Jag har regelbundet kontakt med “spökets” (snart ex-)man. De har en vuxen son. Som inte heller gillar läget. Resan är bokad till månadsskiftet mars/april. Alltså inte självklart att vi hinner fixa nya boenden och att han kan känna sig “fri” att leva precis som han vill.
Jag förstår faktiskt inte varför det ska finnas ett nedsättande “namn” på älskarinnan öht? Ja, jag vet ju vad hon heter. Men jag försöker tänka så lite som möjligt på henne, på dem och deras eventuella planer, och fokusera på mig själv, på mina planer och på orka genom dagen. Tänker att jag inte blir lyckligare av att marinera mig i kunskap om henne/deras förehavanden. Han kommer inte tillbaka. Jag vill inte ha honom tillbaka. Mina känslor för honom är naturligtvis inte stendöda, men att göda min egen svartsjuka för att hon nu får skörda i den relation jag vårdat så länge tror jag inte leder till något gott för mig. Jag ska vidare, framåt.
Jag tror inte det finns några vidare planer (än) från min mans sida. De ska inte flytta ihop säger han, och det är ju kanske inte helt förvånande, de har ju inte känt varandra så länge ändå och ses inte dagligen. Kanske är semesterresan ett sätt att lära känna varandra bättre och lite mer sammanhängande? Kanske var det meningen att dumpa mig efter den, när han bättre vet vad han har för famn att landa i? Jag får aldrig veta det. Och det kanske bara är just nu, men jag bryr mig inte heller. Hon kan som sagt gärna få honom, han är en skitstövel av rang.
Troll spricker i solsken sägs det, och på samma sätt är det stor risk att det går för deras förhållande. En viktig ingrediens är det förbjudna, och nu är det inte förbjuden frukt längre. Det blir troligtvis vardag i deras förhållande också! Både familjen och vännerna är ju helt förfärade över vad han har gjort, det blir säkert spännande för honom att introducera henne för dem. Med lite distans kommer ju till och med han att inse att han skämt ut sig fullständigt som kastat bort allt vi haft, inklusive relationen till sina barn, på detta sjaskiga sätt.
Det enda jag bryr mig om just nu är att jag skulle vilja få en liten liten skärva av respekt medan vi fortfarande bor under samma tak. Det skulle underlätta mycket i nuet, mellan oss, och bädda för den framtid som vi trots allt behöver dela på grund av barnen. Och detta som verkar så enkelt och självklart för mig, är det enda som verkar helt omöjlgt att ens fatta för honom.
Du kommer att klara det här galant, för du verkar hantera en mycket svår situation på bästa möjliga sätt.
Jag är ledsen för det du går igenom, men har ändå på känn att du blir vinnaren i längden
Vet du vad jag tror. Jag tror att en person som du, som verkar sansad, rationell och klok, tyvärr inte kommer att kunna förvänta dig respekt i någon större utsträckning av din fd bättre hälft. Anledningen är att skamen blir än större just därför att du är den starka, kloka och värdegrundsmässigt korrekta i situationen. Exakt just därför blir skamen än större och åtföljs som ett brev på posten av gränslösa beteenden tyvärr. Det är min teori. Orättvist. Fördjävligt. Men ofta ett faktum.
Jag svarar lite I taget (korta inlägg när jag kan under eftermiddagen)
Din tolkning av vad jag skrivit är inte vad jag menar. Vill bara klargöra det. Och jag får såklart skylla mig själv i det när jag bara ger halva informationen till dig.
Vill börja med att svara på att du skriver att han efter att ni flyttat isär kan vara fri att leva som han vill. Det kan ha få bli och vara redan nu. Det är upp till dig. Och han gör ju som han vill i alla fall så på så sätt är han redan fri men utan ditt samtycke vilket egentligen gör att du inte är fri.
Det absolut kraftfullaste du kan göra är att ha följande förhållningssätt:
Jag förstår att vår relation redan var över (och att vi levde som en familj men inte längre som ett kärlekspar.) Min man började dejta och träffade en annan. Tyvärr utan att meddela mig men nu är det officiellt. Vi väljer att leva kvar i den bekväma invanda familjekonstillationen under våren men han är fri att göra precis vad han vill precis som jag.
Väljer du detta förhållningssätt så är du i din fulla kraft med all makt.
(Om du väljer detta förhållningssätt finns ingen skam och skuld som ska bollas från din man mot dig, vilket det måste göra i andra förhållningssätt. Där kommer spöket in i bilden Mer om det senare för den som vill läsa.)
