Hur ska någon som helst rättsinstans kunna tvinga honom till kommunikation menar du? Under vapenhot från polis eller militär? Han kan vägra kommunikation hela vägen in i kaklet. Och visst, han kan förlora vårdnad och boende över den saken, även om det är långt ifrån säkert att det blir utfallet av en tvist, men är det verkligen barnens bästa? Jag har svårt att se annat än att det mest kommer skada barnen att förlora sin pappa och genomgå en uppslitande vårdnadstvist. Det finns ju absolut tillfällen när det är bättre för barnen att inte ha någon kontakt med en förälder som inte sköter sig, men jag kan inte riktigt utläsa att det är en sådan situation ni faktiskt har från dina exempel. Jag skulle också tro att rätten försöker utgå ifrån barnens bästa och ser de då att barnens bästa inte gagnas mer av att han fråndöms vårdnad så lär så inte ske.
Min bild är att de fall där ena parten fråndöms vårdnad och boende på grund av samarbetssvårigheter med exet, så handlar det ofta om att man obstruerar barnens tid med den andra föräldern. Alltså att man inte håller tider och krånglar med att barnen ska åka till sin andra förälder så att relationen saboteras. Så länge ditt ex inte försöker hindra att barnen kommer till dig som överenskommet tror jag du kommer få svårt att visa att det är bättre för barnen med enskild vårdnad.
Dessutom är det väl du som försökt obstruera schema och ta över andra förälderns tid med barnen utan hans medgivande, flera gånger enligt dina trådar på forumet. Därmed löper du ju ökad risk att det blir DU som förlorar vårdnaden, om rätten håller med om att ni inte ska ha gemensam sådan p.g.a samarbetssvårigheter. De kan mycket väl se mer allvarligt på dina försök att hindra att barnen åker till honom enligt schema än hans vägran att kommunicera med dig.
Sen tycker jag inte att det är okej att han håller på som han gör. Han borde givetvis kommunicera med dig. Inte skaffa gemensamma hästar eller kanske lyssna på alla åsikter du har om hur han ska sköta barnen på sin vecka, det är det nog rätt rimligt att han undviker. Men han borde kommunicera med dig om saker som barnens hälsa, betyg, ekonomiska angelägenheter som när han satte dem hos fogden osv. Det är ju viktiga saker där han suttit på information som du faktiskt hade behövt för att göra bästa möjliga jobb som förälder, och där han förhindrar det genom att vägra kommunikation. Det är dåligt av honom, spelar ingen roll om han tycker du är jobbig, han har skaffat barn med dig och borde ta sitt ansvar. Men nu gör han inte det, och det spelar ingen roll om hela världen tycker att han borde det, det går inte att tvinga honom att ändras ändå. Det är inte optimalt, men det är vad det är, och då får man försöka göra bästa möjliga av det läget som är.
En av mina bästa kompisar håller på att gå igenom en vårdnadstvist där 4 orosanmälningar gjorts av skolan gentemot den andre föräldern. Processen har hittills tagit 3 år och barnen, varav den ene är över 12 och den andre är under, verkligen vill bara bo hos min kompis men nu tröttnat på hela processen där de för olika instanser måste berätta om och om igen om olika situationer de upplever jobbiga. Varje gång de gör det upplever de att den andre föräldern fastnar på det och, säkerligen utan att det är avsikten men bara för att hen fastnat i liknande upplevelse av orättvisa som du verkar ha gjort, ältar detta med barnen på ett sätt som de upplever obehagligt. De har nu bett om att få avsluta processen bara för att slippa en eskalering. Och då pratar vi om ganska grov försummelse och psykisk misshandel av barnen från den andre föräldern, alltså betydligt allvarligare fall än vad du beskrivit.
