Haha jag har ju det!
Men det är väl så att vi alla ser saker ur olika synvinklar. Det är inte svart eller vitt. Ibland är det så samtidigt.
Mest intresserad av hur det logiska och empatiska tänkandet bara försvinner när en del blir förälskade i hemlighet.
Och isf kan jag säga att jag för min del mer blir intresserad av varför du med automatik oftast tar otrogna män i indirekt/inlindat försvar och på repeat skriver ner de kvinnor (majoriteten av dem singel) som de redan upptagna männen inleder utomäktenskapliga relationer med, där du benämner/beskriver de otrogna männen och deras beteenden i förmildrande uttryck som livskris, rosa moln, förälskelse, reptilhjärna, frontallobskollaps (sista är mitt ord) osv.?
Varför är dina “rosa uttryck” i akt och mening att förklara och ursäkta de där rövhålen till män inte precis samma tecken på svagbegåvning, ryggradslöshet, omognad, ointelligens, lågt värde, empatibrist osv. hos den otrogne mannen… som du med automatik tycker att det signalerar hos kvinnan som står utanför den aktuella relationen?
Har du själv en “livskrisande” man?
@Noomi Japp jag har haft en livskrisande man. Har kvar honom än. Har 4 bröder varav 3 varit otrogna. Och den bror som inte varit det är den med det enklaste jobbet, bara gymnasieutbildning. Och i de här fallen så är det de ”högintelligenta” som gjort de värsta övertrampen. Såna som har ett jobb och en personlighet med förmåga till reflektion och är duktiga på analys. Och där kommer då ”frontallobskollapsen” och en helt annan personlighet framträder.
Kvinnor som tar ihop det med gifta män är kanske inte direkt svagbegåvade TROR jag. Men däremot så värderar dom sig själva lågt. Min åsikt. Kanske lite naiva också. Vad är chansen att det håller? Vill dom ha en man som kastar frun på soptippen så lätt? Men på sätt och vis så förstår jag kvinnorna: förbjuden frukt smakar bäst och om han är gift så är han godkänd en gång.
Och jag vill nog inte kalla det att jag försöker hitta på ursäkter till männen som är otrogna. För det finns ingen ursäkt. Finns bara konstiga förklaringar. Men jag håller helt med dig om att de även har de egenskaper du radat upp.
Sen står jag för att alla kan få en till chans om man kommer ur dimman och står för vad man gjort.
Jaha, det förklarar ju till stor del saken, varför du ser och uttrycker dig avseende både skeende, orsak, verkan och skuldfrågan som du gör… du har själv en otrogen man och många bröder, varav 75% betett sig som din egen man.
Jag tror att man isf bör starta med att vända på kuttingen och fundera på vad som gör att fruarna till de många gånger repetitivt otrogna männen till varje pris vill/måste/behöver ha en sådan man kvar och vad det faktumet att dessa fruar värderar sig själva så lågt att de “förlåter” och bortförklarar sina män, samtidigt som de demoniserar och pratar ner de kvinnor som deras män är otrogna med… alltså vad dessa fruar ger för intryck av sig själva som kvinnor/människor… eller, hur tänker du rörande det?
Tror ingen egentligen vill ha kvar mannen till varje pris. Det är nog olika i olika situationer. Känner nog inte att man viker ner sig om man tar tillbaka en otrogen man. Men det är nog helt beroende på hur mannen beter sig efteråt.
Behövs inga bortförklaringar heller. Utan ärlighet. Det här hände, jag önskar det var ogjort. Och att man åtgärdar det som ledde till att det hände. Fyller på kärleksskålen och börjar kommunicera. Men det här är väldigt generaliserat. Man är ju oftast två som bägge två bidragit till att man haft det dåligt. Men bara en har löst det på sämsta tänkbara sätt. Skulden för otroheten får den otrogne bära själv. Men lösningen får man jobba på bägge två om man vill lösa det.
Du är intressant att diskutera med. Gillar dina synvinklar @Noomi. Men jag tänker som så att vi kanske startar en annan generell tråd om detta så vi inte tar över TS?
Helt rätt, vi lägger ner här och nu 
Jag har fått förklaring till något som jag funderat på över tid och det tackar jag dig för 
Vi bråkar så mycket. Det är inte meningen egentligen, jag vill inte bråka egentligen. Men jag är så jävla förtvivlad, jag gråter så att jag inte kan andas.
