Nu måste jag in hos er här, att läsa caro:s historia och allas deltagande är fantastiskt. Massa fina svikna människor, här är en till.
Kan väl säga att jag är token som skrev ”din man o min fru”
Lider som de flesta här av sveket , ljugandet och ett ofta gråtande spöke, fy faen vilket dubbelliv de agerar i.
Jag är stark i att va bestämd och agera, samtidigt skör som ett visset vasstrå inuti.
Kan ju faen inte gråta😔 är bara bitter.
Spöket flyttar 1mars , vi delar huset i feb, betyder att jag flyttar hem på lördag.
34 år blev vårt förhållande, länge och nog ganska lågt de senaste åren, att vi delar oss är inte nån överraskning. Men det är sättet det sker på totalt svek , att upptäcka det som pågick är grymt men det finns en gnutta skönt i att få allt bekräftat. Inga tveksamheter längre, jo jag lämnar nån jag älskar det känns oerhört jobbigt.
Caro du visar din total överenergiska, kloka, kreativa, projektledande förmåga, underbart o se o läsa, bad om ursäkt för mitt plötsliga avslöjande via känd media, du gav mig evig tacksamhet.
Måndag.
Sportlov och vi har rest iväg hela familjen till en storstad utomlands. Bokat för länge sedan, barnen ville att alla ska åka ändå. Tur att det bara är ett par dagar!
Jag tänker bara på hur äcklig jag tycker att han är. Och sedan kommer alltid, alltid frågan i huvudet: ”Hur kunde du bara göra mig så här illa?!” Och sedan svämmar det över i ögonen.
Är just nu väldigt nöjd med att han får sova i en smal bäddsoffa (inklusive gemensamt täcke) ihop med vår tolvåring. Det innebär en rätt sömnlös natt, det vet jag av egen erfarenhet. Imorgon är det jag som är piggast!
Välkomna båda två till ett forum som svämmar över av erfarenheter och empatiskt lyssnande medmänniskor. Vi är många som varit med om liknande saker och som faktiskt på djupet förstår hur det känns för er just nu, båda två. Bra att ni har hittat hit!
Och, som ni kanske anar redan nu, det kan faktiskt finnas vissa fördelar med uppbrott och att bli lämnade, tex ökad självinsikt och ökad insikt om den egna styrkan. Om man bara vågar vara öppen och ärlig med sina känslor, samtidigt som man agerar med barnens bästa för ögonen. Otroligt svårt, men det går, och det är lärorikt.
Själv har jag äldre barn som förstår och stöttar. Allt just nu handlar om fokus på nästa steg , husvärdering gjord, hoppas ha råd o köpa huset. Även om det är fullt med minnen så har mitt hjärta stor plats i bygget. Trivs med många saker i ”snart mitt hus”
Jag vet att det värsta blir de första dygnen i huset själv. Men va faen detta är ju början på något nytt.
Det jag vill mest nu är att det går väl för Caro och att hon o barn blir trygga.
Själv har jag många vänner i flera sociala kretsar att leva på.
Fortsättning följer.
Torsdag 13 februari.
Skönt att vara tillbaka på jobbet efter tre dagar på gemensam storstadssemester, hela familjen. Yay! Jag överlevde “semestern” tack vare att jag så gott det bara gick fullständigt ignorerade exet. Insåg rätt snabbt att vi hade fått det roligare och bättre om han inte varit med. Nästa gång…
Ikväll kom en mäklare hit för att kolla på vårt hus. Även detta kändes helt overkligt, det var ju inte under dessa omständigheter jag någonsin föreställt mig att jag skulle flytta härifrån. Att sälja huset blir inga problem alls och det verkar som att det kan lösa sig med tillräckligt stort boende för mig och barnen, om vi har lite tur nu.
Tror jag kommit igenom den allra mest akuta sorgfasen nu. För att raskt ha flyttat in i ilskefasen istället. Ikväll fick sig exet en rejäl utskällning för att han ljuger för alla, inklusive sig själv, istället för att ta ansvar för det han gjort. Visserligen var det som att hälla vatten på en gås, eller prata med en vägg, för inte tusan lyssnar han på mig. Men det var en skön känsla att det kom något annat än tårar och tupp i halsen från mig. Har även lyckats ta mig igenom en hel arbetsdag utan att gråta en enda gång (även om det var på väg vid ett tillfälle). Och har faktiskt uträttat lite arbete också, så var ju inte riktigt fallet förra veckan. Seger åt ilskan!
Fredag 14 februari.
Alla hjärtans dag. Inte för att vi någonsin firat den något särskilt, men jag får ju ändå säga att det svider. Är det inte hjärtan ÖVERALLT nu?
