Min värld och mitt liv har rasat samman. Slagits i spillror totalt. Ingenting kan jag göra åt saken, det enda valet jag har är att dansa efter hans pipa, hans beslut…
Vi har varit tillsammans i 18 år. Gifta i 12.
Tre barn ihop, som fyller 14, 12 och 9 år i år. Villa, Volvo, båt och katt, ja ni fattar.
Såklart har vi haft det slitigt under åren. Vi träffades unga, fick barn tidigt. Kämpat oss upp ekonomiskt och nu har (hade…) vi det ganska bra.
Jag har mått dåligt under alla år. Anorexi, adhd som diagnostiserats först nyligen. Tärande att stå bredvid naturligtvis.
Min man började på nytt jobb för något halvår sedan. Han vantrivdes så på sitt förra jobb, så jag var så glad att se hur han levde upp och verkade må så mycket bättre.
Vi har haft ett kämpigt halvår då yngsta sonen utvecklat psykisk ohälsa, panikångest och har vägrat gå till skolan. Jag har därför varit halvtidssjukskriven ett tag nu för att rodda i allt detta - jag har stått helt själv med allt…
Men för ett par månader sedan började jag ana oråd. Jag misstänkte att han hade någon annan…. Jag ställde frågan rakt ut men självklart inte. Jag kände mig så jävla dum och paranoid….
Han började fixa håret varje dag. Ta på sig parfym på jobbet (industri!!). Tog ledigt för att klippa sig. Börjat träna och försökt äta bättre för att komma i bättre form. Förändrades i vårt samliv, mycket sex och liksom lite på ett annat vis än tidigare… Bevakade telefonen med sitt liv, och bytte plötsligt kod på telefonen efter att ha haft samma i åratal….
En enda gång lyckades jag kolla telefonen och såg hur han skrivit massor med en tjej på jobbet. Helt oskyldig konversation, men jag kände igen den flirtiga undertonen - den han en gång hade när vi började träffas.
Ställde honom åter mot väggen för två veckor sedan, fråga rakt ut om han har ihop med med XX. Blånekade. Men han sa att han inte visste vad han ville, att han inte var säker på oss…
En vecka senare tvingade jag honom att prata efter att han gömmer sig, ignorerar mot, allt för att slippa prata.
Då släpper han bomben. Han vill skiljas. Jag pressar hårt, det framkommer att han har känslor för hon på jobbet. Han bedyrar att inget hänt, att hon inte ens vet att han är kär. Men han tror det är besvarat…
Han är helt säker. Vägrar parterapi. Vill inte försöka med någon, han är säker på att han mår bättre utan mig.
Han säger att han är ledsen och mår dåligt över detta. Men inte en enda tår har fällts, han verkar helt oberörd.
Tar inte i mig, vill inte sova i samma säng. (Men att ha massor av sex fram tills förra veckan gick visst bra?!)
Han påstår att det inte alls har med henne att göra, att han velat skiljas i månader. Jävla skräll att han lämnar mig då när han fått känslor för henne och det verkar besvarat?!
Sedan dess gör han allt för att slippa prata med mig. Jag tvingar mig på ibland, får psykbryt. Men det gör honom antagligen bara ännu säkrare på att han inte vill ha mig.
Försöker jag prata om boende, att prata med barnen osv så stressar jag. Han har inte ens berättat för sina föräldrar ännu, han behöver inte prata säger han.
Jag ska bli uppringd för att boka tid på familjerådgivningen. Jag går dit själv om han inte vill med, jag behöver stöd.
Jag är ju redan sjukskriven på halvtid, tack gode gud…. Men jag får inte i mig varken mat eller dryck. Allt växer i munnen och jag mår illa av ren ångest.
Hela livet har slagits i spillror. Jag vill verkligen inte. Är det bättre för honom om jag dör? Så slipper jag se honom bli ihop med den jävla XX, se honom dra hem henne till våra barn direkt (han loooovar att det inte kommer ske men dra den om älgen också)
Hur får jag honom att vara ärlig? Jag vill veta vad han gjort med henne. Kan aldrig tänka mig att det han sagt hittills är hela sanningen. Har de redan ett förhållande, hur tänker han kring hennes barn och våra barn? (Påstår ju att han inte ens tänkt tanken ännu…)
Hur klarar man sig ekonomiskt? Han kommer kunna erbjuda barnen så mycket mer. Hur gör man med boende? Det är ju skitdåligt läge att sälja hus nu. Hur blir det med alla våra gemensamma vänner? Kommer de ta hans parti, välja honom? Ingenting kommer någonsin att kunna bli som förut…