Kart att han vågar titta henne i ögonen. Det är inte han som gjorde fel. Dessutom, han mår lika dåligt som hon gör. Jag misstänker att han de sista sex månaderna har mer eller mindre tillbringat i den ökända kolgruvan. Han är inte sig själv längre. För mig det tog nio månader tills jag kunde börja tänka klart igen .
Mhmmm, du kanske har rätt. Fast själv är jag väldigt tveksam till hans agerande. Två fel gör som sagt aldrig ett rätt och vad som helst är inte okej för att den man säger sig älska har gjort ett misstag.
Långrandiga hämndyttringar inom en pågående relation där partnern lägger korten på bordet och gång efter annan ber om förlåtelse, att då månad efter månad bete sig passivt aggressivt på det sätt som jag absolut tycker han gör (enligt hennes beskrivningar) det rimmar dåligt med stor kärlek, eller egentligen med kärlek öht.
Men vad vet jag…
Du ska inte vara rädd att sörja och gråta. Du har förlorat relation till din man. Det är helt naturligt att vara ledsen. När vi gråter vi befriar oss stressen och stresshormoner som har samlats i kroppen. Låt det komma ut.
Jag gissar att det som skrämmer din man mest just nu är ditt bekräftelsebehov. Du borde fråga sig själv varför du har det.
Du har också skrivit "Jag vet inte vem jag är utan honom. ". Jag tycker det är fel inställning. Du kan inte tillåta att andra personer , saker , yrke, erfarenheter … definierar dig. Du är du även om din man lämnar dig , eller om du byter yrke, eller förlorar allt. Kram
1 gillning
Igår var jag ute och festade, tänkte innan att jag behövde det. Lite för att döva sorgen, lite för att se omvärlden, lite för att slippa tänka. Jag hann in på krogen, jag hann ha riktigt roligt i några timmar. Sen såg jag mig omkring, INGEN kunde jämföras med min man. Ingen var lika manlig och snygg som honom. Hade min gubbe kommit in där så hade han blivit rejält uppvaktad från alla håll. Jag blev så j-la ledsen!! Jag blev apatisk igen, kunde inte fortsätta vara glad, saknade honom alldeles för mycket. Åkte hem till Mamma igen och bara grät mig till sömns. Det var tom. svårt att gå för alla tårar som förblindade mig. Ska jag på allvar kunna hitta en händig man, attraktiv, rolig, spontan?? Det känns som om mitt liv är slut! Jag är ju heltokig, folk gillar inte sånna som mig. Skitbarnslig, skrattar åt bajs-humor, gillar att prata bebisspråk. Är skitbra både på att tjäna pengar och på att göra mig av med dom! Jag luras, ser bra ut på utsidan, men inom mig pågår en ständig “ska-vara-bäst-på -allt” plan. Jag är så patetisk. Vem ska kunna älska mig igen?? Det är ju tom. Svårt för mig själv?? Jag har slutat hoppas på att det slutar bra. Skilsmässopapprerna skrev jag ut till honom igår (igen), de första hade jag kladdat “fake news” på. Nu blev jag så ledsen att jag skrev lite på de nya jag skrivit ut också. (Att det inte kommer bli någon skilsmässa). Jag sa till honom att jag kan stanna här, jag kan typ vara en maskot.
Det gör så ont! Jag älskar honom så himla mycket! Aj AJ AAAAAAAj!! Mitt hjärta går sönder!!! Jag bajsar ur mig frågor till honom om oss, men inom mig ber min själ på sina bara knän att jag ska vara tyst. Jag vet att jag driver bort honom, men jag fortsätter med mina idiotfrågor, som om jag vill att det ska göra ont. Jag är så dum i huvudet!
Jag gråter mig till sömns, gråter mig sönder och samman. Han ska ut nästa helg. Då kommer jag få en dödsdom mot mig, självklart kommer det komma fram snygga tjejer och flörta med honom. Han kommer att vara öppen, för han har kommit över mig, han verkar redo för nästa steg. Jag ska inte kontakta honom, men dum som jag är så ringer jag honom. Skriver mess fast jag inte vill. Livet är sååå tufft just nu! Jag saknar varje andetag från honom, varje kram av kärlek, varje stund vi haft tillsammans. Hur kunde jag vara så dum så jag sms:ade med den andra killen, så kortsiktigt av mig att tro att jag kunde få komplimanger från honom, jag blev blind av uppmärksamheten från honom. Jag pajjade allt! Min mans kärlek har svalnat för mig, och jag bara släcker mer av det hela tiden. Varför kan jag inte vara tyst??? Jag gör allt fel! Jag blir galen på mig själv, varför lyssnar jag inte på mig själv?
30 Augusti skrev jag mitt första inlägg här inne. Idag den 24 November är jag i min lägenhet och ska överleva känslomässigt att sova här inatt. Han sa att vi nog behövde bo särbo, så han får sakna mig. Han vill inte göra slut, men vill inte heller träffas “för” ofta. Han vill typ bjuda in mig på middagar och annat. Så nu ska jag leva ett liv som “callgirl”. Han bjöd in mig på middag på Söndag. Jag vet inte varför, men för mig funkar inte detta upplägget känslomässigt. Alls. Jag vill bara gömma mig här och aldrig mer prata med honom, tills jag glömt hans existens. Jag orkar inte mer. Orkar inte gråta. Han säger att vi är varandras, men bara på hans villkor.