Vi var på bankmöte imorse. En annan sak som svider är att jag tjänar mindre än exet, och mitt lånelöfte är alltså lägre än hans. Och det är jag som behöver köpa en större bostad, då båda barnen valt att bo hos mig. Nåja. Någonstans kommer vi att bo.
Efter bankmötet hoppade jag in i bilen och bara skrek, grät och vrålade rätt ut. Sedan gjorde jag en @Ike och åkte raka vägen till gymet och körde min rehabträning, som inte blivit av sedan Kraschen för snart två veckor sedan. (Tack för inspirationen, Ike!) Vid 11-tiden på dagen är det bara pensionärer som tränar där, och de undrade säkert vad det var för tokigt fruntimmer som cyklade i galen fart på träningscykeln och grät samtidigt. Det var ett bra beslut att åka dit och inte direkt tillbaka till datorn. Kände mig mycket lugnare efteråt.
Kunde jobba hemifrån hela eftermiddagen och faktiskt få något gjort. Framsteg!
Jag tillägnar alla dessa hjärtan mig själv, eftersom jag är så himla fabulös.
Ungarna är hos sin pappa ikväll, så jag är ensam denna alla hjärtans dag, men det gör absolut ingenting. Jag firar mig själv med rosa praliner från Lindor och mår prima, eftersom jag vet att mitt ex ändå var oduglig på allt vad firande heter.
Du verkar vara på banan! Man kastas hit och dit mellan ilska, sorg och ytterst varierande energinivåer. Och träning hjälper mot nästan alltihop.
Jag har köpt mig en rosa tulpanbukett idag! Det är jag värd! För jag är också himla fabulös!
Exet kom hem sent och åt av resterna av barnens och min alla hjärtans-måltid. Sen drog han till övervåningen och där hoppas jag att han stannar!
Jag vet inte jag, om det där med att vara på banan. Det verkar vara en riktig berg- och dalbana isåfall. Grina, vara arg, vara glad, orka, inte orka. Och så om igen. Efter min sjukskrivning på två månader efter en olycka var jag så energisk och ambitiös med matlagning, jag kom igång och bakade massor av bröd. Nu… har vi idag ätit ICAs potatiskulor och extrapris-entrecote, med den lyxiga salladen på paprika och gurka. Den mest ambitiösa matlagningen på alla dagar hemma sedan Kraschen. Det har blivit pasta och ICA köttbullar, pasta och prinskorvar, pasta och… ja ni fattar. Jag gillar att laga mat. Men vill inte göra det åt exet, som sett mig som hushållerska de senaste åren. Ser fram emot eget boende och krånglig matlagning och att baka bröd igen!
Vi var också på bankmöte igår o jag bröt ihop fullständigt efteråt. Helt slut.
Idag var jag inte taggad på att träna men gjorde det ändå.
Det är också mycket pensionärer på mitt gym på förmiddagarna vilket är väldigt skönt.
O efter ett pass känns det lite bättre.
I dag alla hjärtans dag.
Inte så kul för oss hjärtekrossade men man får göra det bra.
Jag o barnen o dotterns pojkvän åt på restaurang, det var barnens förslag.
Vi hade trevligt.
Sedan åkte vi hem o jag öppnade en liten vinflaska o bytte sängkläder.
Klart det känns ledsamt att inte ha någon käresta o kommande exmannen är med sin nya.
O du Caro det är helt ok med enklare mat o halvfabrikat när man är nere.
Huvudsaken är att du o barnen får i er mat, de älskar dig ändå oavsett vad du serverar.
Hoppas du hittar ett bra boende.
Jag o barnen ska kolla på en lägenhet till veckan.
En bergodalbana kan man verkligen kalla livet nu, ena stunden stark o i nästa vill man bara krypa ihop i fosterställning o gråta.
Gråten kommer nog att vara en följeslagare länge.
Styrkekramar till dig Caro, den enda vägen är framåt.
Sluta aldrig gå som Sonja Alden sjunger.
Man får vara ledsen o bryta ihop miljoner gånger men aldrig ge upp.
Lördag 15 februari.
Vaknade tidigt pga kan inte sova, och ev borde jag låtit bli att dricka det där glaset vin igår, för vin gör att jag sover ännu mindre. Hörde hur exet steg upp och klev omkring på nedervåningen.
När jag kom ner hade han åkt, och lämnat en lapp på köksbordet att han tänkte åka till återvinningen med gammalt skräp och sedan till sin gamla pappa. Jag utgår från att det senare är lögn, då Spöket flyttar in i sin nya lägenhet idag. Kunde inte låta bli att skicka ett sms till honom att han skulle hälsa sin “pappa” så gott, och akta ryggen idag!
Till våra barn envisas han med att säga att det är slut mellan honom och Spöket. Det gör så ont att han ljuger om det! För om det är slut vet Spöket inte om det… Och till och med de genomskådar lögnen.