Vi säger så elaka saker… allt har låst sig. Barnen klamrar sig fast till honom, väljer alltid pappa. Jag är den tråkiga sura som städar, lagar mat osv.
Inte ens barnen väljer mig. Vad fan har jag då att vara kvar för.
Satans helvete. HUR KAN DET GÖRA SÅ ONT. Det är en sån mardröm, jag vill bara slippa vakna imorgon.
Ingenting är ens påbörjat. Vi har ingen aning om boende eller något alls, försöker vi prata så blir det bara bråk… jag håller på att bli fullständigt galen
Fyfasen vad jobbigt. Ta en paus om det går så ni får styr på vad som är vad. Lättare sagt än gjort… Men på något sätt måste du landa i vad du vill. Jag kämpar med det men är hyfsat klar över att jag inte vill leva med någon på nåder, på någons villkor.
Ta det lungt. Du är i chockfasen, du kan inte nu just hantera det. Säkert inte han heller. Inte dags för diskussioner nu. Andas. Säg att du inte orkar ta det nu. Låt tiden gå lite. Ni kommer inte någonstans nu just. Barnen är inte dumma , de ser att du är den som nu reagerar stort, därför är pappa den trygga… ( vet ej, men kanske det är så) Du vet att barnen älskar er båda. De kommer inte att ta någons sida, det vet du.
Du behöver inte just nu få svar på allting … Du har inte bråttom någonstans. Saker o ting behöver inte behandlas just idag.
Det är tufft, jag vet…kram
Vet du vad… iaf jag är tämligen övertygad om att du bör söka reda på en samtalskontakt asap. Redan på måndag!!!
Du har ett personligt bagage som jag anar medför att du är/känner dig extremt sårbar i det här läget och iaf jag tänker att du måste både få och ta emot hjälp för att processa och bearbeta det som händer i nuet, så du orkar finnas tillgänglig och ta hand om dig själv och ffa. kunna ta hand om dina barn 
Precis så sa en kompis också när vi var ute och promenerade i torsdags. Ta en paus över helgen, prata inte om det, låt det vara.
Men jag klarar inte det heller. Kan inte ens titta på honom utan att tårarna börjar forsa, oavsett vad som sägs eller inte.
Jag försökte söka samtalsstöd i veckan på VC. Blev tyvärr nekad och hänvisad till psykiatrin, då jag har en pågående behandling/kontakt där. Problemet är ju att jag behandlas för ätstörningar, det finns ingen kurator kopplad till enheten. Så jag hamnade mellan stolarna, kan man väl säga.
Har iallafall fått tid på familjerådgivningen på onsdag. Jag förväntar mig att gå dit ensam men jag har meddelat honom tiden iallafall, kanske att han ändrar sig. Hur det än är så hade det nog varit bra för att vi ska klara av att kommunicera utan att såra varandra.
Är det någonstans det finns människor som är vana vid kriser och alla symptom som följer med så är det inom psykiatrin och i synnerhet på ätstörningsenheten. Bara för att det inte finns just en kurator där, så finns det ju flera andra yrkeskategorier
Du kan också vända dig till den församling du tillhör, svenska kyrkan har rent generellt bra utbildade samtalsstöd
Självklart är det så. Men tyvärr är det ju också så att eftersom det inte är syftet med just den verksamheten, så finns det heller inte resurser för det… jag menar, även om jag absolut skulle kunna få bra stöd utav dom, så har de inte möjligheten att boka in mig för samtalsstöd.
Men jag hörde av mig till dom ang detta, kanske kan de koppla in någon annan enhet där jag kan få hjälp.
Precis, du har ju en etablerad och pågående kontakt inom vuxenpsykiatrin och om inte det som sker nu skulle kunna påverka din grundsjukdom så vad skulle isf kunna göra det… det borde ju inte ens finnas skuggan av ett tvivel om att du behöver få tillgång till hjälp givet din historia
Men du får nog räkna med att inget kommer direkt självmant, du får nog ställa krav, som med allt annat i den snabbt rasande offentliga vården 
Något bättre idag. Vi försöker att ta en paus i allt, låta det landa lite. Men det är svårt. Allting påminner mig om det som nu försvinner, vad som komma skall…
Jag försöker att andas. Promenerat med en vän. Varit iväg en sväng med dottern. Vi grejar lite på varsitt håll…
Men jag får sån panik att jag knappt kan andas. Vi har så fruktansvärt mycket jobb framför oss, med huset, bodelning, flytt, ja ni vet ju… så vansinnigt mycket jobb och jobb som jag inte vill göra.
