Tack för tipsen. Jag är inte heller så sugen på en lista…jag tänker att konkreta saker som man stör sig på går väl förhoppningsvis att lösa om man har kärlek och känslor för varandra och vill att det skall funka. I mitt fall känns det inte lönt då jag inte känner något alls för min fru längre.
Planen(om jag vågar) är att ta detta nästa helg, då vi är själva, frun och jag. Jag säger att jag vill prata och kommer lugnt och tydligt förklara att jag har landat i att jag vill skiljas. Sedan får vi ta det därifrån.
Det som känns bra för mig just nu iallafall är att det känns mer och mer rätt ju mer jag tänker på det och processar det i huvudet. Det ger mig kraft att våga, vetskapen om att det känns helt rätt till 110% att göra detta.
Barnen är jag mindre orolig att berätta för. De kommer garanterat bli ledsna såklart, men de vet redan att mamma och pappa inte trivs så bra ihop, det går liksom inte att dölja det. Jag tror de kommer anpassa sig ganska bra.
Jag tror det kommer ge sig. Alltså tröst eller inte. Säg det enkelt, lyssna svara så gott du kan på frågor. Mer än så kan du inte göra.
Något du verkligen INTE ska göra dock är att ha ”farväl-sex” eller annat som kan tolkas tvetydigt. Det är bara elakt i min mening, också ord som ”kanske blir det vi en dag igen” eller andra typer av liknande saker som kan sägas i missriktad välmening i eventuell tröst.
Det är också elakt, X som håller liv i hopp är elakt tycker jag.
Tack för tips. Något farvälsex har jag absolut inte tänkt mig. Det kommer inte heller bli tal om vi två igen, aldrig, inte en chans. Detta har gått för långt redan känner jag. Enkelt och tydligt, sedan får vi se hur hon tar det.
Hon lär säkert fråga mig varför jag gör så här. Där är ju svaret enkelt, jag har inga känslor kvar för henne längre. Det fungerar inte för mig och jag är olycklig. Helt enkelt på ett ärligt sätt berätta hur jag känner ur mitt eget jag-perspektiv. Ärligt och tydligt.
Jag känner så med dig, jag står i exakt samma situation som dig på många sätt (fint hus, inga problem, bara att “kärleken tagit slut”) och att jag vill gå vidare i livet men skillnaden är att jag inte bestämt mig att ta samtalet. Jag vet inte varför jag drar på det…Jag tror det viktigaste är att vara nykter, prata lugnt, ha gott om tid, låta partnerns känslor ta plats. Och att sedan bara göra det, det kommer inget bra tillfälle tror jag men att inse det är svårt. Jag tror på dig och jag hoppas du återkommer hur det gick! Jag önskar dig stort lycka till!
Tack för peppen @Lillamy123 . Hoppas det löser sig för dig också. Jag håller tummarna för dig att du vågar ta steget.
Jag hoppas verkligen bara nu att jag inte ballar ur. Lördag kväll nästa vecka gäller det. Jag är säker på min sak, ingen tvekan. Men, jag måste ju göra det också….
Det hände förresten en lite surrealistisk grej på familjemiddagen nyss(med tanke på mina planer just nu). Min äldsta dotter sa rakt ut, utan förekommen anledning:
”-Typ alla mina kompisars föräldrar är skilda, förutom mina.”
(Hon är snart vuxen och väldigt medveten om att det inte funkar så bra här hemma)
Det blev sedan knäpptyst, ni vet, pinsam tystnad. För att säga något så sa jag:
”-Jo, men det är ju inget ovanligt att folk skiljer sig idag. Det är inget konstigt med det”.
Återigen knäpptyst. Min fru sa inte ett pip, stirrade bara ned i maten.
Himla jobbig sits du sitter i, jag skulle vilja komma med en massa råd men jag hann aldrig till den punkt du nu är vid. Jag tycker du verkar tänka klart och är färdig med allt.
Jag kan endast dela med mig av erfarenhet från tiden efter separation. Samtalen osv.
Du behöver absolut inte rada upp en checklista. Meddela kort och rakt. Sedan finns du där och lyssnar.
En av de mest minnesvärda grejerna med min separation var kvällen då mitt ex verkligen lyssnade på mig utan att vara defensiv eller kontra med mothugg.
Så mitt tips är att lyssna. Såklart ska du ju svara ärligt på hennes frågor, men du behöver inte göra några långa utlägg.