Samma för mig att jag sov dåligt o vaknade tidigt pga vinet igår.
Mitt ex kom hem på förmiddagen o åkte igen vid femtiden när jag pratade i telefon.
Han skulle träna sa han till dottern, men det tror man ju inte på o han kommer säkert inte hem heller.
Kollar på Mello nu sedan blir det nog läggdax.
Ska träna i morgon, det blir skönt.
Samla kraft, för alla tårar är energikrävande.
Styrkekramar
Söndag 16 februari
Igår kväll lyckades vi genomföra ett civiliserat samtal om husförsäljning, om allt som ska rensas/städas och lite om barnen. Jag är själv imponerad. Fick även sagt lugnt och fint att jag tycker det här påtvingade sambolivet är pest och pina.
Exet försäkrade att han ”ställt in alla resor i vår”. Kollade i vår gemensamma kökskalender och nog verkar det vara så. Det fanns alltså fler getaways inbokade med Spöket i vår… Det gör ont att tänka på. Jag har varit så godtrogen!
Semester/träningsresan med henne verkar eventuellt också vara avbokad. Vågade inte fråga rakt ut när samtalet gick så bra, men tror det när jag ser det!
Fick veta igår att han sagt till henne att han blivit tvingad av mig att avboka för att jag hotat att ta barnen ifrån honom! Alltså, va…? Finns inte ett ord av sanning i det! Han var ju väldigt tydlig med att han hade för avsikt att åka. Och barnen gör jag ju inte vad jag vill med, de bestämmer själva!
Nu struntar jag ju helt i vad hon tycker, tror och tänker om mig. Jag tror inte hon blir så långvarig om han redan ljuger för henne. Men tänk OM de skulle hålla ihop resten av livet. Då skulle ju vi två högst sannolikt behöva träffas. Jobbigt för honom då när hon får veta sanningen.
Och om han ljuger för henne om en sådan sak undrar jag vad han säger till andra om mig? Känns som att jag blivit hans mamma också - han beter sig ju som en liten unge!
Känner igen mig själv väldigt mycket i din historia. Hur hastigt det hände, sveket, lögnerna och känslorna. Du verkar hantera det hela bra. Det gör ont och helst skulle man vilja lägga sig och vakna först om några år.
Jag tackar min lyckliga stjärna för att mina barn är stora nog att få besluta själva var de vill bo, och att de vill bo med mig på heltid. Det är bekräftelse nog för tillfället, och är nog det som räddar förståndet på mig. Vi går vidare tillsammans som en familj på tre, han har valt att lämna och lämnas därmed utanför.
Brottas oerhört med självkänslan, som fått sig en ordentlig knäck. Jag inser ju att min tillit och respekt till honom blivit grovt utnyttjad, ändå frågar jag mig hela tiden hur jag kunde missa alla tecken, hur jag kunde vara så korkad… Kommer jag någonsin våga lita på en man så mycket att jag släpper in honom i mitt liv? Tvivel, tvivel…
Minus 5 kg nu på “Divorce diet”. Det är nog den diet som funkat bäst hittills i mitt liv!
Blir ledsen av din inställning om vart ERA barn ska bo när ni nu ska skilja er.
Är inte fullt insatt i din historia men iditt första inlägg skriver du mycket positivt om honom så jag utgår från att innan han blev kär i en annan var han en fin man o pappa.
Din man har valt att skilja sig från dig o inte från sina barn. Det är känslorna till dig o er relation som dött o det har ni säkerligen båda varit med o skapat. Vad som borde gjorts innan han blev förälskad lämnar jag här. Nu är ni där ni är…skilsmässa.
Känns som för dig är barnens boende din hämnd på din man för det han utsatt dig för (enligt din mening…men tänk igen på att ni var två om ert förhållande…).
Efter att efter så kort tid låta barnen ta ett sådant beslut tycker jag är mycket ledsamt. Självklart är barnen påverkad av att se hur ledsen du är o hur din o makens relation är. O då månar de så klart om dig som säkert uttrycker mer negativt om din man o ör ledsen.
Era barn älskar sin pappa lika mycket som dig i grunden o de bör inte ta detta beslut nu.
Du o din man bör tillsammans besluta att barnen bör bo växelvis o kan efter en tid (flera månader) ta beslut tillsammans med era barn hur det går. O då med barnens bästa i åtanke o inte er egen egoism vad ni vill.
Så min vädjan till dig är att ställa din självkänsla åt sidan o tänka på barnen…o även din man. Jag är säker att i framtiden kommer du må bättre om du uppmuntrat barnen att bo växelvis med er båda…både för barnens skull o din man…som var en fin man o pappa innan hans känslor styrde honom vidare.