Jag hade inte valt detta ädla förhållningssätt. Men så gillar jag att rikta om energier och jäklas lite där jag kan ibland. Jag hade inte heller valt att bo kvar. Eller för den del varit i en relation där man sover på olika plan i huset.
Väldigt få personer hade valt detta ädla förhållningssätt men det skulle sätta er båda fria.
Att du inte vill lägga energi på Spöket och din mans relation med henne är bra. Att du säger att du vill framåt är bra och klokt. Den sidan av myntet är bra.
Den andra sidan, där du väljer att bo med honom och på något sätt tro att han ska respektera dig samt tro att du ska kunna styra över vem han träffar när är destruktiv. Mitt tips är att du ser över detta utan skygglappar.
Nä. Jag tror inte heller jag kommer få den respekt jag förtjänar. De är vuxna (?) och kan dra iväg om de vill och ses om de vill. Att det skulle vara otroligt omoget av två som fyllt 50 (det finns ju faktiskt barn med i bilden) att göra det verkar de inte inse.
Jag håller inte riktigt med… Det är han som väljer att bo med mig! En viss skillnad. Jag vill inte ha honom här och det har jag sagt. Har bett honom att hitta något eget eller bo hos Spöket tillfälligt men får till svar “det är mitt hus också”. Och det är ju sant. Har ju knappast laglig grund att slänga ut honom, vi äger 50% var. Om jag flyttar, lämnar jag även mina barn i sticket. Det gör jag faktiskt, för han vill inte bo med dem, bara vara en “delaktig pappa”.
Men jag håller med dig om att jag inte kan styra över vem han träffar. Tyvärr. Men det finns som sagt barn i bilden och att de undrar och frågar varför han åker och vart har han inte riktigt räknat med.
Idag gick jag på mitt första stödsamtal (av två) som arbetsgivaren erbjuder. Känner visserligen att jag pratar med allt och alla om detta hemska som hänt mig, men nu kunde jag verkligen vräka ur mig och grina och böla så mycket jag ville. Hon har väl hört allt förut, men konstaterade snabbt att “du mår ju jättedåligt! Du behöver mer hjälp än två samtal!”
Imorgon har jag en läkartid för att få något att sova på. Ser fram emot det. Hoppas det hjälper. Just nu kan jag inte sova, inte äta, inte vara stilla och inte tänka. Känner inte igen mig själv…
Mitt ex är på tjänsteresa igen, har bedyrat att han är ensam, och jag njuter faktiskt av en stilla kväll hemma när han inte är här. Så lugnt och fridfullt det är!
Fredag. Exet bortrest under helgen (utan Spöket). Så skönt och lugnt här hemma! Det har varit en omtumlande vecka. Åkte till jobbet som en gift kvinna på måndag morgon, på fredag kväll är jag singel och exet har redan ringt mäklare, pratat försäljning av vårt hus och fått tag på ett gäng lägenheter som verkar intressanta. Det känns lite som att det går fort nu… Även om jag tycker att exet gjort ett bra jobb.
Jag mår lite bättre, kanske. Har ältat min story intensivt med alla jag känner och det hjälper. Jag har underbara olika vänner som bokat in frukost, lunch och middag med mig och lyssnat. Att få veta att det kanske går att lösa försäljning av huset och köp av ny bostad i samma tidsrymd känns faktiskt bra.
Verkar som att exet backar lite från tidigare uttalande att barnen ska bo hos mig, och han ska vara en “närvarande pappa”. Han ringde och pratar plötsligt om “varannan vecka”. Känner mig kluven till det. Dels för att jag själviskt vill ha dem hos mig. Och dels för att de är lite för gamla för att vi föräldrar bestämmer. Båda är så stora att de får välja själva enligt lagen. Vi får väl bara gilla läget?
Till exet sa jag att vi tar ett steg i taget. Det är så många steg ändå. Han var inte jättenöjd när vi la på.
…och ju mer jag tänker på det där att barnen ska bo varannan vecka, desto argare blir jag. Hur vågar han? Han har ljugit, svikit oss alla och varit otroligt ego. Hur kan han tro att relationen till barnen är så självklar att han kan behandla dem hur som helst och så förutsätta att de ens VILL bo med honom? Till mig säger båda att de vill bo hos mig, och inte flytta mellan. Men att de vill vara hos pappa också ibland förstås.
Det kanske blir en nyttig verklighetschock för honom? Många av dem som egenmäktigt väljer att svika familjen till förmån för ett rätt själviskt dubbelspel verkar ju ta för givet att deras rättigheter står över andras mående.
Men barnen kan han inte tvinga, och där får han erfara att deras förtroende måste han förtjäna. Kanske vaknar han upp lite när han märker att han inte ta för givet att hans rätt ska gå först igen.
