Hem | Så här skiljer du dig | Skriv bodelningsavtal | Juridik | Sök advokat | Träffa psykolog | Artiklar

Han skiter i barnen. Hur hanterar man det?

Jag och min blivande exman har två gemensamma barn som är 15 månader och 4 månader.
Vi båda har också barn sedan innan.
Jag har en dotter på 10 år och han har en dotter som är 6 år. Vi båda har v.v med våra äldsta barn.

Seperationen är rätt så färsk och han flyttade ut för cirka 3 veckor sedan.

Men för två veckor sedan, diskuterade vi umgänget och kom fram till att han ska träffa barnen 4 dagar i veckan.
Då bestämde vi också att han ska sova över när det är möjligt, för att få så mycket tid som möjligt med barnen men också för att kunna avlasta mig.

Jag känner mig redan helt slutkörd av seperationen, att ta hand om båda småttingarna själv, städa, laga mat, ta hand om min äldsta dotter m.m
Dottern på 15 månader har dessutom sömnproblem som har förvärrats sedan seperationen (vi väntar på att få tid hos läkare). Men det bidrar givetvis till att jag är helt slut som artist.

Pappan har varit här och haft umgänge vid två tillfällen men har då inte avlastat mig alls, utan suttit i soffan och stirrat på sin mobil.
Jag påpekade detta för honom då det hände och påminde honom inför umgänget i onsdags att han behöver avlasta mig mer.
Jag erbjöd mig dock att natta barnen samt ta natten.
Självklart skulle jag också rycka in om han behöver hjälp eller om det blir allmänt kaos

I onsdags, passade han småttingarna medans jag var hos läkaren och skulle sedan följa med hem för att ha umgänge och sova över.

I bilen på väg hem säger jag “vad skönt det ska bli att du tar barnen idag! Då ska jag passa på att vila och kanske måla naglarna”.
Varpå han blir skit förbannad och säger (jag citerar ordagrant) “jag tänker verkligen inte sitta och ta hand om barnen medans du sitter och luftar fittan. Då skiter jag i umgänget och att sova över”.

Jag försökte påtala att vi har bestämt att han ska avlasta mig under umgänget. Att jag har barnen- dag som natt- 7 dagar i veckan.
Försökte också påpeka att hans tidigare ex inte tar hand om deras dotter när hon är hemma hos honom v.v

Men han lyssnade inte alls på det örat utan åkte hem istället.

Då skickade jag ett sms och skrev att umgänget inte kan vara här hemma längre. Han får umgås med barnen hemma hos deras farmor (där han bor) eller att han tar med de till en park eller liknande.

Sedan dess kör han silent treatment och struntar i att hämta barnen för umgänge (han är expert på diverse härskartekniker och psykiskmisshandel).

Hans dotter (min fd. bonusdotter) sov över hos mig från fredag till lördag, för att hon skulle få träffa sina syskon. När exmaken skulle hämta henne, följde jag med ned och hade då med mig vårt yngsta gemensamma barn i bärsele.
Exmaken säger varken hej eller pussar på sitt yngsta barn…

Min känsla är att han skiter i barnen och kör silent treatment mot mig, för att jag ska gå med på hans krav och agera barnvakt under hans umgänge.

Jag tycker också att det är otroligt jobbigt att barnens farmor slätar över min exmakes beteende och säger att det är för han har det så jobbigt.
Det har väl för tusan jag med, men inte skiter jag i barnen för det!
Sedan så orkar han faktiskt ha sin äldsta dotter. Så jag kan inte för mitt liv förstå varför han inte kan träffa småttingarna under någon timme.

Men jag blir så otroligt ledsen, besviken, arg och frustrerad. Hur kan man strunta i 2 av sina 3 barn? Och dessutom bete sig som en riktig rövhatt mot någon som man har påstått sig älska?

Hur gör man och vad tänker man för att stå ut med allt?
Om någon vet hur jag bäst bemöter silent treatment, så tar jag tacksamt emot tips.

Förlåt för långt och rörigt inlägg.