Är det verkligen det du vill utsätta dina barn för bara för att ditt ex inte vill kommunicera med dig på dina villkor?
det är dottern som ska berätta för dig om hon blir mobbad
det är skolan som ska informera dig om barnen skolkar
att om barnen har dubbelt av allt behöver du inte skicka.med mer än vad de står och går i
att det är barnen och vårdgivsren som ska berätta om barnen skadat sig
att om han bryter schemat och barnen far illa ska du göra en orosanmälan
att familjerätten inte är en lagförande myndighet utan en rådgivande instans
att han inte behöver kontakta dig för att tala om när.barnen går på toa, fråga vilken glass eller strumpa de ska köpa eller säga att de far till djurparken
Skilj på agnar och vete. Men visst, stäm honom och begär enskild vårdnad då om du tror du kan få det men räkna inte med att vinna.
Jag har viss förståelse för att du går i försvarsställning @Mamma17 , men det är synd och inte så konstruktivt. Det jag och många med mig försöker få dig att förstå är att den vägen du verkar välja inte kommer att leda till något gott. Väljer att citera mig själv då jag inte sett att du svarat på detta, som jag anser kärnan i frågan:
I en annan tråd (Räkna ut tid hos mig) skriver du att barnen är mer hos dig än hos honom och att du ska hyra en sommarhäst åt dottern som du vill han ska vara med att betala för du inte har råd. Fick han vara med och diskutera om ni skulle göra det eller ställde du honom inför fullbordat faktum? Du skriver också att du inte fick något svar på frågan om finansieringen men fick han vara med i diskussionen innan du fattat beslutet? Skulle dottern i så fall fått ta med hästen till honom? Var det efter det som mopeden och barnens saker fick stanna hos honom? Försöker ni på var sitt håll försöka köpa barnen och sabotera den andres umgänge?
Finns det något mellanting för dig?
Ta av dig offerkoftan och skygglapparna och inse att det är flera här på forumet som försöker hjälpa dig att förstå vad konsekvensen kan bli av det du vill uppnå.
Bara för att det föreslås att du inte skall driva en process i domstol så är det ingen som skrivit att du skall visa hela denna konversation med dina barn eller ditt ex
Har du ett självskadebeteende?
Stanna upp kliv åt sidan och fundera på om det varit din vän som var i samma situation. Hur hade du då tyckt att han/hon skulle göra ut efter de råd du fått här. Jag upplever att du försöker söka stöd för det DU vill göra. och du fortsätter och fortsätter i hopp om att få den bekräftelsen. När du inte får det så blir du sur på de svar du får. Ingen här känner dig ingen vill dig illa men många har varit med om liknande händelser och svarar utifrån det.
Genom att familjerätten får möjlighet att påverka genom ett samarbetssamtal så kan bättre lösningar nås. Det kan vara den stora skillnaden. En vårdnadstvist är dels oviss sett till utgången och dels så är den tidskrävande. Att processa i domstol medför i regel även ombudskostnader. Det allra viktigaste är emellertid att en vårdnadstvist riskerar att skada barnen. Samarbetssamtal ger möjligheten att förhindra detta och ge föräldrar bättre verktyg att hantera separationen med. Allt med utgångspunkten i att allt ska ske med barnens bästa i åtanke. https://www.vårdnadstvist.nu/sa-fungerar-familjeratten
Det är tydligt att vi inte når fram till dig. Ingen säger att ditt ex agerar på ett bra sätt. Vi försöker bara få fram att en vårdnadstvist på intet sätt kommer ge dig det du säger att du vill ha. Då blir det bara en maktkamp som ingen på förhand vet hur den kommer att sluta förutom att barnen kommer få livslånga ärr av den, det är det enda som är helt säkert.
Så för din egen och dina barns skull, acceptera att situationen inte är som du skulle vilja och gör det bästa av det.
Ta hjälp av en egen terapeut, inte kopplat till familjerätten utan via vårdcentralen eller dylikt som fokuserar på ditt egna mående.
Sinnesrobönen passar väl in här:
” Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.”
Det förstår jag men frågan är om han ger igen för att han inte fick vara med att dislutera häst innan han blev ombedd att betala för den och om det är hästen som gör att moppen stannar hos honom.
Han kan inte gärna vara sur över att han inte fick vara med och diskutera när han vägrar diskutera och har varit tydlig med det.