Tankarna rusar. Hur blir det på alla högtider framöver? Vad ska jag göra när jag inte har barnen… jag känner mig så fruktansvärt ensam att jag inte vet var jag ska ta vägen. Jag vet, det är ingen idé att tänka på det nu. Försöker slå undan de tankarna och andas, ta det minut för minut. Men så får tankarna fäste igen och paniken är ett faktum.
Allting är så obegripligt. Hur kan han välja bort mig? Välja bort oss, som familj? Går det verkligen inte att lösa på något annat sätt…
Åh anonym jag känner igen mig så i din historia. Tränade, fixade håret, köpte nya kläder, vaktade sin mobil. Såg också en tjej han skrev med. En kollega, en 22-årig tjej. Men min make sa att de var bara kompisar. Han nekade. Vägrade parterapi. Ville inte heller försöka. Ville inte prata. Påstod också att det inte var på grund av henne han ville skiljas. Dagen efter han flyttade ifrån mig blev de tillsammans.
Känner verkligen med känslan med att han drar hem henne till era barn. När mitt ex flyttade tog det inte många dagar innan hon bodde hos honom. Barnen hade inte landat i något. Han sa inget till mig att hon sov där. Så ärliga är de inte och jag har lärt mig efter dessa månader att de är de inte trots att man ber dem.
Du är i chockfasen. Alla dessa tankar om hur allt ska lösa sig. Då detta är hans val tycker jag han ska fixa ett nytt boende att flytta till. Så kan du och barnen bo kvar och landa i allt. Och sedan ser du längre fram hur ni vill göra med allt. Andas nu och bara var. Pausa livet. Låt han ta tag i allt. Ta stöd av dina vänner och prata med oss här som förstår. Du är inte ensam. Vägen är kämpig och lång men vi finns här längs din väg. Jag vet hur djävulskt ont det gör. Man blir bortvald och övergiven. Och alla tankar och känslor vad man gjorde för fel och hur gammal, tjock och ful man måste vara. Jag ville ha den där kärnfamiljen som gick i kras. Jag vet smärtan. Men du vi fixar det tillsammans! Och jag är övertygad om att karma och krasch för honom kommer längre fram.
Tårarna rinner igen när jag läser ditt inlägg. Så vidrigt att du varit med om samma.
Det du beskriver är min mardröm…. Jag vet verkligen inte hur jag ska klara detta. Får så otäcka tankar, som att det är bättre att jag inte finns kvar.
Jag kan inte bo kvar i huset även om han inte skulle lösa ut mig… jag tror det blir för dyrt ändå. Men kanske.
Hur har det gått för dig? När ljusnade det? Och framförallt - hur i hela friden gör man…?
Jag vet anonym man får fruktansvärda tankar om att det är bättre man inte finns kvar. Jag känner igen mig där. Jag lider så med dig. Jag vet precis hur det känns. Mitt ex flyttade den 18 september. Har kämpat sedan dess. Det går upp och ner. Jag vet inte hur man gör. Jag undrar också det många gånger. Men ta en dag i taget. Det har jag gjort. Och sedan på något sätt märker man att det går ändå framåt. Jag märker ju hos mig att det har gått framåt. Men jag har dagar och perioder då jag kraschar och gråter och är arg. Tillåt dig att vara detta. Tillåt dig att känna allt. Prata med dina närmsta om allt. Man måste det för att orka. Gå även till någon professionell samtalskontakt. Den närmsta tiden går alla tankar till detta. Men nu kan jag känna att jag ibland kan tänka på något annat för en stund. Bara var nu. Jag vet alla dessa känslor över hur allt ska lösa sig. Det tar tid med allt. Jag bor kvar i vårt hus och håller på med bodelningen. Gör inget förhastat. Ta hjälp av anhöriga att rodda i allt och hjälpa dig tänka klart. Man gör inte det. Allt bara snurrar. Och rädslan över hur allt ska bli. Ta ett möte på banken och se om du har möjlighet att bo kvar i huset. Så vet du om det går och kan gå vidare därifrån.