1 gillning

Jag beklagar verkligen din jobbiga situation! Men jag ska ge dig ett svar som du kanske inte vill ha. Och du får gärna strunta i det om det inte hjälper dig på något sätt.

Ni befinner er i en maktkamp, och då visar alla parter sina sämsta sidor. Ni har två väldigt små barn som verkligen behöver lugn och trygghet. Och du behöver nog också lugn. Om jag var du skulle jag släppa hela maktkampen gentemot honom. En man som uttalar sig som han gör mot dig är inte värd att anstränga sig för. Jag skulle satsa allt på att få annan avlastning, genom en mamma, syster, kompis, inhyrd barnflicka, granne eller vem som helst som kan fokusera på barnen och inte på kampen. Om han sen kommer ibland och umgås med barnen, ja det skulle jag acceptera, för barnens skull. Men jag skulle kanske skriva upp hur mycket eller lite det blir, och vad han säger eller gör, för en senare diskussion med exempelvis socialtjänsten, när det gäller vårdnad och umgänge.

Om du kan släppa alla vapen och fokusera på dig själv och barnen så kommer han garanterat att känna av ditt ”ointresse”, och kanske börja bete sig annorlunda. Eller inte. Poängen är att du ska sluta försöka nå fram till någon som inte är mogen nog att hantera det.

Lycka till hur du än gör!

5 gillningar

Tack @Honungspaj för ditt svar och dina råd!

Jag ska försöka att få kontakt med honom och diskutera om han vill att vi löser så att han är här några timmar istället.
Men jag tror dessvärre inte att han kommer svara. Men vi får väl hålla tummarna.

Jag var i samma situation långt innan vi ens separerade. Det blev mycket lättare för mig, när jag slutade försöka ändra på honom. Jag började betrakta mig som ensamstående förälder och anlitade barnvakt när jag behövde avlastning. Det var mina familjemedlemmar som ryckte in, och de var bara glada över att få umgås med barnbarn/syskonbarn.

När min man använde sig av silent treatment, då försökte jag till en början nå fram till honom; få honom att reagera. Jag slutade med det och struntade i honom i stället. Vad enkelt allt blev! När han inte pratade med mig, så slapp jag höra hans elakheter. Jag fick vara i fred. Han fick sura där han var och jag tog hand om barnen själv.

Vad hände då i slutändan? Jo, det blev en klyfta mellan pappa och barn som ledde till att de knappt har någon kontakt längre. Han valde bort ett barn direkt, och det gjorde två av syskonen så arga att de klippt all kontakt. Nu är det egentligen bara yngsta barnet som träffar honom några gånger per år.

2 gillningar

Håller helt med @Honungspaj i hennes svar till dig. Du har tyvärr två barn med en komplett idiot för att tala ren svenska. Det går inte att göra ogjort och småttingarna vill du garanterat inte vara utan, så tacka gud för att du är av med den syltryggen till “man” :space_invader: :face_vomiting:

Inrätta ditt liv helt utan honom, försök få avlastning med det näst minsta barnet på alla ställen du kan och där du kan känna trygghet med att överlämna omsorgen för en stund eller så småningom kanske en natt.

Förhoppningsvis har du egen familj i närheten, kanske kan din egen mamma eller syskon rycka in och hjälpa dig. Kanske tom. komma och bo hos dig ett tag för att du ska få vila ut lite. Ditt ex lär du inte få någon hjälp av i nuläget iaf. så dammsug din familje/närståendekrets och uppmuntra kontakt så att barnet successivt börjar känna trygghet med andra personer.

Klipp all kontakt med honom och låt honom bli som en levande död för dig, du får ju ändå dra hela lasset själv och när du inte förväntar dig något annat så kommer mycket av din inre stress oxå att minska. Det är mycket dina förväntningar, förhoppningar och all denna uteblivna uppfyllelse som dränerar din energi totalt.

