Han lämnar mig för en annan…

Min historia
62

Jag har valt att inte skriva på några papper. Finns såklart för och nackdelar men jag ville inte skiljas.
Om ni nu ska bo växelvis i huset tycker jag att du ska vara extremt tydlig med att han inte får ha sin nya där med barnen innan ni är överens om du inte redan nu är ok med det. Han får träffa henne på sina barnfria veckor.

Jag fick oxå höra både från terapeut och familjerådgivaren att även om det var han jag ville ha tröst ifrån så var han den absolut sista som skulle trösta mig. Personen som gjort en så illa behöver backa och ge utrymme, inte trösta. Har du någon annan att luta dig emot?

Jag var som du. Chock. Frös så jag skakade. Kunde inte äta eller sova. Gick 30.000 steg om dagen i trädgården. Panikångestattacker. Kräktes. Apatisk. Vansinnig. Elak. Ledsen. Ångest. Oro. I två månader höll jag på och trodde jag skulle gå under. Var sjukskriven på heltid en månad, minns inte ens vad jag gjorde den tiden. Hela hösten är försvunnen. Nu har det gått 6 månader. Ångest och oro kommer till och från men är mer hanterbart. Känner mig avtrubbad. Men det går sakta sakta framåt. Samtalsstöd har varit det bästa.
Sover bättre men inte bra. Har kommit in i en period av extrem trötthet, tror att det är nu kroppen klarar av att känna det.

Ge inte upp. Alla sa till mig att det blir bättre. Trodde dem inte och gör det knappt nu heller men det har blivit liiiite bättre.

Tillåt dig själv att vara precis så ledsen som du vill. Ingen, absolut ingen äger rätten till dina känslor och du överreagerar inte. Ta saker i din egen takt. Låt han inte pressa dig när du inte kan tänka klart.

5 gillningar
63

När du tar kontakt med vården igen, så måste du berätta om tankarna att det vore bättre om du inte fanns, och att de är återkommande. Du behöver samtalsstöd, ge dig inte om du blir skickad runt, följ anvisningarna tills du hamnar rätt. Testa Företagshälsan och kyrkan.

Det kommer att bli bättre. Två veckor är kämpigt, men inte ovanligt och jag tror att du snart kommer se någon första ljusglimt men det är nog tyvärr långa stunder kvar i ångest och elände.

5 gillningar
64

Barn vars föräldrar tar livet av sig läker ALDRIG. De barnen kommer aldrig att förstå och alltid att känna att de var orsaken.
Om du blir bollad i sjukvården, då ringer du mig, eller så ringer du vem annars som helst på detta forum. Du skriver ett privat meddelande till den person du vill ringa och sen får du ett nummer och sen ringer du. När som helst på dygnet.
Att inte fortsätta leva är inte ett alternativ.

12 gillningar
65

Ett till tips.
Jag ringde vårdcentralen för att få hjälp. Dribblade bort mig själv och sa att bara jag får hjälp att sova så är det lugnt, behöver inget samtalsstöd.
Samma natt loggade jag in på 1177 och skrev att jag behöver en tid snarast. Ingen idé att ni ringer och bokar för jag kommer inte kunna förklara på telefonen hur jag mår och det kommer sluta med att jag tackar nej. Jag behöver hjälp. Nu. På morgonen hade jag fått svar att de skickat vidare till psykologen och en tid hos läkaren är bokad idag.
Höll ihop, trodde jag under samtalet med läkaren. Läste sen i journalen och hon hade genomskådat mig… tacka gudarna för det!

Du är värdefull för så många, glöm inte det!

6 gillningar
66

Ja, en digital vårdkontakt kan vara jättebra! Min vårdcentral har en sådan, man får frågor av en slags chatbot och svarar med olika alternativ. På sätt och vis mycket lättare att vara ärlig när man slipper se en annan människa. Testa!