Men ja, självklart blir det väldigt fånigt och destruktivt åt båda håll. Att TS lovar en häst som hon inte kan betala själv vilket skapar ett obehagligt gisslandrama med dottern i mitten. Att pappan håller på som han gör med att hålla barnens saker hos sig. Det verkar ju helt klart som någon sorts tävling och TS verkar tro att om hon bara kan provocera fram att pappan säger “jag vill inte samarbeta/kommunicera med dig” många gånger och hon spelar in det så har hon… ja jag vet inte nått värdefullt i det verkar hon tro.
Men det finns ju faktiskt riktiga problem här och jag tycker du förenklar lite när du menar att hon ska få all information från andra instanser än pappan. De vet ju inte att hon ska ha den separat, de förväntar sig att vårdnadshavare samarbetar om sådant. Hon har ju till och med varit i kontakt med skolan om betygen och då säger de att de skickar bara ut det en gång och sen får föräldrarna samarbeta och delge varandra informationen. Vårdcentralen ringer väl knappast upp den andra vårdnadshavaren för att delge information om en vårdnadshavare varit där med sitt barn. TS får aldrig ens veta att de sökt vård om inte barnen själva berättar det. TS barn är ju ganska stora så i viss mån kan de förmedla information själv, men jag tycker iaf inte att det är optimalt att det ansvaret ska ligga på barn i 10-14 årsåldern. Så fort det gagnar dem själva eller de bara inte vill göra TS orolig lär de väl mörka allt möjligt. Viktiga saker som en vårdnadshavare behöver få reda på och som HAR förmedlats till vårdnadshavare av skola, sjukvård och andra myndigheter, men till pappan, som sen inte förmedlar informationen vidare till TS.
Alltså det finns ju riktiga problem här, det är bara att man lite missar det för att TS hänger upp sig och börjar gå igång på en massa andra grejer som inte alls är så viktiga och som hon förmodligen bara sabbar sitt case genom att blåsa upp som hon gör. Men är de riktiga problemen värda att utsätta barnen för en vårdnadstvist över? Troligtvis inte.
Ditt inlägg hjälper inte så vad exakt hoppas du uppnå med det? Få en människa som har det svårt att må ännu sämre?
Detta forum håller en väldigt hög nivå på medmänsklighet, låt oss fortsätta med det istället för att hoppa på den som ligger. Det är svårt nog som det är att hantera livet som följer en separation.
Medmänsklighet handlar inte alltid om att stryka medhårs och applådera alla åsikter och görande. Ibland så behöver vi synliggöra elefanten i rummet, speciellt om det finns barn med i bilden.
Om jag ber om åsikter och funderingar i en fråga så tolkar jag det som att man verkligen vill det, men i TS fall så tolkar jag det att hon vill bara ha en hejarklack och visst så kan man också göra men blanda inte ihop det med medmänsklighet för det är det inte.
Det här forumet är bra på många sätt och fantastiskt att läsa i när man är mitt i stormen men vi är ju vuxna människor och att vara lite mer nyanserade än att bara hålla med blir ju ganska andefattigt.
Har märkt några gånger att om någon skriver något obekvämt eller kritiskt så blir det en tillsägning om att så skriver vi minsann inte här och det är något räddhågset över det.
Separationer är svårt för de flesta av oss, ännu svårare om man inte kan hitta någon väg att kommunicera och samarbeta. Men ni har för olika sätt att se på vad detta innebär och hur detta ska gå till.
Det nog de flesta menar på är att välja dina strider och inte kämpa på alla fronter samtidigt, utan fokusera på det som faktisk försvårar samarbetet och hitta vägar runt. Jag tror att det är alldeles för tidigt att få det slags samarbete du önskar. Det kanske aldrig händer men underlättar nog inte om du sätter igång en vårdnadstvist.
Det är kanske inte hästen, mopeden eller vem som köper kläder som borde vara i fokus.
Det viktiga som iaf jag tycker är att han inte ska boka saker på din vecka utan att stämma av med dig först. Det kanske inte är så viktigt med exakta klockslag med tanke på ålder på barnen, utan att byten sker inom en viss tidsram på korrekt dag.
