars är det nog bara att som @Buenita skriver, sätta en tid och kasta sig ut. Det är ju lite som att hoppa från hög trampolin, man tvekar men till slut är det bara att kliva ut till kanten och göra det.
Ett, två, tre på det fjärde ska det ske.
En till fundering om dök upp. Min fru kommer ju med stor sannolikhet bli väldigt ledsen, tror jag. Skall jag trösta henne och visa empati? Eller skall man vara neutral och låta hon bearbeta sorgen själv?
Tror det är svårt att säga för utomstående. Beror mycket på vilken relation ni har.
För egen del så har jag inte direkt “tröstat”. Tänker att det nog är något som andra kan göra bättre. Däremot har jag tagit mig tid och lyssna och försökt förklara situationen från mitt perspektiv.
I mitt fall så har mycket av min (snart ex) frus ledsenhet handlat om osäkerhet inför framtiden. Mer så än att hon är ledsen över förlusten av mig och förhållandet.
Där har jag kunnat vara med och stötta och hjälpa så gott jag kan med att diskutera situationen. Jag vill ju trots allt att hon ska landa så mjukt det går.
Skulle nog rekommendera att inte försöka trösta, men heller inte vara för avståndstagande. Utan finnas där om hon behöver prata om situationen.
Det som jag själv upplevde som väldigt tryggt var att jag under de två åren jag tänkt på att lämna, har kommit fram till grunden av vad det är som driver mig bort. Det är väldigt lätt att identifiera konkreta saker (tex. Bristande närhet, bristande hjälp i hemmet mm) när det kanske inte är det som är problemet i grunden. I mitt fall kom jag fram till att mitt skäl var helt enkelt att få leva själv med allt vad det innebär på gott och ont. När jag definierat detta för mig själv var det betydligt enklare stt stå trygg och grundad i de diskussioner som oundvikligt kommer uppstå.
Tror det var bra både för mig och henne att ha en anledning. Vet att du fått råd om att vara vag på den fronten, men i mitt fall tror jag inte det hade varit rätt. Det hade förmodligen fått mitt ex att ha svårt att förstå, och därmed släppa.
Dock är det heller ingen bra ide att rada upp konkreta anledningar som partnern kan “bocka av”. Det blir lätt en omvändning under galgen och man riskerar att snabbt komma tillbaka till samma situation då den grundläggande anledningen egentligen är något helt annat.
Till sist en fråga. Om du fick välja, skulle du vilja vara kvar med din fru om hon ändrade på de bitar du listar som problem? Eller har du redan passerat point of no return? Vi försökte med parterapi, vilket var nyttigt för oss båda - speciellt för självkännedomen. Men inte heller det ändrade på min grundläggande anledning. Tycker dock det var bra att ge det lite tid så även min fru fick en chans att bearbeta. Jag kan även se tillbaka på att jag ändå gjorde ett försök att få det stt fungera. Kanske skulle jag ångrat mig om jag inte provat?
Det är ett svårt samtal att ha. Men min erfarenhet är att när väl man initierat det så lever det sitt eget liv och går lite av sig självt. Därför det är så viktigt att vara grundad och trygg i sin grundläggande anledning till beslutet.
Lycka till!
Tack för utförligt svar. För min del har jag definitivt nått PNR, allt känns bara fel här. Dels är det konkreta saker som jag försökt få till ändringar på, utan att lyckas. Framförallt allt arbete här hemma i huset. Allt praktiskt som alltid ligger på mitt bord. Men även hennes beteende där hon ständigt är ett vrak här hemma och har alla möjliga problem kopplat till att hon inte kan släppa sina jobbtankar.
Men främst är det att jag är obrydd om henne och vårt förhållande. Jag har inga känslor kvar för henne, jag är inte attraherad av hon och jag känner noll kärlek. Känns helt omöjligt att göra något åt detta. När hon reser bort ibland med jobbet är det så skönt här hemma, jag ensam med barnen. Jag stortrivs då och barnen ser att jag gör det.
Sammanfattat så finns det flera anledningar här, stora som små. I det stora hela finns det idag inget som känns bra i vårt förhållande som är värt att vårda eller hålla fast vid. Om jag stannar kommer detta äta upp mig inifrån, jag kommer blir galen. Jag är helt övertygad om att både hon och jag blir lyckligare på sikt av att gå skilda vägar.
Vad gäller tröstandet så tror jag att jag skall försöka vara diplomatisk och neutral. Ha förståelse och finnas där för att prata och lyssna, dock utan att blir alltför ”tröstande”, vilket jag tror bara kan skicka fel signaler och dra ut på hennes sorg.
Jag är rationell och lugn utav mig och jag kommer också försöka vara tydlig för hon att jag vill göra detta på ett snyggt och bra sätt, framförallt för barnens skull. Jag vill verkligen inte bråka, jag vill att vi ska samarbeta genom skilsmässan.
För mig som blev lämnad var det oavsett ”omöjligt” att förstå. Även om jag hade fått svar på alla mina frågor och tankar så hade jag inte varit nöjd med svaren där och då. Med perspektiv förstår jag bättre varför hon var tvungen att fatta det beslutet för sin egen skull där och då.
Den insikten har man dock sällan direkt när det sannolikt kommer andra mer primala känslor som chock, ilska, förnekelse osv.
Säg det enkelt och kort. Var tillgänglig och reko. Men fortsätt vara tydlig med din önskan. För mig har det med tiden blivit enklare att förstå ur hennes jag och känsloperspektiv. Det handlar som du säger till sist inte om disken, utan att du inte känner det du vill och bör för henne.
Tidigare i vårt förhållande gav vi varandra feedback i samband med parterapi och det som var på min ”lista” började måldrivna jag veta av direkt. Men de praktiska sakerna är egentligen inte det som felar i slutändan. Utan hur vi känner för varandra. Därav inget fan av ”listan” i detta skedet heller för det blir lätt att man som lämnad tror att det gör att lösa ”enkelt”.
Önskar dig och din fru (som jag på andra sidan bordet också har mina sympatier till) lycka till eller hur man ska uttrycka sig