2 gillningar
67

Jag har använt digital kontakt och även uppgett dödstankar. Problemet är, att jag har en kontakt på en Ätstörningsmott., och därför tar inte VC i mig med tång utan hänvisar mig dit. Men mottagningen har ingen kurator, psykolog eller liknande - där finns sjuksköterska, läkare, dietist. Det finns heller inte riktigt resurser i att göra ett samtalsstöd kring min skilsmässa på det sättet som jag behöver. Just nu försöker ssk på ÄS-mott. Kontakta vc för att rodda kring detta men jag sitter ju liksom kvar i mitten…

2 gillningar
68

Åk raka vägen till psykakuten. Vägra lämna innan någon lyssnar. Dem kan inte bolla dig mellan olika enheter när du står med kniven i handen och är i upplösningstillstånd.
Detta är akut. Du behöver bli lyssnad på nu. Inte sen. NU.
Det finns samtalsstöd online, typ mindler, privat. Då behöver du till en början inte ens gå utanför dörren.

Jag satt i bilen på en parkering vid min första kontakt med Previa som jag fick akuthjälp av genom mitt arbete. Fråga din arbetsgivare om dem kan hjälpa dig för att du behöver hjälp snabbt tills du kommer igenom systemet själv.

Jag fick ingen hjälp när jag ringde vc, jag tackade på något märkligt sätt nej till samtalsstöd för jag skämdes och inte klarade av att uttrycka mig för jag ville inte de skulle tro jag var en svag otillräcklig drama Queen. Det skrev jag oxå på 1177 till min vc. Att jag förstår att jag inte klarar detta själv. Jag kommer inte ringa och be om hjälp igen. Jag behöver en tid. Nu. Det är akut.

2 gillningar
69

Så. Jag använde meddelande funktionen och skrev direkt till min vc.

1 gillning
70

VC har meddelat att jag ej för komma dit. Hänvisar mig till öppenpsykiatriska mottagningen, där jag alltså inte ens går.
Känns ju helt galet att nyttja specialistvården för att få krisstöd vid en skilsmässa.

Annars händer här ingenting alls. Bråk och tårar.
Var ute med en kompis i lördags, sov över där sen. Extremt svårt att hålla undan tankarna på vad han gjorde hemma? Skrev han med henne, något ännu värre?

Han tog försiktigt upp boendefrågan igår igen. Jag har fått blank nej från banken att bo kvar.
Han vill inte sälja nu… han vill heller ”inte vara den som drar” när vi pratat om att vi kan skifta i huset. Han vill heller inte att vi bor här ihop, jag riktigt känner hur han tycker mer och mer illa om mig för varje dag som går.

Jag vet inte vad jag ska göra. Sitter i en så fruktansvärt dålig ekonomisk sits. Ingenstans att ta vägen.
Hur kan han göra såhär mot mig, hur kan han vilja mig så illa….?

2 gillningar
71

Jag fattar inte. Lider med dig❤️

72

Det är (givetvis) hjärtskärande att läsa din historia @anonym, speciellt de senare inläggen om ditt mående, det du “råddat” med både gällande dig själv men även familjen, att du fastnar i ”vård-kanalerna”, MEN än mer hur ditt blivande ex beter sig i denna stund…

Jag blir heligt förbannad när jag läser det du beskriver om din make, och då tänker jag inte ens på det du beskrivit under den tid då du undrade kring hans ändrade beteende gällande klädval, parfym, ökad träningsdos och därefter dina misstankar om ”finns det någon annan”. Det är illa nog, det är bedrägligt, men sådant händer hur illa det än är, hur märkligt det än må vara. Finns tyvärr inget försäkringsbolag som ställer ut försäkringar mot det… Det är skit! Det är piss! Men vi människor är märkliga varelser ibland…

Men jag tänker på hur han agerar nu, här och nu. Ok, han vill skiljas (!). Ok, det verkar som att det finns en annan kvinna (som väntar på honom i kulisserna). Och? Kan han för bövelen inte sköta detta lite ”snyggare” (i all tragik!).

Sitta och SMSa med ”älskarinnan” när du är närvarande?

