Vem är det nu som beter sig omoget?
Detta är precis det jag menade, ditt sätt är det enda rätta enligt dig, du ser inget annat trots att flera kommer med väldigt konkreta lösningsförslag. Ingen här säger sitt med armarna i kors.
Jag tycker t ex att det känns jättefint att det kommer så många förslag, icke minst från någon som faktiskt agerar och vill ha det som din exman, dvs minimerad kontakt och hur de har löst det. Det som föreslås stöttar dock inte ditt sätt eller enskild vårdnad.
Kan du dra lagen som du hänvisar till förresten?
Du skriver att lagen inte tycker att du ska sitta med armarna i kors. Far barnen illa? Finns brister i omsorg? Visst, det finns brister i samarbetet, men än en gång det är ju för att du vill att det ska se annorlunda ut än ”att var och en sköter sitt”. Du har ju själv kommit fram till att det skulle kunna vara ett sätt. Inte det du vill kanske, men….
Vårdnadstvist verkar inte direkt vara för barnens bästa, då kanske man får gå med på ett mindre optimalt samarbete, inte tvinga barnen ta ställning för eller emot mammas eller pappas sätt utan kanske gå för den set-up Lutten beskriver.
Förstår att du skulle vilja ha en magisk knapp att trycka på så att han börjar samarbeta med dig. Det är klart att det vore mycket bättre om han gjorde det. Men jag tror inte att en vårdnadstvist är den magiska knappen. Troligtvis kommer det bara eskalera konflikten och det bli barnen som får lida mest. Ser inte hur en vårdnadstvist och eskalerad konflikt mellan föräldrarna ska ge barnen ett “normalt och lyckligt liv”.
Låter som en mycket bättre idé att du behåller det du köper hos dig. Om pappan låter barnen gå till skolan utan kläder kommer saken i annat läge, men jag förmodar att de två äldsta åtminstone snart kommer ställa till problem för pappa om han försöker skicka dem i för små eller smutsiga kläder. Släpp det och låt dem lösa det hos honom utan din inblandning
Föräldrabalken står att gemensam vårdnad kan vara oförenlig med barnets bästa om vårdnadshavarna inte kan samarbeta.
Bedömning om samarbete baseras på:
tid: konflikter löses inom rimlig tid mm
frekvens o omfattning: om det är ständiga konflikter och hur stora
självständighet: man ska kunne lösa konflikter utan tredje part
brist på vilja: om en förälder inte vill eller till och med motarbetar den andres initiativ samt att aktivt motsätta sig den andres försök till kontakt
påverkan på barnet
övergående natur
Tecken de tittar efter som varnar om att det är problem:
kommunikationsförmåga
omfattanining
tillit saknas till den andra eller båda
I dessa fall är gemensam vårdnad inte bäst för barnet.
Jag betvivlar att en domstol skulle anse era problem vara så grava att du skulle tilldömas enskild vårdnad.
Det du önskar av ditt x kan jag inte se falla under någon av dessa punkter då det till största delen som jag tolkar det handlar om kontakten mellan barnen och den andra föräldern
Nu är era barn så stora att de själva kan sköta kommunikationen med respektive förälder vilket gör att det inte ankommer på den som för tillfället har barnen att informera den andra om det inte är något speciellt.
Jag skuile tro att det inte är tillräckligt för att du skulle få enskild vårdnad om du inte har konkreta och ovedersägliga bevis på att barnen verkligen far illa hos honom.
Kan du inte prova i x antal månader? Bryt kontakten och ta hand om barnen på din vecka, gå inte in i nåt, stålsätt dig från att dra igång något, ge det en chans. Du kanske upptäcker att det går väldigt bra tom. Se inte alla katastrofer som kan hända utan se vad du har här och nu istället.
När man läser dina olika trådar så får i alla fall jag känslan av att du håller på med någon form av krigsföring som ingen mår bra av, allra minst barnen och inte du heller? Eller är det din drivkraft att hålla igång allt det här?