Du kommer gråta så många tårar och ångesten kommer du få kämpa med. Är en tuff process att gå igenom. Men det som hjälpt mig mycket är att skriva här och få stöd. Då känner man att man inte är ensam. För det är du inte. Tänk på det när det är som värst. Att du är inte ensam. Jag har lärt mig att man inte dör av dammråttor. Ta hand om dig och barnen. Fokusera på det. Gå promenader och försök få i dig mat. Jag gick ner 20 kg.
Börjar återigen gråta när jag läser ditt inlägg. Precis så…
Får panikkänsla av att läsa dina ord, att han flyttade i september och du fortfarande har det så jobbigt. Lider så med dig.
Här har vi inte ens flyttat isär och det känns redan som en evighet, fast ändå som att ingen tid alls förflutit? Får inte ihop tiden.
Jag kämpar med maten. Har en lååång historia av anorexi så jag har inte direkt resurser att gå ned i vikt, jag är eg redan för tunn som jag är… hade precis fått mer rätsida på maten tyckte jag, börjat med en antidepp som ökar aptiten rejält för ett par veckor sedan (vilken jäkla tur att jag gjorde det för det lär behövas i alla avseenden!!). Den ska äveb lindra ångest och så blir man trött av den, gör under för sömnen.
Jag vill inte gå ner i vikt. Men allt växer i munnen, blir inte hungrig, mår illa. Skakar och skälver av ren ångest/panik till och från under hela dagarna. Hjärtklappning… funderar helt ärligt på att köpa hem grädde och typ blanda oboy med det, för att få i mig kalorier…
Det kommer att bli bättre! Min krasch var sommaren -19 och ett halvår senare var jag så uppgiven - skulle det aldrig liksom bara bli bra? När tar krisen slut? Just nu är du i ett akut skede, och det är oerhört tufft! Snart kommer det att lätta, en stund lite då och då som känns okej, rätt var det är så skrattar man åt något på TV eller liknande. Och lika snabbt kan man falla tillbaka. Men undan för undan så blir de bra stunderna längre, och dipparna inte lika djupa, inte lika frekventa. Försök att bara lita på det, även om det är mörkt nu.
Och nu i det akuta läget så gör det som funkar just nu. Håll kvar i vanor, ät på rätt tider även om du får i dig minimalt. (Grädd-Oboy låter väl jättebra om det funkar för dig) att gå och lägga sig på samma tid du brukar osv. Jag försökte verkligen följa mitt ”schema” även om det inte alls var med samma innehåll, så att säga. Ta alla genvägar som du behöver. Som @Lillaensammajag skrev, man dör inte av dammråttor.
Ut och gå! Att röra på sig hjälper hjärnan på en massa sätt. Frisk luft, endorfiner, enkla intryck. En del tränar rejält hårt, det fixade inte riktigt jag i det läget.
Det är mycket att ta itu med. Det som funkade för mig var att verkligen försöka ta ett konkret steg i taget. Det kändes oöverstigligt, men samtidigt så mådde jag bättre av att bli aktör, att liksom ta makten över något litet. För maktlösheten tycker jag nästan är det värsta, att bara bli kastad in i krisen och inte kunna vara en del av beslutet att livet ska ändras så radikalt för hela familjen. För att orka ta itu med allt praktiskt så tog jag stöd av många. Mina föräldrar blev mig närmsta team och coacher, men därutöver så tvekade jag aldrig att ringa och fråga: banktjänstemannen, försäkringskassan, juridisk rådgivning via försäkring, psykolog via försäkring. Jag behövde också byta bil och det var ju utmärkt att fråga arbetskamrater och bekanta om råd och erfarenheter. Det som exet tidigare hade stått för. (Och oj vad mycket bättre råd jag fick än att lita på exets omdöme!!) Men ta en sak i taget och beröm dig själv för allt du klarar, varje steg du tar. Du kommer att känna hur du växer och det blir en riktigt värdefull boost. Och absolut viktigast är bodelning!
Jag mår så mycket bättre nu, bättre än innan skilsmässan. Det finns flera bra och härliga sätt att leva sitt liv, den det versionen med den där partnern är bara en. Jag bor själv i villa, en partner på lite lagom distans, mina barn är snart vuxna (ja, en av dem har flyttat hemifrån). På köpet har jag fått bättre socialt liv med mer kontakt med vänner. Det trodde jag aldrig när krisen var som värst med ångest, viktnedgång och hela paketet. Så jag tror att livet kommer att föra med sig bra saker till dig också. Men det kanske måste vara lite tomt ett tag för att något nytt ska kunna växa fram. Håll ut!