Köpa nya kläder i ”tid och otid” och fråga om ditt gillande/ogillande gällande klädval?

Ena stunden säga att han vill ge dig tid att landa? För att i nästa andetag vilja prata boendefråga!

Säga att han inte vill sälja, för det passar inte nu… för att i nästa andetag säga att han inte vill att ni bor ihop där, och därefter ”inte vara den som drar”.

Vill nästan spy i munnen när jag läser det. Ursäkta.

I all denna känslostorm @anonym, så tror jag att du till viss del skall försöka ”släppa taget” (om din make), sätta fokus på dig själv, och bara dig själv. Propsa på att få hjälp (samtalsstöd), ta omedelbart tag i ditt mående och jobbiga tankar, din kost och ”energi”.

Ta snack med din make när du vill, när du orkar. Skapa en viss distans. En distans som gynnar dig och ditt mående.

Våga säga nej till ett ”kvälls-snack” om du inte känner dig redo, om du tror att det bara leder till tjafs, bråk och tårar.

Sen, tids nog, sätta ner foten (!). Just nu delar ni ett gemensamt boende, då får det fan i mig finnas lite takt och ton. För även om ni etablerar ett växelvis boende, så kommer kanske boendefrågan ta en viss tid att få till. Förhålla er tillvarandra som vuxna människor, som föräldrar, that’s it, inget mer. Här sover jag, du sover där. Inget jädra jiddrande med telefon hit och dit, det kan han gott sköta på ”egen tid” eller ”out-of-sight, out-of-mind”.

Vad han vill eller inte vill får inte ensidigt sätta tonen. Saker skall lösas, jobbiga saker, absolut. Men ni är fortfarande två om detta, och ni har gemensamma barn att ta hänsyn till (då jag tolkar det som att detta inte ännu har kommit upp på bordet i er familjestruktur… kan ha fel…)

Det är liksom inte ok, och definitivt inte ett schysst beteende han uppvisar.

Styrkekramar!

5 gillningar
73

Fortfarande händer här inget. Han har ingen plan, ingen tanke på hur allt ska lösas. Ev att han är hos sina föräldrar i helgen.
Bråk igår kväll - jag blir så vansinnigt sårad över hur han låser sig in i evigheter i badrummet. Tillfredställer han sig själv, tittar han på henne då? Tvättar sig frenetiskt, parfym, tuggummi, ja jäklar vad han måste vara snygg och lukta gott nu för tiden. Hatar honom för att han är så jävla snygg.

Skriver med henne samtidigt kanske? Satan vad ont det gör, varför vill han inte ha mig längre?

Hatar var svartsjukan gör med mig.
Hatar vad han gör mot mig. Mot barnen. Jag har inte valt att ha mina barn på halvtid.

Det gör så så så ont.

2 gillningar
74

Jag vet hur det känns. Varit där. Överlevt.

Dina känslor är helt normala, allihop. Det är enorm sorg du går igenom och den yttrar sig i ilska, svartsjuka, tvivel, rädsla. Bra att du skriver av dig dem här på forumet, fortsätt med det! Dina känslor behöver komma ut men det är helt meningslöst att ta ut dem genom att bråka med din man (ditt X). Hur mycket du än vill, låt bli. Ignorera honom. Det har du igen i längden.

Han är i den “rosa bubblan” med sin nya, där han inte på något sätt kan förstå att det han gör är fel eller att han sårar dig. Kanske kommer han till insikt någon gång, men då kommer du vara långt borta.

Ett av de bättre råden jag fick när jag var där du är nu var att andas och ta det lugnt. Och andas igen. Ja, det är outhärdligt att vara i samma hem och undra vad han gör i badrummet etc men eftersom du just nu tycker dig ha en skitsits och inga bra val i sikte har ju du ingen brådska att lämna ditt hem, eller hur? Och din man (ditt X) får ju finna sig i att din chockfas måste få gå över. Du ska inte fatta beslut om din framtid medan du fortfarande är mitt i din krisreaktion! Ditt tempo gäller.