När man bara räknar med sig själv och inte hoppas på något annat så blir det konstigt nog lättare, för då slipper man den ständiga och oändliga besvikelsen, sorgen och inte minst alla de ändlösa frågorna “-Varför?” :muscle: :v: :revolving_hearts:

Vad tråkigt att höra att jag inte är ensam om att ha en egoröv som far till barnen.

Det måste ha varit otroligt jobbigt för dig som mamma, syskonen och för barnet som blev bortvalt.

Har du märkt av om det har satt några djupare spår i barnen?

Jag är så himla orolig för hur det här ska påverka barnen. Både barnen som vi båda har sedan innan men också våra gemensamma.

Jag får nog börja se mig själv som ensamstående och försöka få stöd från annat håll än min exmake.

2 gillningar

Tack @Noomi för dina råd och ditt stöd!

Ja, jag får börja se honom som en levande död.
Den make som jag kände till verkar ändå ha självdött och blivit ersatt av satan själv :exploding_head::sob:

Det ligger nog mycket i att det är mina egna förväntningar och förhoppningar som dränerar mig på energi. Och alla oändliga “varför”. Det känns faktiskt som att jag håller på att förlora förståndet. För jag förstår verkligen inte vad det är som händer och hur jag hamnade här.

Men det blir säkert bättre när jag släpper illusionen av det som hade kunnat vara och börjar räkna med mig själv istället! :two_hearts:

1 gillning

”Den make som jag kände till verkar ändå ha självdött och blivit ersatt av satan själv.”
Såå bra skrivet! Ha, ha! Kunnat ha skrivit det själv. Lika även för mig. Jag har låtit bli att kontakta, han lever inte upp till förväntningarna ändå… Ena barnet är hos son pappa fre- söndag varannan helg, andra barnet är inte hos sin pappa alls… Så j-vla tragiskt utifrån barnens perspektiv men jag vet att de ändå har det bättre med mig. Jag ser mig som en ensam förälder. Det är många ggr jag tänkt att det vore enklare om han dött . Han ställer till situationen jobbigare för barnen och mig, men när jag bahamdlar honom som levande död blir han förbannad för att jag inte informerar honom om det som händer med barnen/skola osv… Men han är inte intresserad av att veta eftersom han kan ringa dem vilket han aldrig gör. De har egna telefoner och är 12-14 år. Han är mest ute efter att skälla ut mig. Jag har kastat in handduken och accepterat läget. Värre för dig som har små barn men å andra sidan är de i hemlika medvetna om vad som pågår som mina barn som blir behandlade på olika sätt av honom…
Ta hjälp av andra runt dig så du orkar. Sen begär enskild vårdnad om han ändå inte är intresserad av barnen!
Och barnen har det bättre hos dig! :heart:

1 gillning

Ja, det har satt väldigt djupa spår i dem, men jag tror det beror på att de hann bli så pass stora innan han lämnade oss. De hade lärt sig under hela sin barndom att pappa alltid ägnade sig åt viktiga saker, att han alltid visste bäst och att de måste försöka göra honom nöjd oavsett vad det handlade om. Han var liksom en ouppnåelig gudom för dem. Så upptäckte de plötsligt i samband med skilsmässan att han ljugit för dem regelbundet, att han lurat dem och att han inte älskade dem villkorslöst. Han tyckte bara om dem om de gjorde som han sade och om de var duktiga på sådant han tyckte var viktigt.
När han flyttade, så ville han bara ha kontakt med de barn som inte sade emot honom och som inte anklagade honom för något. Det tog hårt på barnen att se honom som han verkligen var och inse att han inte brydde sig särskilt mycket om dem egentligen.

1 gillning

Vad ledsen jag blir att du också har en exmake som gör skillnad på barnen.
Fy tusan vad mitt hjärta lider för barnen som har sådana egoistiska och elaka pappor!

Nej, de små är inte medvetna om vad som händer. Förutom dottern på 15 månader som blir hemskt orolig när hennes pappa kommer och sen försvinner.