Fy f-n. Orkar inte. Jag älskar honom så mycket. Ont gör det…en fruktansvärd smärta.
1 gillning
Hej vännen
Förstår att det är tungt, men upplägget som du skrev låter som ett knäckande sådant för dig.
Du är värd så mycket mer än att du får komma ditt när han knäpper med fingret.
Låter som att du behöver återta initiativet, även om det är svårt.
Men man behandlar fan inte någon så som han behandlar dig.
1 gillning
Har du någonsin under den här resans gång gått till en terapeut för att försöka utröna vad du behöver, vad du vill, vad du önskar och hur du vill leva ditt liv?
Hur har ni löst allt detta praktiskt? Har ni skiljt er? Har ni barnen 50/50? Bor barnen hos dig på din tid? Hur har ni löst det ekonomiska om ni inte är skilda?
Är det inte dags att DU börjar återta lite kommando, tar reda på vad DU vill med ditt liv, hur DU vill leva det och fram för allt… hur DU ska komma dit du vill? Med, eller utan din man.
Vi har barnen från och med nu varannan vecka. Jag pluggar och specialiserar mig, tar studielån under ett år framåt. Jag hade gärna jobbat, men det har inte varit möjligt med den känslomässiga storm som jag har upplevt under de senaste månaderna. Skilsmässan är påskriven och det är betänketid på ca 4 månader kvar. Nästa vecka ska egentligen barnen bo hos mig, men de får bestämma lite själva. Jag flyttade in idag, så deras rum är inte riktigt färdiga. Men jag har gjort tillräckligt fint för att det ska vara möjligt för dem att vistas här. Jag gråter hela tiden, så jag hoppas att barnen får mig att tänka på annat.
Känns som om jag inte längre har en identitet. Jag går bara och väntar in honom, att han ska hitta sina känslor igen. Att han inte längre ska säga till mig att han “tycker om mig”, utan att han älskar mig. Jag har ingen lust att vara hans bästa vän. Jag vill vara hans fru, inget annat.
Jag har haft en terapeutkontakt, men när min man sa till mig att han ville försöka igen för en tid sedan, så valde jag att inte träffa terapeuten igen. Jag behöver henne nu känner jag, så det var sjukt dumt gjort att tro att han verkligen ville ge det en chans.
Nu inser jag när jag skriver att det är skönt att skriva av sig. Jätteskönt. Så mycket man håller inne. Försöker verka stark inför honom. Mitt allra bästaste jag. Men han får istället se en ful version där tårarna gör mig flammig med influensalook. Önskar jag bara kunde gå fram till honom, vara skitsnygg och få honom att plötsligt inse att han älskar mig.
Skitgubbe…
3 gillningar
Ja att skriva hjälper, jag gör likadant i min tråd.
Gör att man kan gå tillbaka senare för att se hur man resonerade och tänkte.
För mig är det också bra att få ner tankarna i ord och sedan i text, för att kunna bearbeta och processa allt som sker.
Har samma tankar, i form av att det finns ingen chans att hon skulle kunna falla för mig igen när jag är denna skugga av mig själv.
Jag har insett att jag måste släppa taget för att kunna återta den person jag var. Om det ger att vi i framtiden hittar tillbaka det vet jag inte, men jag vet att så som det är nu kommer vi aldrig hitta tillbaka.
Mitt stora dilemma och min kamp är hur jag skall kunna släppa taget trots att jag vet att jag måste.
Styrkekramar till dig!
1 gillning
Tack, önskar att jag kunde borrra i min hjärna och hitta någon välfylld skatt av glada känslor. Men just nu så är alla mina minnen med honom. 15 år av mitt 35-åriga liv, var med honom. Han saknar mig när jag inte är med honom säger han, men vad är det då som gör att han inte älskar mig när han ser mig? Jag har ALDRIG känt mig fulare. Jag som annars alltid varit “den där snyggingen”. Idag tänker jag att jag ska vara nyttig och börja bli skitsnygg. Men jag har för det första redan lipat sönder hela ansiktet, för det andra kan jag knappt se HUR jag ska kunna göra något mer, jag tränar redan alldeles för ofta, äter alldeles för onyttigt (där finns potential), och jag har just nu NADA ork för att göra någonting mer än det allra nödvändigaste. Usch… jag skäms över mitt jag. Vill inte ens gå till gymmet för att jag SKÄMS.
Jag hade velat ta en promenad, men det är så halt ute så jag skulle få träffa en snygg läkare (fick en ide!) för ett brutet ben inom en timme. Hmm… kanske skulle ta den där promenaden ändå.
Vad skäms du över?
Du är förmodligen redan vacker, men det viktiga när du säger att du ska bli skitsnygg, vem är det för?
Är det för din egen skull så är det rätt väg, om det är det som stärker dig och gör att du trivs med dig själv.