4 gillningar
75

Hur kan man sakna en person så att det värker i hela kroppen, när han ändå befinner sig under samma tak?
Aldrig någonsin har vi varit längre ifrån varandra. Hur ska det ens kunna sluta göra ont? Hur ska jag kunna gå vidare? Hur ska allt bli bra?
Jag vill inte gå vidare - jag ville ju inte detta! Jag har inte valt att förlora halva tiden med mina barn!

Jag vet inte hur jag någonsin ska kunna resa mig upp. Kunna förlåta mig själv för att jag lät mitt äktenskap gå i stöpet. Det är mitt fel, hur ska jag kunna leva med det?

Jag får panikkänslor av att ens tänka framåt. Jag kommer inte klara det, jag har aldrig klarat av att jobba heltid, men nu står jag plötsligt ensam med tre barn - hur ska jag försörja dom?! Hur ska jag kunna erbjuda något vettigt för dom, mer än knappt tak över huvudet? Fy fan vad ont allt gör, jag känner bara att jag snart klappar ihop totalt.

Aldrig förr har jag väl hatat helgerna så som nu.

6 gillningar
76

Återigen helg. Hatar helgerna numer.
Vi kommer fortfarande ingenstans. Han har legat sjuk i veckan, ja varit riktigt dålig faktiskt. Jag har hjälpt honom massor med prover, medicin osv osv… vad är tacken? Mer och mer skit.

Han sa så extremt elaka saker då vi bråkade i veckan. Att han skulle se till att alla mina rädslor infriades snabbare än jag kunde ana, att han skulle åka till henne så fort han hade chansen, att han inte älskat mig på flera år osvosv… Det satte sig som knivar i hjärtat och jag kommer aldrig bli av med dom.

Igår ville han plötsligt prata boende. Han hade hittat en (svindyr) liten lägenhet med inflytt om två veckor (!!). Jag proteteterade, sa att det blir för dyrt… han blev så arg, sa att jag tjänar så jävla dåligt, att jag inte vill betala nåt och att jag bara är negativ mot alla förslag… ”då kan ingen av oss någonsin flytta om allt är för dyrt” helt oreseonabel. Omöjligt att nå fram.
Jag frågade om hon börjar tröttna på att vänta, är hon otålig….?

Jag sitter i en rävsax. Vi kommer inte få loss några pengar från husförsäljningen då vi tyvärr har en framskjuten vinstskatt att betala plus vinstskatt härifrån, rätt mycket lån.
Jag tjänar ganska kasst. Köpa något annat eller köpa ut honom ur huset har jag fått nej ifrån banken på.
Hyresrätt då… jag får absolut ingenting. Har ringt och pratat med hyresbolaget, ingen napp, det är bara kötid som gäller. En tvåa i sämsta området behöver man flera års kötid för. Jag har ju tre barn, tonåringar… behövs lite plats. Letar som en idiot i andra hand osv men finns absolut ingenting alls. Får panik, var i hela friden ska jag ta vägen?!

5 gillningar
77

Vet inte var du bor men i många områden brukar det ju finnas facebook sidor med privata hyresvärdar, typ ”lägenheter i xxxx”. Gå med i dessa och lägg ut vad du söker. Sök och lägg ut i blocket bostad. Där fann jag åt barnen när dom studerade i annan stad.

2 gillningar
78

Ta inte åt dig av all skit han säger nu. Hans samvete håller på att äta upp honom utan att han fattar det. Och därför behöver han hitta på ursäkter för annars måste han konfrontera sig själv med att han gjort fel. Han vet det innerst inne men klarar inte av att stå för det. Han måste ju skylla på nån.

Ni är ju gifta. Han har ansvar att ta hand om dig så länge ni är det. Och även ett moraliskt ansvar att få till en lösning med boende som fungerar för dig och hans barn. Han vill skiljas så då får han komma med en lösning som är realistisk. Och hur ska du få fram det? Inte genom bråk och skrik. Lugna samtal trots att det inte är ditt ansvar att reda upp skiten.