Men de stora barnen förstår ju vad som händer och det tär på mig.
Det kan inte vara lätt för barnet som blir valt eller barnet som blir bortvalt :sob:

Vi får glädjas åt att ungarna har fantastiska och starka mammor som finns där i vått och torrt :muscle::two_hearts:

Vilka jäkla egoistiska skitstövlar det finns! Och på barnens bekostnad dessutom :face_with_symbols_over_mouth:

Det är tur att barnen har dig, som älskar ovillkorligt!
Det läker förhoppningsvis mycket av såren han har orsakat med tiden :two_hearts:

1 gillning

Dum fråga kanske, men varför har ni inte varannan vecka för era gemensamma barn? Eller iallafall för dottern som är 15 månader?

Tyvärr är det väl så i verkligheten att den som i förstone tyckts vara ens drömprins/ prinsessa blir vid första kyssen förvandlad till en groda.

De kan visa upp ett charmerande yttre men när de fått någon under sin makt låter de alla förställningar fara och visar upp sitt sanna jag och den som låtit sig luras sitter där, känner sig dum och skamsen.

Ibland kan det dock ha med en begynnande sjukdom/ sviter efter en olycka att göra.

1 gillning

Så otroligt sorgligt, man blir ju bara så ledsen när man läser dessa sorgliga berättelser. Min exman visade också upp sina sämsta sidor i samband med separationen, det var som om allt bara blottades. Det faktum att jag satte ner foten, ifrågasatte honom och till slut beslutade att lämnade honom framkallade än värre beteende hos honom. Jag hade fram tills dess skyddat honom och varit skölden för hans attacker, men det kom plötsligt i annat ljus i samband med separationen. Och det var detta som var absolut jobbigast för barnen, att de fick en annan bild av pappa än de haft. Min äldste son sa själv att ”jag förstår ditt beslut, mamma, men det jobbiga är ju hur pappa beter sig, allt han säger”. Dottern kunde säga, ”pappa är ju som ett barn” osv. :pensive:

All styrka till dig, ta all hjälp kring detta som du kan få❤️.

2 gillningar

Vi har tänkt att följa rekommendationerna och inte ha v.v förrän 3 års ålder.
Han bor dessutom på en annan ort cirka 1h från oss, så i dagsläget hade det inte varit möjligt tyvärr.

1 gillning

Ja och han är tyvärr bara en riktig groda.
Har fått höra av mamman till hans äldsta dotter, att han var likadan mot henne och deras gemensamma dotter.

Det är jag som har varit blind, missat varningsflaggorna och valt att förlåta på tok för mycket i hopp om en förändring.

Men jag trodde inte för en sekund, att han skulle kunna vara en skitstövel mot barnen också. Men ack så fel jag hade :sob:

4 gillningar

Är du månne en empat? Har hört de dras till narcisstiska psykopater. Vissa tror sig vara alltets centrum och allt är till för deras behov. De kan straffa andra genom att skada tredje part (skada/ negligera barnen) för att straffa partnern.

3 gillningar

Kan du avlastning från annat håll än från pappan? Han kommer nog inte förändras tyvärr och barnen kommer nog inte heller må bra av en sådan person i sina liv, speciellt inte när de är så små. De behöver trygghet.

Kan du kanske ansöka om hjälp från kommunen? Jag har en väninnna som är ensamstående med en 7-åring och en 4-åring, hon har fått en slags stödfamilj som barnen är hos några timmar i veckan. Tror det är nyttigt för både föräldern och barnen att få avlastning på det sättet.

3 gillningar

Jag tror det heter “Kontaktfamilj” Låter som en bra idé!

3 gillningar

Ja, alltså jag vet inte riktigt. Men jag har en hög empatinivå i alla fall. Sedan har jag tyvärr haft en rätt naiv och blåögd syn på min make och världen “att alla vill gott” “människors inneboende godhet” osv.

Nu vet jag bättre. Att det finns personer som enbart handlar utifrån sin egna vinning och som går över lik, oavsett hur mycket det skadar sina medmänniskor eller till och med sin familj.

Det har faktiskt varit ett hemskt och brutalt uppvaknande. Hur naivt, dumt och blåögt det än må låta.

3 gillningar