Är det för din man, ja det kan ju finnas ett syfte. Men du vill ju inte att han ska ta dig tillbaka för att du är snygg, det bör han ju redan veta.
Förstår helt det där med minnen, vi var varit tillsammans sedan vi var 18 resp 17 och nu är vi 37 resp 36.
Mer än hälften av våra liv. Alla vuxna minnen är gemensamma.
1 gillning
du har så rätt, man bara tror att det liksom ska påminna honom om vem han är påväg att förlora. Jag vet bara att han ser väldigt bra ut nu, han tränar och gör sig snygg. Jag ser vart han är påväg. Jag kommer inte kunna konkurrera med de kvinnor som kommer flörta med honom. I min hjärna går sådana tankar iallafall. Störda tankar kanske, men verkliga just nu. Jag träffade min gubbe när jag var 20 år. Hann aldrig med något riktigt förhållande innan honom. Jag har en fruktansvärd abstinens av att få kramas och bara känna mig älskad. När han tar i mig nu så är jag rädd för vad han ska säga efteråt, vad ska han såra mig med nu? Är det sista kyssen nu? Har han någon annan, är det därför han tränar? Han blånekar ju förstås, men jag känner mig inte så säker efter att ha läst många andras inlägg här. Känns bara så konstigt att han fortfarande säger att han inte vill göra slut. Jag sa till honom igår att han är egoistisk i sitt sätt. Han väljer fortfarande att både ha mig och inte ha mig. På ett elakt sätt. Bättre han gör slut och låter mig lipa tills jag orkar kolla åt en vettig karl istället. Hemskt att jag älskar honom så mycket. Jag önskar ibland att jag inte längre gjorde det.
Ja just nu så både äter han och behåller kartan, det lyckas han med i och med din kärlek till honom.
Skulle vilja påstå att det är väldigt grymt av honom att hålla dig ”fången” på det sättet, där han spelar på dina känslor.
Just nu så är det nog som så att det kommer nog vara upp till dig om du finner dig i att han behandlar dig på det sättet.
Känns som oerhört egoistiskt av honom, där han inte för ett ögonblick tänker på dig och dina känslor.
Uppenbarligen kan han inte eller vill inte sätta sig in i hur ambivalensen på verkar en person som har sina känslor kvar.
1 gillning
Det gör ont när någon utifrån ger ord åt det man själv tänker på. Spot on. Jag kommer nog inte få svar. Jag har sagt detta till honom, att han nog aldrig kommer att bestämma sig. Det kanske är för sent för honom att vinna tillbaka mig om han dröjer tillräckligt länge. 
️:frowning:️ Vinna känns fel… men tänka sig att älska mig iallafall. Jag är en sån kärlekstörtande tjej, så detta är som att ta ifrån gosedjuret från en bebis. 
1 gillning
Jätteledsen är jag. Just nu definierar jag ordet ledsen med alla synonymer. Jag borde vara på bild i wikipedia under sökordet “ledsen person”.
1 gillning
Vilken bra liknelse, ta gosedjuret från en bäbis…
Jag är precis likadan, anledningen till att jag kanske skriver som jag gör är för att jag tampas med samma känslor, samma behov av närhet som nu nekas mig, behovet av att känna mig älskad av den jag älskar av hela mitt hjärta som nu nekas mig.
Jag har gråtit så många tårar, gör det fortfarande om än lite mer kontrollerat nu än tidigare.
Jag förstår dina känslor som så många andra på forumet.
Mitt råd är att skriva av dig så mycket du vill och orkar, bolla tankar och funderingar, på forumet och eller i pm till personer du vill bolla med.
Tillåt dig att vara ledsen, det är naturligt och ett måste.
Tänk på dig själv och ta hand om dig själv.
1 gillning
Ja, just nu ska jag shoppa på sista black fridaytimmen. Shopping gör en kvinna glad💕
1 gillning
Haha vad blir det för shopping då?
Tänkte att jag skulle handlat lite, blev en resväska men i övrigt slog jag stopp på mig…
Många räkningar denna månaden tyvärr två boenden som måste betalas mm
Jag undrar om du skulle börja fundera i banor om detta som du beskriver är ett vara “kärlekstörstande”? Att bli nyttjad och utnyttjad, att bli kränkt, sårad, tagen för given, ingiven hopp med jämna mellanrum för att sedan bli fråntagen hoppet på grymt och känslolöst sätt… är DET kärlek? Att bli hållen emotionell fånge genom hans ambivalens och destruktiva växelbeteende?
Är ditt “gosedjur” verkligen den sort som man skulle ge till en bebis, eller är han en antonym? Och sist men inte minst, är du verkligen “kärlekstörstande”, eller är du rent av beroende av honom pga det sätt sm han behandlat dig på som bidragit till att göra dig medberoende av allt som händer omkring honom, hans utseende etc.etc.
Bara tankar och frågor, hoppas du inte tar illa upp och du behöver inte ens svara…bara fundera själv och sedan söka upp en terapeut för att börja sortera i det här virrvarret du lever i. För DIN skull, inte för hans!
3 gillningar