Så länge barnen har tak över huvudet, kläder, mat och kärlek så klarar de sig. De kommer lära sig att ta med sig siina kläder och skor mellan hemmen.
Så ett (oombett) råd är att dra tillbaka dina ”trupper” och pröva faderns förslag, ge det en chans. Släpp taget om det som är rätt enligt dig och försök våga prova ett annat sätt än ditt för det verkar inte vara ett vinnande koncept.
Jo då det skulle jag visst…
Jag sköter stugan/ djuret när det är min tur, köper det som behövs, gör det jag tycker och sedan är det nästas tur.
Visst kan det vara lite besvärligt om jag målar stugan röd varje gång och den andra målar den blå.
Skriver du att det är så så är det väl så men i så fall måste båda bjuda till och hitta en lägsta gemensam nivå, inte försöka tvinga någon till mer än vad nöden kräver.
Är det du som ska ta dem till läkaren/ frisören?
Om det är du och barnen inte själva vet förstår jag dilemmat, är det han som tar dem ser jag inte att du behöver veta tiden.
Men fråga inte då, var tyst. Du har hela tiden argument för att ditt sätt är det bästa men det funkar ju inte. Var bara tyst i några månader och utvärdera vad som händer.
Om sonen redan har en moppe hos pappan, varför tar han med den du har köpt? Var det pappan som sa till honom att ta dit den eller var det sonens val?
Ibland får man släppa på det man tycker är rätt och omvärdera. Är du beroende av att du får hela barnbidraget eller är det bara känslan av orättvisa att du köper alla kläder?
Jag och mitt ex har i princip ingen kontakt alls. När jag fick pappret om vaccination för covid för 16-åringen så skickade jag med ett frankerat svarskuvert samt blanketten till pappan med posten för att han skulle skriva på. Det finns lösninger runt det mesta.
Nu vet jag inte om dina barn ofta går till läkare men det enda jag kan tycka är att han måste informera dig om läkare/tandläkare etc infaller på dina veckor om det är så att informationen enbart går till honom.
Du måste rikta fokus kanske inte så mycket på materiella ting utan mer på sånt ni faktiskt måste ha nån slags kontakt om, som läkartider t.ex.
Ja, hur tror du en vuxen man skulle klara detta? Barnen kan vara delaktiga, det kommer att funka. Kontrollbehovet ger sig uttryck igen…. Problematisering likaså.
Exakt, definitivt en lösning, problematisera inte.
Jag ville veta hur lagen är uttryckt inte en citering av tolkningen av brist på samarbete. Lagen uttrycker att om brist på samarbete går ut över barnen så kan det utgöra skäl till ensam vårdnad.
Er brist på samarbete går ut över barnen för att ni båda inte kan gå med på den andres sätt.
Det är liksom inte den som samarbetar bäst som får den ev enskilda vårdnaden. Det är med andra ord inte så relevant att uppvisa bevis för din mans ovilja att vara i kontakt med dig.
Nu har ni ju redan gemensam vårdnad och då gäller 5 § Står barnet under vårdnad av båda föräldrarna eller en av dem och vill någon av dem få ändring i vårdnaden, skall rätten efter vad som är bäst för barnet förordna att vårdnaden skall vara gemensam eller anförtro vårdnaden åt en av föräldrarna.
Ni har ju redan tilldömts gemensam vårdnad och jag ser inte vad som blir bättre för barnen med enskild vårdnad om den andra parten kommer att ha umgängesrätt.
Efter att ha läst hur barn upplever en sådan tvist så borde du komma på bättre tankar. Kan du verkligen inte ta in barnperspektivet här och svälja din stolthet och gå på någon av de lösningar som flera kommer med.
Här verkar de flesta vädja till dig att inte starta denna tvist, de har dina barns bästa i tankarna.