Vad fan är det!?
(Förlåt men jag skrattar nästan på mig)
Antingen är man väl pappa eller så är man det inte!
Sicken pajas till karl !
Styrka till dig
Du kommer att klara detta bra!
Du har redan tagit en massa bra beslut och jag är imponerad över hur ”rationell” du faktiskt lyckas vara i en sån här situation. Bravo!
Din sits är näst intill är en blåkopia på min egen för 1,5 år sedan. Skillnaden är väl att jag är man och mitt (numera) X gjorde som din man, lögner å fiffel inkluderat.
Hon hade ihop det ca: ett halvår med en av sina arbetskamrater (korkat nog) innan allt uppdagades. (Ja, pga kvarglömd mobiltelefon!! ) Under tiden tyckte hon att det var helt ok att bo med mig å leka familj, så jag är inte precis jätteöveraskad när jag läser din tråd.
Tyvärr.
Verkar snarast vara lite av standardiserad ”modus operandi” i otrohetsfall liknande våra.
Tyvärr igen.
Lider med dig såå men gläds samtidigt åt att du verkar ha nån form av stridslust och glimt kvar!? (Hoppas jag tolkar det rätt men som du beskriver det så låter det så)
Kämpa på och håll tråden uppdaterad.
Lite så är det för mig också att barnen nog hellre vill bo med mig.
Min kommande exman verkar tro att allt ska gå så lätt.
Chocken har lagt sig nu sa han till dottern förra veckan, det är bara att acceptera att det är han o den nya.
De otrogna tar lätt på sina svek och man får väl hoppas att de vaknar en dag.
Tack för pepp! Jag är väldigt glad att jag hittade hit till forumet. När nu livet tog denna oväntade vändning.
Min historia (och din) är en blåkopia på mina föräldrars… jag har alltså redan varit med om detta en gång, om än i en annan roll. Det hjälper mig säkert att snabbt komma fram till rationella beslut, jag vet ju mycket väl vad jag tycker de gjorde fel och de misstagen tänker jag inte begå, hur sårad, ledsen och arg jag än är. Eller desperat på bekräftelse, för den delen.
I grunden är jag en positiv människa som lever enligt “always look on the bright side of life” och jag kan inte hjälpa att jag gör det nu också. Visserligen är jag skör som ett löv, benen skakar och tårarna kommer ofta, ofta. Men jag försöker varje dag att tänka ut något som ska göra att jag kommer ett enda litet steg närmare att komma över det här, och fokuserar på det. Finns det något som blir bättre eller enklare i mitt nya liv? En morgon vaknade jag och tänkte “vad skönt, nu behöver jag inte spara brudklänningen längre”. Och vet du vad jag gjorde? Jag klippte sönder den… i 10x10 cm stora bitar. Kalla mig Glenn Close… men det kändes väldigt bra!
Idag ska jag åka in till stan och köpa mig en dyr kappa, och inte ha dåligt samvete över att den är dyr.
Skrämmande lika stories och förhållningssätt du och jag, bortsett från att mitt ex la skulden för sitt beteende på mig.
Jag hade en ceremoni med brudklänningen och soptunnan jag
Sen stickade jag en voodoodocka som jag terapeutiskt stack nålar/skruv i emellanåt. Barnsligt kanske, men välgörande
Tre år senare kan jag konstatera. Mår bättre än någonsin. Exet har ingen kontakt med någon ur vårt gamla liv. Jag har fin kontakt med våra barn och deras respektive, exet knappt någon alls.
Det kommer gå bra för dig. Älta när du måste, gråt när du måste och var ARG. Du kommer behöva styrka många gånger under den här resans gång, det är svårt att se någon man trodde sig känns bli en helt annan.
Jag refererar till vårt liv som före och efter skalltraumat.
Massa kram till dig, vi finns här när du behöver stöd och pepp.
Har också funderat vad jag ska göra med bröllopsklänningen. Men kanske sparar jag den i någon skrubb ändå.
Hoppas du hittade en fin o dyr kappa, det är du värd.
Du kommer gå hel ur detta, starkare, klokare och bättre i många delar!
Jag känner igen känslan ”skör som ett löv”…
Skäm bort dig nu!
Och ha en skön lördag!
Med lite distans kommer ju till och med han att inse att han skämt ut sig fullständigt som kastat bort allt vi haft, inklusive relationen till sina barn, på detta sjaskiga sätt.
) Under tiden tyckte hon att det var helt ok att bo med mig å leka familj, så jag är inte precis jätteöveraskad när jag läser din tråd.