Det finns fler med mig som knappt har nån kommunikation med våra ex.
För oss så står båda våra nummer hos VC och tandläkare, så påminnelse om bokad tid går till oss båda två.
Skolan har bådas nummer och e-post addresser så all info går till oss båda två. Dessutom, nu vet jag ju inte hur dina barns skolor har, så använder mina barns sig av SchoolSoft resp skolplattformen där båda vi som vårdnadshavare kan logga in och se betyg och få ut all information om skolan som vi behöver.
Det finns massor med bra tips och råd om du tar dem till dig.
*det är inte ok att boka in saker på den andras dagar, inte utan dialog och samförstånd.
*det är inte ok att bestämma saker med barnen som kräver den andres medverkan utan att höra med den innan.
*det är inte ok att köpa saker och förvänta sig att den andra ska vara med och betala det.
Det gäller åt båda håll och där ger jag ts rätt.
Men är det tillräckligt för att få ensam vårdnad?
Dock:
Så länge vårt barn var omyndig fick både jag och mitt x
*kallelse till tandläkare
*kallelse till undersökningar
*information om ogiltig frånvaro i skolan
Kallelse till utvecklingsssmtal fick vi genom barnet och det är ett elände att inte kunna samordna det.
Hade barnet skadat sig utöver rutinkontroller berättade barnet det för oss själv.
Större och dyrare saker kan vara bra.
Vardagskläder som förbrukas/ blir för små - nja.
Klart det är ett elände om barnen tar kläder till x som hon köpt och lämnar dem där men lösningen är som sagt att låta barnen bara ha det de står och går i när de byter boende. Antar det är så många gör som byter vid hämtning/ lämning vid förskola där föräldrarna inte ses alls och har noll kommunikation under veckorna om det inte är något allvarligt
Ja även jag tycker väl att det verkar betydligt mer framkomligt för TS att försöka hitta vägar för att komma åt information utan kommunikation med exet. Men det går ju faktiskt inte med allt. Har t.ex för mig att TS skrev att exet lämnade dottern med konstaterad hjärnskakning från sin vecka utan att informera om det, sen skulle ungarna ut och hoppa studsmatta. Nu var TS dotter duktig och berättade själv om skadan, men det tycker jag faktiskt inte är rimligt att en så pass ung flicka själv ska behöva ta ansvar för eller möta konsekvenser i stil med hjärnskador eller allvarligt sjukdomstillstånd.
Nu skiter han ju tydligen i det och då är det ju så. Men det blir ändå någonstans skevt att man ska ha förståelse för att han inte orkar kommunicera med TS och därmed lägga på ett mellanstadiebarn ansvar som en vuxen man som valt att skaffa tre barn vägrar ta.
På vilket sätt synliggjorde du elefanten i rummet genom din kommentar om att ”så som du beter dig så förstår jag ditt ex”? Det ser jag som härskarteknik mer än konstruktiv kritik.
Jag tycker få respondenter härinne stryker medhårs det minsta men kommer däremot med konstruktiva inlägg.
Få tenderar att lyssna och ta till sig när budskapet levereras på ett nedtryckande sätt.
Som sagt vem/ vad kan tvinga honom och är det tillräckligt för egen vårdnad.
Mitt x berättade allt för alla och skulle vidarebefordra all information till alla och ville veta allt så till sist slutade jag berätta saker och barnet med.
Nu tror jag inte ts gör det men det verkar vara en infekterad strid där ts låst sig vid att försöka tvinga sitt x att kommunicera, samordna och planera som hon vill.
Vissa delar har jag full förståelse för, andra finns det vägar runt men det finns ingen/ inget som kan få honom att dela och jag betvivlar att det är tillräckligt för egen vårdnad.
Och det värsta är ju att resultatet, enskild vårdnad, oftast är sämre för barnen om det inte är fråga om allvarliga missförhållanden i hemmet. Pappan lär inte kommunicera bättre vid enskild vårdnad och delat boende.