Vi fortsatte också familjerådgivning även efter beslutet på mitt initiativ. Det kan vara nyttigt för framtida samarbetet kring barnen och även för att skapa förståelse för varandra om det behövs.
Jo, jag har, tror jag, ganska bra koll på upplägget och hur jag skall hantera det. Jag har ganska stor erfarenhet från mitt arbetsliv när det gäller att hantera tuffa frågor i alla dess former.
Men…min stora ångest och huvudbry är just att jag måste våga. Jag är skiträdd. Räddare än vad jag någonsin varit. Det är det värsta just nu.
Den känslan kan nog alla som funderat på att lämna känna igen. Jag gick länge och funderade, var osäker, tvivlade. Jag kom så långt att jag tänkte att barnen kan få en uppväxt med två föräldrar men när dom är vuxna drar jag mig vidare. Jag vet, urkorkat tänkt, men man vänder och vrider på allt. Så ja det är ett svintufft beslut, men ett modigt sådant. Många tar till otrohet (som mitt ex) för att dom inte vågar stå face to face med beslutet.
Var stolt att du tagit dig såhär långt med hedern i behåll!
Om du inte förmår dig att göra detta muntligt så skriv ett brev till henne. Då får hon tid att processa i lugn och ro.
Ja, det är ju inte en direkt unik situation jag är i. Detta är nog vanligare än man tror. Jag kommer inte att skriva ett brev till henne tror jag iallafall. Det skulle kännas konstigt då vi bor ihop och pratar dagligen. Detta måste jag ta mellan fyra ögon känner jag.
Så bra att du är så säker på din sak. Det tror jag underlättar mycket. Det skulle vara mitt enda tillägg till allt som redan sagts, att det är viktigt att vara säker när du säger det. Inte lämna öppningar, eller bädda in det. Lycka till! Du kommer inte att fega ur, det hjälper att skriva här.
Jag kommer definitivt inte lämna någon öppning här och jag skall inte linda in det. Jag är väldigt säker….Men, jag är som sagt skitskraj och måste våga….Det är det som känns värst. Ångest för att kasta första stenen som får hela glashuset att gå i småbitar typ.
Åh jag förstår dig helt, minns känslan.
Men rädslan är som den när man är flygrädd, man tror att planet emot fysikens lagar helt plötsligt kan trilla ner och krascha våldsamt.
Så blir det inte, och samma gäller här.
Inget kommer explodera, raseras och gå fullständigt åt helvete.
Det blir sorgligt och tungt. Men också en lättnad.
Kom ihåg att hjärnan är Rembrandt när det kommer till att måla fan på väggen.
Det gick inte alls, men jag var riktigt nära. Skulle göra det, men tvekade in i det sista och ballade ur. Fick en massa jobbiga tankar om att jag var självisk osv….
Jag ger dock inte upp, jag måste ta tag i det, annars blir jag galen. Skall försöka ta nya tag nästa helg.
Den här rädslan att vara självisk är ju återkommande, du är noll ensam om att tänka och känna så. Om det nu hjälper, vilket jag tvekar på. Och ja, till viss del kan man alltid lyfta argument att det är själviskt, inte sällan kommer dessa argument in när det kommer till tanken på barnen. Men om vi lämnar dem därhän utifrån argumentationen att de kommer klara sig och dem har man oavsett till låns en kort period i deras liv innan de blir sina egna.
Så vänd på det, hur själviskt är det inte att hålla kvar en annan människa om man inte älskar dem på rätt sätt längre? Förhindra dem möjligheten att träffa någon som faktiskt gör det. För det är ju vad man gör när man vet hur man själv känner men inte tar ansvar för det. Det om något är själviskt i min mening.
Fråga, varför är det viktigt för dig att det ska vara en helg?
Håller med dig, i grunden är man ju inte självisk egentligen när man tänker efter, men det känns ändå så….
Anledningen till att jag siktar på helgerna är att veckorna är allmänt köriga (jobb, barn som skall skjutsas hit och dit osv). På helgerna är vi båda mer utvilade och avslappnade, på veckorna somnar vi nästan direkt när allt är klart och undanstökat på kvällen. På helgerna är dessutom barnen ofta ute eller hos någon kompis, vi får mera vuxentid då.
Tack. Jo, till slut kommer jag att göra det. Det är jag säker på. Det är en tidsfråga….Det var ju dock inte så längesedan jag bestämde mig och ibland tar det lite tid att bearbeta allt i huvudet och samla mod.