Eller så strunta i alla inlägg och påbörja din tvist, utgången är oviss och det kan lika väl bli gemensam vårdnad igen och då är ni inte bara tillbaks där ni är nu, utan i en ännu sämre situation.
Jag har frågat flera gånger vilket som vore ditt (@Mamma17 ) bästa tänkbara utfall vid en vårdnastvist, vilket jag inte sett något svar på. Låt mig skissera på två utfall:
Enskild vårdnad - delat boende.
Det enda denna lösning ger är att du ensam kan bestämma om läkarbesök, skolval mm. Men om barnen fortfarande har delat boende så påverkar det inget ekonomiskt. Du kommer inte att få mer än hälften av barnbidraget och inget underhåll. Du kan fortfarande inte bestämma vad han ska betala osv.
Det kommer däremot att leda till att barnen måste tröskas genom en vårdnadstvist där konflikten blivit ännu djupare.
Enskild vårdnad - hela boendet.
En förälder får hela vårdnaden och boendet. Den andra föräldern får umgängesrätt enligt ett överenskommet schema, kanske varannan helg. Vårdnadsföräldern får då hela barnbidraget och underhållsbidrag, sannolikt på lägsta nivån.
Barnen kommer att ha harvats genom en vårdnadstvist där de sannolikt måste ta ställning till den ena eller andra föräldern vilket INTE är till barnens bästa.
Det kan bli du som mister vårdnaden, man ska inte underskatta rättens slumpmässighet (som tyvärr är stor)
Inte i något av fallen kan du tvinga barnens far till kommunikation.
I de flesta fall förespråkar familjeenheter snarare parallellt föräldrarskap vilket är det som ditt x förefaller vilja ha. Då har barnen harvats i vårdnadstvisten helt i onödan.
Mitt förslag till dig är att låta bli att prata med barnens far mer än om det gäller t.ex. läkartider eller sjukdom. Då menar jag inte om de varit hemma med förkylning utan allvarligare sjukdom. I övrigt är det inget som behövs. Om du ska begränsa vilka saker du har köpt till barnen de får ta med till pappa är upp till dig, men om det var jag skulle jag låtit dem ta med vad de vill. Ja visst kommer det sannolikt att leda till att du kanske köper mer saker men det är ändå det som skulle fungera bäst för barnen utan att det blir maktkamp mellan föräldrarna.
Det löser sig ska du se. Han kommer nog inte låta dem gå utan kläder till skolan. Barnen verkar ju också ganska stora, så han kanske till och med låter dem köpa sina kläder själva. Reder han verkligen inte ut det (vilket han nog gör, så svårt är det inte, även om han aldrig gjort det innan) kanske hans mamma är villig att hjälpa till med klädval och inköp till barnen. Släpp det, låt honom försöka om det är vad han vill. Barnen kommer inte få gå nakna som sagt.
Har ni gått på samarbetssamtal?
Om inte, skulle du få med fader på det?
Vi hade något som liknade er situation. Med många vill inte och behövs inte från fadern sida.
Samarbetssmatal pågång. Super duper tungt och påfrestande. Fast mitt x under möten är allt annat än enkel att ha att göras med (både för mig och socialdamerna) så är det ändå som att några tankar vaknat inom honom.
Han har insett att det är bra med samarbete och att man behöver samarbeta. Det går ju långt ifrån bra men dum som jag är hoppas jag på förbättring. I vissa stunder syns förbättringen.
Jag har också ett x som vägrar samarbeta, som inte vill dela grejer mellan boenden. Det är absolut tungt, och ledsamt då jag har nollkontakt men barnen under hans veckor osv. Han har också noll förståelse för att det är BARNENS saker kläder och saker.
Men eftersom jag inte kommer någonvart med att försöka förklara detta har jag till slut valt att acceptera situationen. Vi har gått på samtal om samarbete och det har varit nyttigt. Vi har där kommit överens om tillräckligt mycket för att inte behöva särskilt mycket kontakt.