Vad är realistiskt? Ja inte att han flyttar till en liten svindyr lägenhet och du bor kvar i huset tills han orkar ta tag i det. Han ska inte leta efter en lägenhet åt sig själv alls. Utan åt dig.

Du måste på nåt sätt stänga av honom känslomässigt och handla strategiskt. Hur svårt det än är.

Har han sagt nåt om hur han hade planerat det här? Nånting litet måste han ju ha tänkt? Du känner honom bäst av alla, du valde att skaffa barn med honom och leva med honom. Vilka bra egenskaper har han? Han älskar sina barn och vill inte att ni står utan bostad. Oavsett hur förälskad han är.

Viktigaste rådet (som är svårast att följa) är ändå att skrik inte. Jag vet att du inte gjort nåt fel. Men han är förälskad och befinner sig i flyktläge. Skrik leder bara till att han blir ännu mer stressad och tar ännu dummare beslut. Och det drabbar i slutändan dig och barnen. Jag vet att det är orättvist.

”Jag vet att du vill skilja dig. Och det är helt okej. Men vi måste lösa min och barnens boendefråga först.” Då kommer han stå där som en fågelholk.

2 gillningar
79

Ja jag har gått med i diverse Facebook-grupper, men det är svårt. Får hoppas att något snart dyker upp.

Jag har nog frågat tusen gånger vad han tänkt, vad han har för plan? Men han har ingen. Det finns ingen plan bakom det hela. Det är det som gör att jag känner att han gör något förhastat, att han inte tänkt igenom det helt? Men han påstår att det är mycket väl genomtänkt och han är helt säker på att det är detta han vill. Ändå finns det ingen plan kring boende etc.

Jag står fast vid att jag tror att hon börjar bli otålig och att det är därför det brinner i knutarna… men det klart han aldrig skulle erkänna det! Det bästa hade ju varit om hon tröttnade och drog, så att han sitter där sen helt ensam…

80

Och ja… han månar otroligt om sina barn. Han har även sagt tusen gånger att han även månar om mig, att jag ska få det så bra som det nu bara går. Och jag vill så gärna lita på hans ord, men det är svårt nu när detta enorma svek har uppdagats.

Jag blev faktiskt vansinnig igår i en diskussion. Skällde ut honom efter noter och han blev riktigt låg faktiskt…
men igår kväll frågade jag återigen, varför behandlar du mig så illa? Varför gick du bakom ryggen på mig med henne?
”Det var inte meningen” är allt han har att säga.
Och så somnar jag återigen ensam, med tårarna som aldrig slutar rinna. Han glad och nöjd (?) somnar också att ensam, men förmodligen med henne i telefonen.
Helvetes fan vad allt gör ont. Varför kan han inte älska mig.

1 gillning
81

Han älskar dig. Det gör dom innerst inne. Men han är förälskad. Och det är en av de kraftigaste drogerna som finns. Men varför händer det då? Ja han känner nog inte sig själv så bra. Han förstår inte skillnaden mellan kärlek och förälskelse. Han är inte så erfaren eller påläst.

Dom har ofta ingen plan. Det bara händer och dom handlar i panik. Själva uppfattar dom inte att dom är i panik. Vad händer med mig? Har jag träffat mitt livs kärlek? Nej det har dom inte. Dom känner ju inte människan dom åtrår. Däremot så kanske det blir deras livs kärlek efter ett par år. Men i början är det bara hormoner och sexdrift.

Nu lugnar du ner dig och inga mer skrik. Lättare sagt än gjort. Men du måste få honom att prioritera en lägenhet till dig först. Och skulle inte förvåna mig om när det är klart och du är på väg (i ett lugnt tillstånd) så vaknar han upp. Vad håller jag på med? Men så länge du är ledsen och arg (med all rätt) så stärks han bara i sin övertygelse att han gör rätt. Och ska minsann visa dig att han valt rätt för du är tokig typ.

1 gillning