Jag är fullständigt livrädd för att våra barn ska ha farit illa över detta, men som någon annan skrev, så har det nästan fått det lite ”bättre” då de istället har dubbelt av nästan allting, och mycket saker på fler ställen.
Jag har turen att ha en tillräckligt ordnad ekonomi för att kunna ge mina barn dubbelt av det mesta. (Eller vadå tur förresten?, jag har fasen kämpat mig fram till det). Gällande ytterkläder har vi delat på det som han köpt, och jag har själv stått för det jag har köpt. Det kanske inte känns rättvist, men för min del är det inte värt det tjafs som ni verkar ha mellan er. Jag har fokuserat på lugn och ro, parallellt föräldraskap, och det funkar för våra barn. Sedan är inte mitt x en dålig förälder, han är bara en annorlunda förälder och barnen har anpassat sig till att det funkar olika hos mamma och pappa.
Jag skulle råda dig till att försöka släppa på kontrollbehovet, lyssna inåt dig själv och jobba på att komma vidare från separationen på egen hand.
@Noomi Du har helt rätt i dina tankar- familje”rätten” är inte en beslutsfattande myndighet, snarade en samtalspartner som kan hjälpa till att medla mellan två föräldrar som behöver hjälp att fatta gemensamma beslut kring sina barn. Dessa samtal brukar mynna ut i en slags överenskommelse som betraktas som moralisk bindande, men inte juridiskt. Min erfarenhet av familjerätten är att de förmedlare man får är ytterst försiktiga med att ”tycka och tänka” utan brukar mera hjälpa till att fördela ordet, hålla samtalet till sakfrågor och hjälpa till att anteckna det som sägs.
Yep.
Att ha gemensam vårdnad innebär att kommunicera och fatta gemensamma beslut.
Frågan är om vad, hur mycket och ofta.
Vissa saker tarvar bägge föräldrarnas godkännande.
Andra inte. Du kan varken kräva eller ha rätt att veta sådant som inte kräver bägge föräldrarnas godkännande. Och barnen är så stora att de själva kan informera dig och du kan ha kontakt med dem. Jag ser inte att du ska behöva ha kontakt med ditt x eller vice versa för sådant som ni båda kan få direkt från era barn.
Rekommendationer och vad andra tycker är en sak, vad som är juridiskt gångbart är något helt annat. Så länge han håller sig inom lagens råmärken kan du inte räkna med att göra något.
Så länge inte barnen far illa kan du inte heller göra något. Annars kan du göra en orosanmälan men går inte rätten på din linje kan det skada dig mer än honom.
Det räcker antagligen inte med en ovilja att dela allmän information och låta vissa saker/ kläder bara vara hos honom.
Ja väldigt. och framför allt inte särskilt hjälpsamt för barnen i dessa familjer som råkar ut för sådana samtals”stödjare”. Både jag och barnens pappa hade nästan önskat att dom skulle vara lite mer ”bestämmande” men såhär i efterhand är jag tacksam att de vägledde oss såpass skickligt att vi trots allt kom fram till gemensamt fattade beslut
När man har en överenskommelse (avtal ofta skrivet via familjerätten) om schema så kan man begära verkställighet när någon överträder schemat. Det har inget med kommunikation att göra. Det blir domstol.
Du har fortfarande inte svarat på vad du anser är det bättre alternativet. Är det att du får enskild vårdnad och hela boendet? På vilket sätt är det bättre för barnen? Barnens bästa brukar tolkas som att de har en god och nära kontakt med båda föräldrarna.
Familjerätten är alltså inte beslutsfattande eller kopplat till något juridiskt bindande, men var kom då domare in i bilden? Har även domare tillfrågats i ärendet?
Man kan tycka mycket i detta, men det innebär inte att argumenten håller juridiskt.
Flera andra här vittnar ju om att motsatsen är acceptabelt, rent juridiskt, då de själva har en sådan lösning med minimal kontakt. Inte så praktiskt och optimalt kanske, men legalt accepterat.
